Friday, August 30, 2013

Dig up her bones


-          Gött att det är så svalt och skönt idag, säger Mattias med en överdrivet ironisk röst.

Vi tittar på varandra och börjar genast skratta. Jag tar en djup klunk ur min vattenflaska och känner på tyngden att jag redan druckit mer än hälften. Klockan är inte ens tio på morgonen, jag måste skaffa mer vatten. Jag öppnar dörren till vår lilla blå hyrbil och tar en titt på instrumentbrädan. Trots att bilen står i skuggan visar termometern 36 grader. Det kommer bli galet varmt idag med. Jag måste verkligen skaffa mer vatten.

-          Det är skönt att slippa svettas för en gångs skull. Hoppas det blir lite varmare under dagen. Kanske runt middagstid? Så att man kan sitta ute och äta som omväxling kanske?

Det är så fånigt men jag kan inte låta bli att skratta.

Mattias sitter på andra sidan bilen. Genom bilglaset ser jag hur han lutar sig tillbaka mot muren och tänder en ny Galouise. Jag och Mattias befinner oss i Grekland. I Peloponnesos närmare bestämt, vi sitter uppe på den höga kulle där Mykene en gång låg. Jag är här med min klass från Göteborgs universitet. Vi läser Antikens kultur och samhällsliv och detta är vår praktik och trots värmen så trivs jag som fisken i vattnet. De annars lite stela professorerna och intendenterna har helt oväntat bara blommat upp så fort vi lämnade Göteborgsuniversitets kalla grå byggnader. Det är faktiskt som en liten Indiana Jones har flugit i oss alla, eller så beror det bara på ouzon vi dricker på kvällarna.

Det var många föreståndare på universitetet som först blev lite obekväma när de hörde att jag ville följa med på utgrävningspraktiken. Det talades till och med om en alternativ lösning, en praktik hemma i Göteborg endast för mig. Men som vanligt ville jag inte gå miste om ett äventyr och lite extra skön värme. Men efter mitt möte med rektorn lyckades jag övertyga alla skeptiker.
- Skicka bara hem mig om det inte funkar liksom.


 

Men trots alla dammiga trappor, stegar och löjligt trånga gångar är det otroligt vad ett par handskar, lite vilja och ett par starka kompisar kan åstadkomma och sen med lite ouzo innanför västen, ja då flyger man fram. Och i ärlighetens namn vilken arkeolog har inte någon gång krypet omkring i dammet när allt kommer omkring?

Jag och Mattias tar oss en liten rackare bakom bilen. Den salta starka anissmaken passar alldeles utmärkt i värmen. Från toppen av den mäktiga kullen kan vi se ner i dem närliggande dalarna. En helikopter flyger över en olivodling och släpper ut vatten. Det är i mitten av augusti och vi har såklart hamnat i en av Greklands värsta värmeböljor på flera år. Under tio dagars tid har temperaturen inte ens på natten fallit under 30 grader. Till och med lokalbefolkningen verkar gå på knäna på grund av värmen. Men det är inte bara värmen som sätter sina spår i oss alla. Det gör även det hektiska schemat. Förutom studier har vi redan hunnit med besök på museum, lämningar och framförallt utgrävningsplatser. Vi har dessutom hunnit med flertalet riktigt sena fester på hotellbalkongen och som om inte detta var nog har jag redan hunnit med konststycket att bli stucken av någon konstig giftig blåsfisk när jag och en klasskamrat svalkade oss i havet för ett par dagar sedan. Både magen och benet svullnade upp kraftigt men med lite svalkande salva och kylsprej har jag fått infektionen under kontroll. Efter sjukhusbesöket med blåsfisken satte jag mig återigen i klistret genom att av misstag dricka en hel petflaska med gammalt rostigt grekiskt kranvatten. Men som tur var släppte magknipet från helvetet efter att jag fick dricka lite örtte som vår tyska värdinna Monica skaffat fram efter en ambulansliknande midnattstur på cykel uppe i bergen till vad hon kallade ”the Mountain people”. Men trots sjukhusbesök och infernalisk värme mår jag nu bra och Mattias har äntligen slutat skoja om hur jag alltid på ett eller annat sätt slutar på ett sjukhus vart i världen jag än reser.


 

Jag sätter mig bredvid Mattias med ryggen mot den svala muren. Det svider lite i ögonen av intorkat svett. Jag försöker ta av mig min fula Los Angeles raiders keps men plasten har liksom klibbat ihop med mitt svettiga hår så jag låter kepsen sitta kvar. Mattias pekar plötsligt framåt och jag ser hur resten av klassen kommer tillbaka, uppenbart trötta efter deras lilla rundvandring.

Magdalena kommer fram till oss med blicken fäst på sin digitalkamera.
- Fick du några bra bilder på gravarna?, frågar jag.
- Nä, det var så nergånget, såg ut som det mesta vi redan sett. Men jag tog en bra bild på en söt liten ödla jag såg. Magdalena skiner upp med hela ansiktet och visar oss stolt sin ödlebild. Vi sätter oss snabbt i bilarna och reser vidare.

Våra hyrbilar skumpar vidare på dammiga småvägar. Jag påminner mig själv om att det första jag ska göra när jag kommer tillbaka till stan är att köpa nytt vatten. I en ravin måste vår karavan stanna för att lämna företräde åt en gigantisk skock får. Ravinens klippor omringar oss och olivträd växer på båda sidor. Framför oss skymtar vi havet. Det är vackert som i en dröm.