Så fort lektionen är över rafsar jag ner allt på bänken ned
i min alldeles för stora lila skolväska. När jag hänger upp skolväskan bak på
rullstolen rasslar det retsamt tomt där inne, trots att jag faktiskt stoppat
ned tre böcker, ett pennset och min påse med nyvunna glaskulor.
Det är vår och glaskule-rushen har börjat på skolgården. När jag träffar andra
barn i min ålder från andra skolor och pratar om spelkulehysterin på vår skola
brukar dom skratta. Spelkulor? Sånt man lekte med för hundra år sedan ju! Ska
ni inte skaffa slangbellor och äppelknyckarbyxor också? Men jag vet att hade
dom gått på Ugglumskolan denna våren hade dom ryckts med. Alla barnen är ute på
skolgården och hysterin är total.
– Satsa pyrra, tar emot små!
- Nä, det gills inte, STRÄCKNING!!!!
- Satsa tjugofyra, en prov!!!
Precis som på fiskmarknaden ropas det ut säljande erbjudanden över hela
skolgården och till och med lärarna rycks med. Dom står alltid och tittar på
med en rykande kaffekopp i handen och skrattar och pratar med varandra. Pyramiden,
gropen, frispel. Spelsätten är många men jag spelar alltid på samma sätt. Jag
stället alltid upp en tolva eller en tjugofyra och låter barnen satsa. Jag
väljer alltid platsen vid den svarta hårda träskolbänken utanför treornas
hemklassrum för där är asfalten extra knagglig och oregelbunden. Där studsar
kulorna alltid till min fördel.
Trots att det ekar och skramlar tomt i min skolväska känner jag att den väger
mer än vanligt. Alltså har jag gjort en riktigt bra dag. Den knaggliga asfalten
stod verkligen på min sida även idag. Jag ställde upp en tolva och drog in
minst tjugofem kulor innan någon prickade den. Dessutom var det bara en glas-spagge
alltså inte värd så mycket. Jag ler stolt och känner mig som en lyckad
affärsman när jag åker hissen ner till bottenvåningen där träslöjden, bamban
och entrén ligger bredvid varandra.
Jag öppnar hissdörren och ser med ens ut över foajén och
igenom den stora glasdörren som utgör entrén. På andra sidan står familjens
vita Volvo parkerad. Bredvid den står pappa och i handen håller han min
gymnastikväska. NEJ! Pappa har inte glömt! Jag vet med ens att vi ska åka till
Bräcke och simma, träna. Det absolut tråkigaste jag vet.
Jag är inte dum. Jag vet hur träningen är nyttig för mig.
Jag kan till och med känna det i min kropp efter varje träningspass. Hur
kroppen liksom sakta ledas upp, hur jag rör mig lättare, nästan svävar fram.
Hur mycket längre jag orkar sitta i stolen utan att behöva vila efter varje
träningspass och hur skönt och stilla man framförallt sover sen på kvällen. Men
träningen har en jobbig basksida. Träningen är en symbol. Simträningen är den
där lilla nageln i ögat jag aldrig blir av med, en påminnelse att hur väl jag
än anpassar mig och lever ett liv som alla andra i min klass kan jag aldrig
RIKTIGT bli som dom andra i min klass. Träningen är den där lilla bromsande glaskulan
som hindrar mig att glida över till den andra, den där avspända sidan. Den där
sidan där man inte behöver tänka, och kämpa för att klara sin vardag. Sidan där
man bara kan vara ett barn som inte behöver tänka på framtiden. Träningen är en
symbol för att aldrig kommer att slippa sjukhuset helt, trots att träningen på
Bräcke gör sitt bästa för att få mig att glömma.
Min arga blick möter pappas och hans ursäktande men bestämda
min gör mig ännu argare. Bilfärden ut till Hisingen är den tystaste vi någonsin
har gjort tillsammans. Inte ett ord sägs i bilen under hela resan. Pappa spelar
Queen på kassettradion. På full volym sjunger Freddie Mercury passande:
If I could only reach
you
If I could make you
smile
If I could only
reach you
That would really
be a breakthru
Oh yeah
Dom automatiska dörrarna öppnas när Pappa och jag går in i entrén
till Bräckes rehab. Pappa går bakom mig och ger min rullstol en liten varsam
knuff då och då, precis som om han inte litar på mig och tror att jag kommer
att smita så fort jag får chansen. Han är lurig farsan och han har rätt. Hade jag
kunnat hade jag stuckit snabbt som en liten iller.
Den varma kvalmiga luften av klor slår emot oss väl inne i
byggnaden. Det liksom stramar när man andas. Det är något jobbigt i luften. Nej
det är inte bara luften det är fel på. Det är något jobbigt med hela byggnaden
när jag tänker efter. En byggnad, fylld med roliga saker, glada målningar på
väggarna, allt för att dölja det faktum att det faktiskt är ett sjukhus. Det
står ett slippernytt 8-bits Nintendo alldeles innanför entrén men trots att det
vimlar av barn har jag aldrig sett något spela på det. Det är nog lukten. Hur
mycket dom än gör väggarna glada luktar det fortfarande sjukhus. Latexhandskar
och alkogel, tvättmedel och disinfektion. Alla lukter är dom samma. Till och
med det där förbannade lejonet på badlakanen. Västra Götalands landsting.
Bräcke lurar inte mig trots att det är lika förrädiskt som en köttätande växt.
När Pappa och jag sedan sitter i bilen på väg hem är
stämningen inte lika tryckt. Pappa frågar om vi ska stanna och unna oss en
glass och trots att jag inte gillar glass svarar jag ja, bara för att visa
Pappa att jag grävt ner stridsyxan. Jag gnuggar huden med min ena tumme för att
se om den fortfarande luktar klor. Ja, det gör den.
-Tänk dig
hon Cilla, säger plötsligt Pappa och syftar på en av sjukgymnasterna på
Bräcke.
Hon
är i den där poolen säkert fem-sex timmar om dagen. Hur orkar hon med värmen?
Att hon inte blir knäpp av all den där hjärntvättande barnmusiken?
Jag ryser till vid bara tanken att behöva jobba på Bräcke men svarar sen.
- Det kanske
är därför som hon är så skrynklig i ansiktet?
- Förmodligen,
nickar Pappa samtidigt som han svänger in på Triumfglass parkering.