Thursday, January 31, 2013

The Show must go on


-          -Och det är därför ormar är sådana fantastiska djur, säger jag och på samma vis avslutar jag min föreläsning. Alla barnen i salen börjar klappa frenetiskt. Skolans rektor kommer fram till mig och räcker över en present och en blomma. Jag tackar och tar emot. Hon vänder sig sedan till publiken och frågar. – Är det någon som har en fråga att ställa? Ett förtiotal händer sträcks upp i luften. Jag suckar inombords och vet att det kommer ta ett bra tag innan jag får komma hem till min säng.

Jag befinner mig på Oxledsskolan utanför Göteborg. Jag är nyss fyllda tio år och har just avslutat ännu ett föredrag om mina ormar. Med mig har jag ett TV-Team från TV-4  som filmar allt inför en kommande dokumentär. Jag sitter där uppe på skolans scen och borde njuta av stunden. En lyckad föreläsning och en förmodligen bra inspelning till dokumentären. Men jag har svårt att njuta.

Inuti mig gör kroppen uppror. Jag har en dubbelsidig lunginflammation och en 39 graders feber  men ”The Show must go on”. Jag svarar på frågorna i tur och ordning. Tillslut har jag svårt att skilja på frågorna och världen framför mina ögon börjar sakta snurra. Jag ler och skrattar och försöker på ett artigt sätt runda av frågestunden så att jag äntligen kan smita in på toa och käka lite mer febernedsättande. Men jag kommer inte så långt. En lärare lägger sin hand på min axel och vänligt men bestämt nästan knuffas jag in i skolans matsal. Här vimlar det av mer elever som av någon anledning inte var med på föreläsningen. Jag plockar fram ormarna igen och berättar lite mer om dom. Jag ser att ormarna börjar bli oroliga och skrämda av att lyftas upp och ned ur min svarta påse hela tiden. Jag ser hur boaormen kastar runt med huvudet i skrämda rörelser och rör sig mycket ryckigare och snabbare än vanligt. Tungan viftar utanför och alla lukterna skrämmer henne uppenbarligen. Äntligen har barnen lugnat sig och jag kan äntligen stoppa ner ormarna i påsen. Jag knyter en dubbelknut och lägger den svarta sidenpåsen innanför min luvtröja så att värmen och hjärtslagen ifrån mitt bröst ska lugna dom lite åtminstone.

-         - Edward, kan du ta fram ormarna igen och visa barnen, vi fick ingen riktigt bra bild. Kameramannen bakom mig gestikulerar ivrigt samtidigt som han balanserar den tunga kameran på axeln och visar nästan övertydligt hur han vill att scenen ska bli.

Jag börjar känna mig kraftlös och svimfärdig men lyckas ändå peta i mig lite av skolans prinsesstårta. TV-teamet drar plötsligt igång en spontan intervju vid fikabordet och trots att jag har sedan länge slutat lyssna svarar jag ändå artigt på deras frågor. Räddningen kommer plötsligt. Pappa är här och vi ska åka hem.
Väl hemma kryper jag ned i sängen så långt som det bara går under täcket och dricker varm soppa och halvsover medans min lilla mini-tv visar någon match ifrån Premier League. Jag hör hur det skrattas ifrån nedanvåningen. Tv-teamet fikar med Mamma och Pappa och jag hör hur kameramännen citerar några av de saker dom tyckte var bra sagt av mig under dagen. Dom är uppenbart nöjda. Framför mig, nedanför mina fötter tittar jag in i mitt terrarium, som pappa skickligt har glasat in i själva väggen. Jag ser hur ormarna dricker ur vattenskålen för att sedan lägga sig tillrätta under deras favoritstock. Även dom är uppenbart nöjda att få komma hem till sitt varma bo. Jag slumrar till och drömmer en orolig feberdröm. Det bultar av feber i mina läppar och i mina händer hela natten. 

Ett par dagar sedan är jag tillbaka i skolan, fast min egen skola denna gången. Det är fredag eftermiddag och jag sitter inne i salen tillsammans med alla mina klasskamrater. Vår fröken ska just börja läsa nästa kapitel om Nils Holgersson när det knackar på salens bakdörr. Det är skolsyster som vill ha ett snabbt ord med mig. Jag lämnar besviket salen men tar mig lydigt ut till syster.
- Hej Edward, jag ville bara berätta för dig att jag just har pratat med Oxledskolans rektor. Dom var så nöjda så nöjda av ditt besök att dom gärna vill att du kommer snart igen. Det var till och med några tjejer som hade sagt att dom blivit kära i dig, lägger syster sedan snabbt till med ett löjligt flin.
”Nog att jag kommer tillbaka då”, tänker jag för mig själv men istället säger jag:
- Ja, att tjejer blir kära i en, det är sånt man får ta när man är ute och föreläser förstår du.
Skolsyster börjar skratta hysteriskt och låter mig gå tillbaka in i salen till min klass och till Nils Holgersson. Utanför dörren hör jag hur skolsyster fortfarande skrattar.