Thursday, February 07, 2013

The Ship of Dreams


Jag öppnar ögonen och tittar ut genom sjukhussalens stora fönster. På fönsterbläcket står mitt nya fina Playmobilskepp jag fått av mamma och pappa som belöning för operationen. Skeppet är stort och fint, fullt med kanoner och pirater. Jag tittar igen på skeppet och jag längtar så tills jag är såpass stark och frisk att jag kan leka med det att det nästan gör ont i bröstet. Jag är verkligen stolt över mitt skepp. Inte för att jag egentligen är så stolt över själva plastskeppet utan för vad skeppet egentligen symboliserar. Det är min Standleycup buckla, min OS-medalj jag vunnit mot lidandet. En utdragen hård serie som jag vann med 4-3 i matcher, alla på bortaplan. Alla vunna på sudden death i övertid. 

Solen skiner där ute, det är redan Mars men trots att jag kan se det underbara vädret utanför fönstret är det omöjligt för mig att avgöra om det är varmt eller kallt utomhus. Jag drar upp mitt gula täckte med Västra götalands-loggan närmare hakan. Så fort pappa kommer tillbaka ska jag be honom att sänka airconditionen i sjukhussalen. Mina ögon ömmar efter operationen igår så jag är tvungen att titta bort från det starka ljuset som skiner in genom fönstret. Varannan gång jag blinkar klibbar mina ögonfransar igen lite. Det är fortfarande lite klister kvar i dom, en slags klibbig rest kvar från operationen som får mig att känna mig extra ofräsch och smutsig. Trots jag är noggrant tvättad känner jag mig extremt ofräsch. Halsen ömmar när jag sväljer , förmodligen efter tuberna som tryckts ned när jag varit medvetslös under operationen. Huvudet värker, musklerna värker men det är inget emot smärtan som kommer ifrån det stora såret jag har på höften. Jag vänder mig försiktigt så jag ligger på vänstersida, allt för att inte belasta såret. Trots jag befinner mig i ett bedrövligt skick känns det ändå ganska bra. För första gången har jag verkligen längtat till en operation. Situationen hade blivit ohållbar. I flera veckor innan operationen hade jag varit helt sängliggandes och smärtan hade gjort att jag inte kunnat sova på nätterna. Den lösa titanspiken som bara tre år tidigare opererats in i min höft flyttade slutligen på sig och på sin resa genom köttet skar han sönder både vävnad och den sköra benpipan. Det hela var extremt smärtsamt och långdraget. Den jäveln.


Östra Sjukhusets barnavdelning som det hette på den gamla "goda" tiden. Fy vad jag hatade detta stället.

Den lösa skruven fick min höft att svälla upp som en gigantisk ballong full av var och vätska och smärtan var verkligen outhärdlig. Två dagar innan operationen hade jag legat där i mammas och pappas säng och druckit Fantomen-läsk och ätit popcorn. Jag hade legat på min vänstra sida likt en romare vid ett symposium för att inte nudda höften. Popcornen hade blivit mina druvor men värken hade varit min egen. På tv visades vinterspelen i Albertville men trots att Tv:n var på kunde jag inte följa med. Jag minns att jag tänkte.
-”Nu orkar jag inte hålla ut mer, nu måste vi snart operera”.

Min egna Stanley Cup-pokal
 Ja, för en gångs skull hade jag verkligen sett framemot en operation. Visserligen har jag dagen efter operationen förmodligen lika ont men jag vet att saker och ting kommer att bli annorlunda nu. Höften känns redan bättre. Plötsligt ser jag Pappa komma tillbaka in i salen. Pappa ser nedstämd ut.
– ”Jag fick inte med mig TVn, säger han besviket”, och går raskt fram till bordet som står bredvid sängen. Han håller fram sugröret till glaset med äppeljuice.
 – ”Någon hade snott med sig TV-kabeln hem”.” Så lågt att sno saker från ett barnsjukhus, hur kan man göra något sånt”, säger han, för sig själv, för att sedan skaka på huvudet.
 – ”Drick lite mer nu, såja jättebra!”.

Det "riktiga" skeppet inne på barnsjukhuset. Det är väl dagar man hängt vid detta skeppet.

Jag försöker sova den natten men det går inte så bra. Smärtan ifrån min höft ger mig frossa och tillsammans med den starka smärtlindrande medicinen ifrån mitt dropp faller jag in och ut ur ett gäckande drömlikande tillstånd. Jag ser händer framför ögonen och hör konstiga röster. Allt är ganska obehagligt men varje gång jag vaknar till ordentligt ser jag Pappa sittandes bredvid sängen. Hela natten. Varje gång jag vaknar sitter han där och håller fram ett glas juice eller en fuktad handduk åt mig. Hela natten.

På morgonen kommer Mamma och Pappa får åka hem för att duscha och byta kläder och förmodligen för att sova lite. Varken Pappa eller jag har kunnat sova ordentligt på 3-4 dagar nu.
 Mamma har med sig lite frukt och några Kalle Anka pockets. Vi pratar lite om hur jag känner mig och om hur bra operationen gick. Mamma går runt i rummet och pratar om hur katterna har det hemma. Plötsligt kommer Mormor på besök. När hon ser mig skriker hon till, nästan teatraliskt, för att sedan rusa fram emot sängen. Mamma stoppar henne vänligt men bestämt och säger åt henne att vara försiktig när hon kramar mig. Jag och Mormor kramas sen …försiktigt…. Jag pekar på mitt Playmobilskepp som står i fönstret och mormor går fram och tittar med spelat intresse på Piratkaptenens gröna papegoja. Hon tittar sedan på mig med ett uppriktigt hjärtligt intresse och hennes ögon är tårfyllda.

Plötsligt knackar det på dörren och mamma går för att öppna. Där ute står ett helt lag av läkare och studenter. Jag hör hur ortopeden och överläkaren frågar mamma om han får visa sina elever mina ärr och några bilder i studiesyfte. Mamma säger tveksamt att det är ok. Läkarna kommer in en efter en och alla ser lite bortkomna ut i rummet. Jag ser hur dom tittar på mig och på mitt piratskepp och alla har något olustigt i ansiktet. Kanske är det just leksakerna som får dom alla att inse att det faktiskt är ett barn och inte bara en anonym kropp som dom faktiskt har att göra med. Detta har dom uppenbarligen inte tränat på i läkarlinjen tidigare.

Överläkaren kommer bort med snabba steg till mig och utan att hälsa lyfter han på täcket och visar mina bara små såriga ben och operationsärr. Han pekar med en penna och förklarar var och hur han la sina snitt och hur han stiftade fast sina skruvar. Alla lyssnar med en spänd förväntan. Plötsligt hejdar överläkaren sig och tittar på mitt piratskepp i fönstret.
”Oj”, säger han plötsligt och hans stämma låter inte alls längre så barsk och härskande utan faktiskt riktigt mänsklig.
– ”Det var mig ett fint piratskepp. Ett sådant fint skepp har inte min son, men han önskade nog att han hade ett”. Överläkaren tittar på mig och skrattar lite försiktigt.
Jag ser honom riktigt djupt in i ögonen och svarar.
– ”Men din son kanske inte har gjort en sådan här jobbig operation heller”? 
Det blir helt tyst i rummet och alla eleverna tassar ut försiktigt. Bara överläkaren står kvar. Han kliar sig i håret och rättar till glasögonen.
– ”Nä det har han faktiskt inte gjort”. Han vänder sig snabbt om och tassar nästan med svansen mellan benen snabbt ut ur rummet.

Efter någon timma knackar det nytt på rummet. En av mina favoritsköterskor står i dörröppningen. Hon tittar på mig och ler så man ser alla hennes vackra vita tänder. Hon nästan bubblar av glädje.
- Titta Edward vem som är här och kolla vad han har med sig! Hon öppnar dörren på vid gavel och där står pappa med familjens egna TV i händerna. Han bär in den och ställer den på den andra tomma sjukhussängen. Han går raskt ut och hämtar en IKEA-påse som innehåller familjens VHS-spelare samt en kabel.
– ”Ikväll ska vi kolla på film du och jag, säger han stolt. Dom visar Herbie på tvåan”!


Kolla så glad jag är över att äntligen fått komma hem till mitt rum (som renoveras). Lägg märke till att jag fortfarande har sjukhusskjortan på mig.