Thursday, February 14, 2013

Feel good, hit of the summer


Det förlovade landet. (Iallafall när man är 17 typ)



Festivalvakten visiterar mig grundligt. Letar bak i rullstolens fack, känner på mina ben. Han har gröna plasthandskar på sig, som om alla ungdomar här på festivalen var smittsamma och det sista han i denna värld vill uppleva är att få deras korkade festival-syndrom. Hans sätt att visitera får mig att tänka på sjukhusundersökningar. Samma monotona upprepande rörelser helt utan inlevelse. Plötsligt stannar han upp och hela ansiktet skär sig i en sur min som verkligen inte passar hans runda ansikte.

-” Vad har du här då?”, med sitt pekfinger  trycker han ut och in i den vätskefyllda påsen jag har tejpat fast på magen. Han fortsätter barskt. ”Du vet väl att det är förbjudet att smuggla in alkohol på festivalområdet?”
–”Äh, alltså det är min stomipåse”, säger jag med en lagom spelad skam.
- ”Åh, alltså jag, öhh, stick in bara”. Med sina gröna plasthandskar visar han att jag är välkommen att rulla in på festivalen. Access granted. Som väntat.


Jag ställer mig på insidan av gaten och väntar. När jag ser mina kompisar komma in utan problem går vi med raka steg till närmsta baja-maja för att dela på vår insmugglade flytande guldgruva. Ett klassiskt gammalt rullstolssmuggelknep. Knepet är lika enkelt som genialt.

1. Sprätta upp en ny baginbox.
2. Tejpa fast vinpåsen på magen, se till att påsens kanter verkligen sitter fast. Använd helst svart tejp som inte syns igenom tröjan lika lätt.
3. Ta på en tjocktröja. Helst svart.
4. Se extra extremt handikappad ut när du går igenom ”festivaltullen”.
5. Om du mot förmodan blir visiterad och påkommen, hänvisa kränkt till din ”stomipåse” på magen.
6. Uppsök närmsta handikappsanpassade baja-maja. Finns det ingen anpassad på området, ställ er bakom en vanlig.
7. Party like its 1999 (again).

(Kan även användas vid passkontroller, stenabåtar, klubbar och konserter i stan mm. Förf. Anm.)

Min kompis Viktor, jag och några andra i vårt sällskap går ner mot stora scenen. Det är redan flera tusen ungdomar samlade. Värmen och tusentals hoppande fötter har på två dagar förstört och totalt torkat ut gräsmattan framför den stora scenen. Vandringen på grusstigen har gjort mig lite andfådd och när jag andas in blandas det torra dammet med dofterna ifrån vildsvinskebabståndet.

Scenen, Hulingen, men vilket band är det?

Vi ställer oss på den vänstra sidan. Alldeles så nära sjön Hulingen vi kan komma. Uppe på scenen trängs festivalens ljudtekniker. Alla är män i trettioårsåldern, alla har långt hår och jeansen hängandes så att dom visar halva röven. För en sekund undrar jag om det är någon slags dresscode att ha långt hår och gällivarehäng? En slags uniform man bara måste bära för att få jobba här?


Konserten börjar plötsligt, bandet är taggat med publiken är ganska lam. Vinet har gjort oss modigare så vi plockar fram påsen och dricker lite mer öppet. Solen skiner och svetten rinner längst med ryggen. Viktor börjar dansa med någon han känner igen i från skolan. Dom hoppar fram och tillbaka, in i varandra med spända magar.  När dom uppblåsta magarna träffar varandra studsar dom nästan omkull. Alla tre skrattar så vi kiknar.  Viktors bekant plockar fram en apelsin som han slänger mot scenen. Apelsinen träffar bastrummans utsida rätt över trycket som säger: Queens of the stoneage. I vår fantasi hör vi hur apelsinen ger låten ett extra trumslag. Alla ler stolt. På sätt och vis har vi nu spelat med i en Queens of the stoneage konsert. Eller i alla fall påverkat den, åtminstone i en mikroskopisk grad.

Bilder från ett reportage Expressen gjorde om tillgänglighet på festivaler. För att läsa klicka HÄR!
Det blir många fler konserter den dagen, många fler danser men inga fler apelsiner så vi börjar vandra tillbaka till campingen i mörkret. Vi passerar vakterna igen, går längst med den långa sandade vägen som tar oss tillbaka till asfalten och tillbaka till husvagnscampingen. Vi passerar matstånden och jag köper en hamburgare och en loka.

När vi kommit upp för backen ser jag ut över hela den mörka ganska tomma campingen. I tältet utanför vår husvagn lyser det och jag ser siluetter igenom den mörka plasten. Hör skratt och skrik som ekar ut över natten. Det sitter ett tjugotal personer i hoptryckta där inne. Grötig musik spelas ifrån en kassettbandare som förmodligen spelats på en så hög volym att förstärkaren är sönder. Lyssnar man tydligt i låtarnas lugna parti kan man ana att det är Rage against the machine vi lyssnar på. Men när bandet brassar på som mest hörs det bara ett väs, precis som från en maskin. Ingen verkar bryr sig om ljudet. Jag klättrar in i den fullbelamrade husvagnen och letar fram min väska. Jag får lysa med min telefon en bra stund innan jag hittar den under en av sängarna. I väskan plockar jag fram min gasmask. Dags att gå på toa och jag har väl förberett mig för att inte störas av baja-majornas festivalstank.

När jag kommer ut med gasmasken börjar folk skratta och jag skämtar lite om ”kemiskkrigsföring” innan jag tar mig till toan. Det är svalt men inte för svalt och när jag kommer bort kanske hundra meter ifrån husvagnstältet känns allt så overkligt vackert. Natten, musiken ifrån festivalområdet som kan höras lite då och då när vinden blåser på ifrån rätt håll. Stjärnorna på himlen och daggen i gräset som fastnar på rullstolens drivringar och på ett perfekt sätt fuktar mina händer som blivit alldeles för torra av allt körande i festivalens tjocka damm. Jag sätter på mig masken ordentligt och går in på toan.

Nästa dag blir jag visiterad av samma festivalvakt. Han kollar rullstolsfacket, mina ben och till och med skor. När han just ska klämma på magen hindrar han sig. Han tittar lite skumt och sätter handen lite försiktigt på magen. Han backar plötsligt ett steg som om han bannade sig själv. 
–”Märkligt, ingen stomipåse idag?” säger han sammanbitet mellan tänderna.
-”Nä, jag har blivit frisk över natten, märkligt vad en festival kan påverka en positivt”. Säger jag och ler överdrivet.  Han skakar på huvudet och visar sen med sina gröna plasthandskar att det är fritt fram för mig att gå in.
-”Stick in nu innan jag ångar mig”, säger han och ler.