Thursday, January 10, 2013

En vän med en bil....



- Har du några andra handikapp, ja som kan påverka körningen? frågar min körlärare Erik barskt.
- Njä, jag har ju förstås en liten hörselnedsättning på höger öra, svarar jag ganska förvånat.
Jag ser hur Erik skriver med stora bokstäver i sitt häfte: DÖV PÅ HÖGER ÖRA. Sen blir jag ombedd att starta bilen och vi kör iväg.

Av alla ställen i Sveriges avlånga land befinner jag mig i Hedemora. Jag är här för att ta mitt körkort. Jag har fått berättat för mig på ett möte med vägverket att det endast finns två körskolor i hela Sverige som har handikappsanpassade bilar. En av dessa skolor ligger i Hedemora och här bor jag under två veckor sommaren 2000. Skolan drivs av Erik som även är en av huvudlärarna. Erik är en pragmatisk och en mycket konkret man, lite för pragmatisk och konkret enligt vissa elever. Erik hymlar nämligen inte med det han gör, han vill vara effektiv. Under en och en halv vecka ser jag honom inte ens försöka le en enda gång. Alla försök till skratt och stoj misslyckas tillsammans med Erik.

Vi sitter i bilen och Erik sänker bilens air-condition från 22 till 18. Det är i mitten av sommaren och hans stora kroppshydda gör att han svettas ganska ymnigt. Det är tyst i bilen och jag försöker bryta stämningen med en fråga.
- Erik, frågar jag. Varför heter skolan KÖRKORT HANDIKAPP? Handikappade har väl samma körkort precis som alla andra? Det finns väl inga speciella handikappskörkort?
Erik tittar barskt på mig och förklarar sakligt om hur det är viktigt att vara tydlig i sitt varumärke.
- Handikappade ska veta att dom verkligen kan få ta sitt körkort just här och vanligt folk ska veta att det går massa handikappade här. Så det inte blir missförstånd, förklarar Erik tydligt.

Vi befinner oss nu lite utanför staden inne i skogen. Det är underbart att få köra. Jag känner mig otroligt fri, jag kan riktigt se framför mig hur resten av sommaren kommer att se ut. Hur jag och mina kompisar glider runt, runt runt i stan med rutorna nedvevade och med ashög musik på stereon. Precis som några töntiga high-school ungdomar i någon klyschig amerikansk tv-serie. Det är nu livet ska börja och jag kan knappt vänta. Jag vet att dom flesta ungdomar som är nyss fyllda arton ofta är väldigt sugna på att skaffa sig körkort och bil och på så sätt få sin extra lilla frihet men för mig är det så otroligt mycket mer. Friheten att åka runt kollektivt i stan har varit i stort sett obefintlig om jag inte haft minst en eller två kompisar med mig som kan hjälpa på och av på bussar och spårvagnar. Jag har under hela min tonårstid varit nästan helt beroende att få skjuts. Att vara i slutet av tonåren och plötsligt slippa behöva åka runt tillsammans med sina föräldrar känns som en frihet som är nästan för bra för att vara sann. Jag kan knappt bärga mig.

Jag tittar ut och ser skogen flyga förbi och snart är jag och Erik framme i Falun där jag äntligen ska få göra den mytomspunna Halkan. Erik bryter plötsligt tystnaden och berättar mer om sin skola och om hur länge han haft den. Tydligen hade min lilla ironiska pik haft en verkan iallafall, jag kan inte låta bli att le. Erik berättar om hur många som har tack vare han och hans medarbetare fått körkort trots att dom flesta varit helt utdömda av vägverket. Han tillägger:
- Dom flesta klarar sig verkligen, jag tror vår körskola har en mycket högre procent godkända än dom flesta skolor runt om i Sverige. Men ibland händer det att vi har elever som kuggas. Två veckor innan du kom var vi tvungna att skicka hem en tjej. Hon hade svårt att koncentrera sig på studierna och var inte motiverad. Hon ställde till sånt liv i skolan att vi fick lov och skicka hem henne. Du förstår hon smög sig in nattetid in till vissa manliga elever och låg med dom. Sen nystades det upp och dessa killar började bråka med varandra. Ja det var sannerligen ett elände. Det var tur för dig att du inte var här då. Hon hade slukat dig med hull och hur. Jag ser hur Erik ryser och grimaserar.
Själv ryser jag inte. I min hormonstinna artonåriga hjärna låter dessa nattliga besök inte så dumt. Inte så dumt alls. Man skulle varit där två veckor tidigare helt enkelt, tänker jag. 

- Här är det, säger Erik plötsligt och jag vaknar upp ur min sköna dagdröm.
Att köra halkan mitt i den svenska sommaren på en gummibana som sprutas hal med sprinklers är en ganska konstig upplevelser. När banan dessutom är fylld av två-trehundra kaniner som parar sig mitt på vägbanan , på refugerna och på gräsmattorna blir upplevelsen omöjligt ännu konstigare.
Erik står bredvid mig och ger mig tips innan körningen, han är märkbart uppspelt. Han gestikulerar med händerna och visar hur bilen kommer att svänga och bete sig beroende på hur jag kör. Han nästan studsar när han pratar, precis som en boxningscoach. Han tillägger:
- Det var då helvette va kaniner det var överallt, men skit i dom, stanna eller bromsa inte för några utan kör bara som dom inte var där. Det gör inget om du kör på några, du ser ju själv hur dom försökar sig.

Jag tänker tillbaka på vad min andra körlärare Bengt lärt mig under veckan. Inte så mycket, kommer jag sorgligt nog fram till ganska snart. Bengts körningar har varit en hel historia i sig. Alltid gått till på ungefär samma sätt. Tio minuters körning i stan sen en sväng förbi ICA för att öva fickparkering. Medan jag febrilt försöker backa så bra som möjligt passar alltid Bengt på att springa in och göra lite ärenden och köpa snus. Efter fickparkering är det dags för att öva på rondellerna. Som ett ödets nyck ligger det en massa rondeller vid posten och Bengt passar då på att posta lite packet och hämta lite lådor från Ellos som hans fru har beställt. Efter rondellerna är det dags för start och stopp i backe. Som tur var ligger en av Hedemoras värsta backar alldeles vid det radhus där Bengt bor och då är det ju bara korkat att inte passa på att springa in och lämna stocken med snus och frugans Ellos-lådor.

Jag får godkänt på halkan och jag och Erik återvänder till internatet. Dagen efter vill jag boka in en uppkörning men Erik tycker inte jag är redo ännu. - Två eller tre veckor till här minst, tycker han. Men efter ett samtal med min far, som tycker hela körkortsvistelsen tar en faslig tid, ändrar han sig och bokar snabbt in en uppkörning.

Kvällen innan min uppkörning har vi elever en improviserad grillning när skolan stängt för dagen. Vi äter hamburgare och dricker cider. Herrljungas cider, det är flera av oss som ska köra upp nästa dag och ingen har lust att dricka något kan ge utslag på blåset. Ifall det nu skulle bli något sådant.

Jag pratar med flera av mina körskolekamrater och blir chockad. Två har bott här i över tre månader och en stackare i över ett halvår. Dom har flera gånger försökt få till en uppkörning men blivit övertalade att vänta tills dom är redo. Det slår mig att var man än är träffar man alltid personer som på grund av sina handikapp blivit så vana att lyssna blint på olika instanser och intuitioner, läkare och förståsigpåare, att man till sist glömmer bort att lyssna på sig själv. Tro på sig själv och det man faktiskt klarar av. Man blir helt enkelt hjärntvättad av alla rundor med sjukhus, skolor och hjälpmedelscentraler att man tillslut slutar att ifrågasätta. Men nu ska dom iallafall få köra upp så jag gläds med dom i den ljumma sommarkvällen. Vi har ganska kul trots att dom flesta är väldigt nervösa. Själv är jag inte så nervös mest rastlös, jag vill verkligen komma hem och ut och köra.

På uppkörningsdagen sitter jag i körskolans bil utanför trafikkontoret. Erik sitter i baksätet och ger goda råd. Han lämnar bilen för att gå till nästa elev för räkning och sprida vidare sin kunskap. Jag sitter kvar. Jag ser våra körkortsexaminatorer komma ut. Tre stycken. En arg gammal gubbe. Ush tänker jag men som tur var går han förbi min bil och sätter sig i den gula bilen till höger om mig. Bilen med killen som bott på skolan i över ett halvår. Stackars sate.

Sen kommer en medelålders man ut med skjorta och slips och tonvis med papper i famnen. En paragrafsryttare tänker jag men skäms nästan direkt när jag själv hör hur fördomsfull jag låter. Som tur var sätter sig mannen med alla papper i bilen till vänster om mig. Till slut kommer min examinator ut. En ung kille, max trettio år med en urtvättad Red Hot Chilli Peppers T-shirt på. Med ens vet jag att vi kommer komma bra överrens och mycket riktigt gör vi det.

Under uppkörningen disskuterar vi vilket RHCP-album som är bäst. Examinatorn tycker Blood sugar sex and magic men jag vidhåller Californication som släppts året innan (något jag fortfarande gör). Trots vi inte kommer överrens om vilket som är gruppens bästa album är vi båda slående överrens om att bandet hade en svacka när Dave Navarro tog över som lead-gitarrist istället för John Frusciante. Efter en timmas Red hot Chillipeppers snack får jag åka hem med ett körkort, trots att jag faktiskt nästan körde på en gammal tant vid ett övergångsställe. Hela hemresan går som i ett trollslag. NU kan sommaren börja.