Lamporna är så starka att jag är tvungen att kisa. Igenom
det starka skenet ser jag den fullsatta aulan och konturerna av hundratals ansikten.
Alla sitter knäpptysta medan jag rättar till gitarrbandet för att sedan ta det
första ackordet. Ett Dm. Jag tittar snabbt på första raden. Där sitter dom
brötiga byggeleverna och jag vet att jag bara har ett tiotal sekunder på mig
innan dom där eleverna med uppenbar damp kommer att börja skrika eller fåna
sig. Att alla dessutom druckit en hel del sprit förbättrar inte heller mina
utsikter. Jag kan känna spritlukten blandat med kramsnus ända upp på scenen.
Jag börjar plocka tonerna till ”Sunday Bloody Sunday”. Jag
kör en akustisk försiktig singer songwriter version, försöker få det att låta
ungefär som den version av låten som The Edge spelar solo på U2s Pop Mart
livevideo. Jag har sett VHS-kassetten till ända och hade till och med kunnat
spela låten utantill i sömnen om det hade krävts av mig. Jag börjar spela och
sjunga. Det är första gången jag framför en låt med sång helt solo inför publik
och jag är helt oförberedd på vad som ska hända. Känslan av att känna sig fri i
låten, känslan av att faktiskt kunna KÄNNA att folk lyssnar. Dom fulla
bygg-eleverna nickar gillande och klassens ”tuffing” ställer sig till och med upp
på sina vingliga ben och går fram till scenen och klappar takten. Antingen är
han verkligen jättefull (eller jätteomusikalisk) eller kanske båda delarna för
han klappar helt i otakt och jag får koncentrera mig att inte tappa rytmen. När
jag spelat mina 3 minuter och 2 sekunder (jag har tagit tiden flera gånger
hemma)drar jag ut det sista ackordet. Också det ett Dm. Jag blir nästan rädd av
jublet. Jag böjer mig och plockar fram min redan öppnade folköl jag gömt i ett
gitarrpedalcase. Jag hör hur byggklasserna jublar lite extra när jag skålar
från scenen med min fisljumma svarta Falcon 3,5a. Rektorn kommer upp på scenen
för att hålla sitt sommarsvslutningstal.
Han tittar med ogillande ögon på ölen men en dag som denna, dagen då
ettorna och tvåorna går på sommarlov, eller mycket viktigare: dagen innan min
student, verkar allt vara förlåtet. Jag går av scenen och efter
avslutningsshowen är jag tillbaka i mitt klassrum med resten av klassen. Alla
klappar och jublar när jag kommer in i klassrummet. Hela klassen är extremt
uppe i varv, självklart inte bara för min sång utan alla kan nästintill fysiskt
känna spänningen inför morgondagens student. Det är som om hela klassrummet är
laddad med en stark elektrisk ström. Det hela är en ganska häftig upplevelse.
Klassrumsdörren ut till korridoren står öppen och jag ser
hur en av samhällslärarna går med flera backar läsk i famnen, några elever går
bredvid honom och försöker på skoj sno åt sig några burkar. Han viftar med
handen precis som om han försökte vifta bort ett moln med arga getingar och
ropar med sin breda skånska accent. ”Ni får vänta tills imorgon, imorgon
killar”.
Efter en timma lämnar jag salen för att ta mig tillbaka till
aulan igen. Vi har tre till föreställningar innan dagen är över. Upp på scenen
och stämma gitarren och göra sig redo. Flera lärare kommer fram och berättar
hur berörda dom blev. Flera elever och klasskamrater säger att dom till och med
grät, att dom hade sett en sida av mig dom inte anat. ”Fuck också att dom skulle se just den sidan den näst sista dagen”
tänker jag. Fast jag inser snabbt att felet ligger väl egentligen inte hos mig?
Jag har väl aldrig varit den som har dolt några sidor hos mig själv? Andra
showen går utmärkt och tredje likaså trots att jag spelar fel en gång. Sista
föreställningen går som på automatik men trots att autopiloten är på blir
kicken fortfarande lika stor efter jag låtit sista ackordet klinga ut. Trots
att responsen är så varm och stark är det konstigt nog inte den starkaste
känslan. Känslan av att bli hörd och kunna uttrycka sig utan några som helst
begränsningar är den mest fantastiska. Det är där, ja, just den dagen, dagen
innan min student jag bestämmer mig för att aldrig släppa taget om musiken och
alltid spela. Ett löfte som jag hittills utan problem har följt.
Efter den näst sista skoldagen åker jag in till stan och in
till Heden. Jag ska göra en sista intervju för skolradion med Broder Daniel.
Det är faktiskt den sista spelningen som Håkan Hellström gör som basist i
Broder Daniel. Bandet ska spela i ett tält mitt på Heden. Jag är där med några
andra ifrån skolradion. Vi dricker några folköl och tittar på spelningen.
Bandet är i grym form och gör en bra spelning trots att Håkan spelar fel ganska
många gånger. Efter spelningen får jag vänta utanför tältet på att bandets
pressansvarige ska släppa in mig. Det blir en lång väntan och det blåser en
snålblåst jag inte trodde var möjlig i slutet av maj. Efter en timmas väntan i
blåsten är jag helt sönderfrusen i min tunna coola skinnjacka. Tillslut kommer den
pressansvarige och berättar att intervjun är uppskjuten till nästa vecka. Jag
sluter upp med några vänner på andra långgatan istället. När jag kommer in på
puben jublar mina vänner och börjar prata om skolshowen än en gång. Alla från
min skola drar och sliter i mig, alla ställer frågor. Det är nästan som om jag
blir intervjuad.