Jag sitter på Mammas arm och med min högra hand håller jag
ett stadigt tag om hennes midja. Mamma går fort, ja hon nästan springer fram.
Jag vet att vi är sena, jag vet att alla väntar på oss men det är bara Mamma
som bryr sig. För mig kan dem gärna få vänta lite till. Jag skumpar vidare på
Mammas arm. Det känns nästan som att rida på en kamel. Egentligen gillar jag
inte att bli buren längre. Jag vet att jag har blivit för stor nu. Mina ben
liksom hänger och slänger och slår emot Mammas och jag märker att både Pappa
och Mamma har svårare att få ett bra grepp om mig.
Ibland när vi är i stan ser
jag hur folk tittar lite undrande på oss, speciellt om min lillasyster är med.
Min lillasyster har börjat gå ganska bra nu och när vi är ute så får hon
vackert knata efter Mamma som bär mig. Jag ser att folk tycker det är konstigt
att Mamma bär det äldre barnet, vissa kommer till och med fram och frågar när
dem ser att min lillasyster ibland har svårt att hålla upp tempot. Dem tittar
frågande på mig. ”Blir han buren för att
han är ledsen?” Har han gråtit” Är han bara lat”? Bara tanken stör mig.
Precis som om jag vill bli buren, ingen hellre än jag skulle vilja slippa
det. När någon frågar säger Mamma att
jag har ont i benen. Då brukar folk innan vi går säga
- Krya på dig.
Jag tycker det låter fånigt.
- Krya på dig.
Jag tycker det låter fånigt.
Ibland när vi är i mataffärer brukar det komma fram gamla
tanter och prata, speciellt när vi är fast i kassan. Ibland händer det då att
Mamma berättar. Att jag inte alls har ont i benen utan att jag bara inte kan
gå. Att jag har brutit mig över hundra gånger och blivit opererad sönder och
samman fast att jag trots detta ändå aldrig klagar. Då brukar tanterna bli
chockade och bjuder mig på Aco-kola. Det är alltid Aco-kola, det slår aldrig
fel. Jag gillar inte kola speciellt inte Aco´s men jag är alltid lika artig och
tar vackert emot.
Mamma och jag är äntligen framme vid hissen. Vi är på hjälpmedelcentralen
men mig lurar dem inte. Jag känner hur det luktar sjukhus lång väg.
Desinficering och olyckliga barn är en lukt som aldrig går att få bort när den
väl har etsat sig fast i väggarna. Hissen stannar och Mamma går raskt fram och
in i rummet. Där inne står människor som på rad nästan utan som om dem stod i
givakt. Det hela är på gränsen till att se lite löjligt ut. Jag känner igen några
ansikten men som vanligt är dem flesta nya. Alla presenterar sig för Mamma i
tur och ordning. ”Berit Arbetsterapeut” ,
”Susanna Sjukgymnast” , ”Rolf Hjälpmedelsspecialist”, ”Roger
Hjälpmedelsutprovare” , ”Stina från rullstolstillverkaren”, ”Gun-Brit från
ergonomiexpert”, ”Lisa praktikant”. Efter presentationen blir det tyst. Det
enda som hörs är Gun-Brit som sörplar på sitt kaffe. Dom står fortfarande
uppställda på ett led. För en sekund låtsas jag att jag är Kung och att detta
är mitt hov. Inga ergonomiexperter eller sjukgymnaster bara rådgivare, munskänkar
och såklart en alldeles egen lönnmördare. Jag smackar belåtet till med
läpparna.
Plötsligt bryter Berit tystnaden.
- Ja vi är ju här för att prova ut en rullstol åt Edward och efter mycket funderande har vi hittat en modell vi tror ska passa hans besvär.
- Ja vi är ju här för att prova ut en rullstol åt Edward och efter mycket funderande har vi hittat en modell vi tror ska passa hans besvär.
Berit pratar om mig
men tittar på Mamma och på sina kollegor. Leken känns inte lika rolig längre. En
Lönnmördare hade aldrig vågat tala med Kungens mamma om Kungen var i samma rum.
Men jag hinner inte tänka längre innan en rullstol rullas in i rummet och jag
får provsitta den. Det är den första rullstolen som jag provar men trots det
passar den perfekt, ja den är nästan som formgjuten för mig. Jag döper honom
genast till Åke eftersom jag ska åka runt i honom.
Efter rullstolsutprovningen ska vi prova ut en sittdyna. Det
tar nästan tre timmar. Jag är helt slut när vi äntligen kommer hem men trots
att jag är trött åker jag runt, runt i huset som ett jehu . Sakta men säkert
börjar Åka och jag bli som ett tillsammans. Mamma och pappa tittar glatt på mig
och Åke, min lillasyster skrattar när vi kommer farande. Den enda som inte
gillar Åke är katten Selma som gömmer sig under soffan.
Dagen efter får Åke följa med mig till förskolan. Fröken
förklarar för alla barnen att jag kommer att använda Åke från och med nu. Hon
förklarar att ingen får knuffa eller puffa Åke utan att först fråga mig. Ingen
av barnen lyssnar alla bara tittar storögt på Åke. Under lektimman ute på
gården sen vill alla barn ta sig en provtur. I utbyte mot suddgummin, Ninja turtles-bilder
eller spelkulor får alla köpa sig en kort tur. När lektimmen är över stoppar
jag ner alla mina nyvunna ägodelar i min svarta tygpåse som jag sedan hänger över
Åkes ena handtag. Jag böjer mig fram och rycker bort ett höstlöv som fastnat i
det ena framhjulet. Vår fröken Gunilla kommer ut och tillsammans tar vi oss
tillbaka in i huset. Vår andra fröken Gunni börjar läsa en berättelse för oss
men jag har svårt att följa med i handlingen. Jag kan inte låta bli att titta
ned i min tygpåse. För en kort sekund känner jag mig rikast i världen.