Saturday, May 25, 2013

All you do is talk


Oj, vilka veckor jag haft på sistonde.

Mycket jobb och många föreläsningar vilket självklart är fantastiskt kul. Förutom alla föreläsningar håller dessutom jag och min flickvän på att renovera en lägenhet vi köpte förra månaden. Att renovera är en ny erfarenhet för mig och jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket putsdamm som kan lagras i ett par jeans. Tyvärr hinner jag inte skriva lika mycket i bloggen men jag hoppas ni har överseende med detta.

I går var jag och höll ett föredrag tillsammans med Bo Harringer på Burgårdens gymnasium. Först visades Bo´s film ”Att se bortom hindren” där jag medverkar. Efter filmen hade vi ett litet snack med publiken. Det är alltid lika givande att få prata och diskutera med publiken och det är häftigt att se med egna ögon hur saker jag tar för givet i livet kan betyda så mycket för andra och vise versa.

Vill ni se det stycke där jag medverkar i filmen finns länken här:

Tack alla ni som var där!

Idag håller jag ett nytt föredrag på Aspen Rotary Club i Lerum inför ett läger i sommar som skall ge funktionshindrade barn och ungdomar en chans att lära sig att segla trots sina fysiska svårigheter. Ett grymt initiativ som jag såklart gärna vill vara med att stötta. (Även om jag själv kanske inte är seglartypen)Det ska i alla fall bli mycket spännande! Är du sugen att segla? Kolla in deras sida: http://www.lerumaspenrk.se/

Vet du någon förening eller skola eller något annat passande tillfälle för ett föredrag, tveka inte att höra av er så kanske jag kan komma bort och snacka eller bara riva av ett par låtar!


Nästa vecka kommer jag posta ännu ett utdrag ifrån boken jag håller på att skriva, till dess.

Tack för att ni finns och stöttar. Tillsammans kan vi peppa varandra!

Kram / Eddie

Friday, May 03, 2013

Sink or Swim


Så fort lektionen är över rafsar jag ner allt på bänken ned i min alldeles för stora lila skolväska. När jag hänger upp skolväskan bak på rullstolen rasslar det retsamt tomt där inne, trots att jag faktiskt stoppat ned tre böcker, ett pennset och min påse med nyvunna glaskulor.

Det är vår och glaskule-rushen har börjat på skolgården. När jag träffar andra barn i min ålder från andra skolor och pratar om spelkulehysterin på vår skola brukar dom skratta. Spelkulor? Sånt man lekte med för hundra år sedan ju! Ska ni inte skaffa slangbellor och äppelknyckarbyxor också? Men jag vet att hade dom gått på Ugglumskolan denna våren hade dom ryckts med. Alla barnen är ute på skolgården och hysterin är total.
– Satsa pyrra, tar emot små!
- Nä, det gills inte, STRÄCKNING!!!!
- Satsa tjugofyra, en prov!!!

Precis som på fiskmarknaden ropas det ut säljande erbjudanden över hela skolgården och till och med lärarna rycks med. Dom står alltid och tittar på med en rykande kaffekopp i handen och skrattar och pratar med varandra. Pyramiden, gropen, frispel. Spelsätten är många men jag spelar alltid på samma sätt. Jag stället alltid upp en tolva eller en tjugofyra och låter barnen satsa. Jag väljer alltid platsen vid den svarta hårda träskolbänken utanför treornas hemklassrum för där är asfalten extra knagglig och oregelbunden. Där studsar kulorna alltid till min fördel.

Trots att det ekar och skramlar tomt i min skolväska känner jag att den väger mer än vanligt. Alltså har jag gjort en riktigt bra dag. Den knaggliga asfalten stod verkligen på min sida även idag. Jag ställde upp en tolva och drog in minst tjugofem kulor innan någon prickade den. Dessutom var det bara en glas-spagge alltså inte värd så mycket. Jag ler stolt och känner mig som en lyckad affärsman när jag åker hissen ner till bottenvåningen där träslöjden, bamban och entrén ligger bredvid varandra.
Jag öppnar hissdörren och ser med ens ut över foajén och igenom den stora glasdörren som utgör entrén. På andra sidan står familjens vita Volvo parkerad. Bredvid den står pappa och i handen håller han min gymnastikväska. NEJ! Pappa har inte glömt! Jag vet med ens att vi ska åka till Bräcke och simma, träna. Det absolut tråkigaste jag vet.

Jag är inte dum. Jag vet hur träningen är nyttig för mig. Jag kan till och med känna det i min kropp efter varje träningspass. Hur kroppen liksom sakta ledas upp, hur jag rör mig lättare, nästan svävar fram. Hur mycket längre jag orkar sitta i stolen utan att behöva vila efter varje träningspass och hur skönt och stilla man framförallt sover sen på kvällen. Men träningen har en jobbig basksida. Träningen är en symbol. Simträningen är den där lilla nageln i ögat jag aldrig blir av med, en påminnelse att hur väl jag än anpassar mig och lever ett liv som alla andra i min klass kan jag aldrig RIKTIGT bli som dom andra i min klass. Träningen är den där lilla bromsande glaskulan som hindrar mig att glida över till den andra, den där avspända sidan. Den där sidan där man inte behöver tänka, och kämpa för att klara sin vardag. Sidan där man bara kan vara ett barn som inte behöver tänka på framtiden. Träningen är en symbol för att aldrig kommer att slippa sjukhuset helt, trots att träningen på Bräcke gör sitt bästa för att få mig att glömma.
Min arga blick möter pappas och hans ursäktande men bestämda min gör mig ännu argare. Bilfärden ut till Hisingen är den tystaste vi någonsin har gjort tillsammans. Inte ett ord sägs i bilen under hela resan. Pappa spelar Queen på kassettradion. På full volym sjunger Freddie Mercury passande:

If I could only reach you

If I could make you smile
If I could only reach you
That would really be a breakthru
Oh yeah

Dom automatiska dörrarna öppnas när Pappa och jag går in i entrén till Bräckes rehab. Pappa går bakom mig och ger min rullstol en liten varsam knuff då och då, precis som om han inte litar på mig och tror att jag kommer att smita så fort jag får chansen. Han är lurig farsan och han har rätt. Hade jag kunnat hade jag stuckit snabbt som en liten iller.

Den varma kvalmiga luften av klor slår emot oss väl inne i byggnaden. Det liksom stramar när man andas. Det är något jobbigt i luften. Nej det är inte bara luften det är fel på. Det är något jobbigt med hela byggnaden när jag tänker efter. En byggnad, fylld med roliga saker, glada målningar på väggarna, allt för att dölja det faktum att det faktiskt är ett sjukhus. Det står ett slippernytt 8-bits Nintendo alldeles innanför entrén men trots att det vimlar av barn har jag aldrig sett något spela på det. Det är nog lukten. Hur mycket dom än gör väggarna glada luktar det fortfarande sjukhus. Latexhandskar och alkogel, tvättmedel och disinfektion. Alla lukter är dom samma. Till och med det där förbannade lejonet på badlakanen. Västra Götalands landsting. Bräcke lurar inte mig trots att det är lika förrädiskt som en köttätande växt.

När Pappa och jag sedan sitter i bilen på väg hem är stämningen inte lika tryckt. Pappa frågar om vi ska stanna och unna oss en glass och trots att jag inte gillar glass svarar jag ja, bara för att visa Pappa att jag grävt ner stridsyxan. Jag gnuggar huden med min ena tumme för att se om den fortfarande luktar klor. Ja, det gör den.

  -Tänk dig hon Cilla, säger plötsligt Pappa och syftar på en av sjukgymnasterna på Bräcke.
Hon är i den där poolen säkert fem-sex timmar om dagen. Hur orkar hon med värmen? Att hon inte blir knäpp av all den där hjärntvättande barnmusiken?

Jag ryser till vid bara tanken att behöva jobba på Bräcke men svarar sen.

- Det kanske är därför som hon är så skrynklig i ansiktet? 
  - 
Förmodligen, nickar Pappa samtidigt som han svänger in på Triumfglass parkering.