År 2000 tog jag studenten och var den enda i kompisgänget
som hade bil. Den sommaren blev min bil kompisgängets förlängda vardagsrum. Vi
åkte runt, parkerade någonstans, lyssnade på musik och drack bärs (jag drack
såklart inte när jag körde).
En kväll när jag hade släppt av de flesta av
kamraterna hängde jag kvar i stan. Av en slump stötte jag på Håkan Hellström och
en polare till honom. Håkan hade just släppt ”Känn ingen sorg för mig Göteborg
skivan” och var stans snackis. Jag gav Håkan och hans vän en skjuts och vi satt
kvar en stund i bilen och lyssnade på Bowie när vi kom fram. Håkan hittade ett
par gamla trumstockar i backsätet och trummade med mot nackstödet. Jag försökte
skoja till det med att jag var en vän med en bil men jag minns inte om de
tyckte skämtet var så kul. Innan vi skiljdes åt fick jag frågan varför min bils
ena navkapseln var borta. Jag berättade att det hade hänt dagen innan när jag
gett två tjejer en skjuts till Sticky Fingers. Som ”tack” för skjutsen ”tit-flashade”
den ena tjejen helt utan förvarning och för en sekund tappade jag
uppmärksamheten på vägen och körde in i en trottoarkant. Jag minns att både Håkan och hans vän åtminstone
skrattade när jag berättade om den fadäsen.
I mitt jobb har jag träffat många kändisar men Håkan är en
av de varmaste och gedignaste personer jag någonsin träffat. Tacksamheten han
utstrålar inför att han har möjligheten att få hålla på med det han brinner för,
är något jag själv inspireras av. Jag kommer alltid förknippa sommaren 2000 med
studenten, bilen och Håkans första skiva. Varken nu som då förstår jag inte
riktigt den musikaliska storheten i plattan men varje gång jag hör den så kommer
alla varma minnen fram.