Thursday, February 21, 2013

You give me fever


Min lillasyster ligger på rygg på några filtar inne i TV-rummet. Hon är bara ett halvår gammal och hon sprattlar med armarna och sparkar med sina sockbeklädda små fötter. Trots att hon sparkar och rör sig ser man i hennes glansiga ögon att något är fel. Jag sitter på knä på golvet alldeles intill henne och försöker få i henne lite vätska med hjälp av nappflaskan. Från min plats på golvet ser jag in i köket. Där vid diskbänken står mamma och pratar i telefon. Jag hör på hennes röst att hon är mycket spänd och väldigt orolig. Mamma trummar med fingrarna på diskbänken.

Jag tittar tillbaka, ned på den lilla krabaten som ligger på filten. Samma gula filt som jag sett tusentals gånger förut. Trots att jag är för ung för att kunna läsa ordentligt vet jag redan att det står: Tillhör Västra Götalands Landsting på den. Det dumma lejonet med svärdet ser bara fånigt ut bredvid texten. Han står där beskyddande och försvarande. Men trots alla hundra gånger jag svept honom runt mig har han aldrig skyddat eller bevarat mig eller någon annan i min familj. Han är en jäkla loser, tänker jag för mig själv. Inte beskyddade han min lillasyster i natt när hon fick sitt första krampanfall. Eller gjorde han det?

Min lillasyster slutar plötsligt att dricka och på några korta sekunder ser jag hur hon liksom försvinner bort in i sig själv. Dom matta ögonen blir ännu mattare och det är som om hela livsgnistan för ett par sekunder försvinner. Utan förvarning rullas plötsligt ögonen tillbaka och allt jag ser är hennes perfekt snöljusa små ögonvitor. Hon börjar skaka kraftigt precis som om hon fick elektriska stötar och det hörs som ett gurglande ljud ur hennes strupe. Som en röst från den andra sidan sömnen.

- ”Mamma, mamma, nu krampar hon igen”, ropar jag och jag förvånas själv över hur lugn jag låter. Jag försöker låta sådär lugn som alltid mamma och pappa alltid låtit när dom har hjälp mig efter jag själv har skadat mig riktigt illa. Mamma släpper telefonen och på tre steg är hon framme och nere på golvet hos mig och min syster. Mamma håller om min lillasyster och förklarar för mig att doktorn har sagt att kramperna inte är så farliga. Det ser bara väldigt obehagligt ut. Det är feberkramper som små barn ibland har. Mamma lägger min syster på sidan och häller ut vatten från nappflaskan på en filt och baddar sedan min systers lilla svettiga ansikte. Hon pratar lugnande med min syster och trots att jag förstår att hon inte kan höra är det precis som om mammas lugnande ord får min syster att ta kontroll över sitt tillstånd. Kramperna avtar. Precis som förra gången, helt utan förvarning rullas plötsligt ögonen tillbaka och efter ett par sekunder ser jag hur min syster helt yrvaket tittar alldeles förskräckt runt i rummet. Hon ser helt utpumpad ut och somnar nästan med det samma. Men innan hon somnar trycker mamma i henne en sked febernedsättande. Jag känner hur jag suckar djupt och inser plötsligt att jag hållit andan under min systers kamp mot febern. Jag slappnar av i kroppen och med en gång är det jag som känner mig trött och frånvarande.


Jag, Mamma och min syster.
Det är precis som om mamma kan läsa mina tankar för jag hinner inte tänka mer innan hon säger:
-”Edward, jag tycker du borde gå och lägga dig och sova lite, du har ju varit uppe hela natten. Du måste ju vara jättetrött”.

Jag nickar frånvarande med ögonen ofukuserat stirrandes mot väggen. Jag tänker tillbaka på natten.
Jag minns hur jag vaknade av mina föräldrars oroliga röster. Jag ser hur Pappa springer omkring med min skakande lillasyster i famnen. Hans förtvivlade ansikte får mig att nästan bli illamående. Det skrämmer mig något oerhört. Så många gånger Pappa suttit bredvid mig alltid lugn och saklig trots det varit helt hysteriskt eller kaos runt omkring mig med dropp och operationspersonal. Som den gången när mitt ben hade hamnat snett och sköterskorna och läkarna fick dra det tillbaka för hand. Som jag skrek av skräck när dom höll fast mig. Mina skrik fick dom två unga läkarstuderande att börja gråta och gå ut ur salen. Men Pappa höll min hand med sitt lugnande ansikte och det fick mig att slappna av innan det small till i benet.


Jag och min syster. 
Plötsligt inser jag att pappas förtvivlade ansikte kan bara betyda en sak. Min syster håller på att dö. Hon dör! Insikten gör att jag blir svart inombords. Jag biter så hårt jag kan i sängens torra träknopp och kramar stolpen tills händerna gör ont. Jag ser hur Pappa har öppnat ett fönster och håller ut min syster för att hon ska få luft och kylas ned. Men hon bara skakar som förbytt. Plötsligt slutar hon skaka. Allt blir liksom tyst tills Pappa skriker:

- ”Jag tror hon är död men jag åker till sjukhuset i alla fall”.
Pappa flyger endast klädd i kallingar ned för trappan och sekunderna senare hör jag hur en bil startas för att med en rivstart flyga iväg. Mamma sitter redan med sjukhuset i telefonen och jag hör hur hon förklarar att en man med ett barn med kramper och andingsstopp är på väg upp.


Jag och min syster på hennes student. 
Det var ingen större fara denna gången. Min syster hade fått feberkramper som tydligen inte är så ovanligt för små barn att få. Pappa hade blivit lugnad och informerad uppe på sjukhuset. När han efter några timmar senare på morgonen kom hem med min syster i dom gula Västra Götalands filtarna förklarade han allt lugnande och pedagogiskt för oss. Han berättar också att flera av systrarna frågade honom varför han var på sjukhuset igen? Han hade ju åkt hem dagen innan. Han hade då förklarat att han hade åkt hem med mig. Han hade bara varit hemma och bytt unge helt enkelt. Sköterskorna hade inte skrattat åt hans svarta skämt.