Friday, April 26, 2013

Play with me


Jag sitter på Farmor och Farfars trapp och leker med några legogubbar som jag haft med mig i fickan ända ifrån Göteborg. Dom hårda legogubbarna har skavt genom mina hängsle-jeans och både jag och gubbarna är nu glada att få vara ute i den friska klara luften. Jag tittar ut över Farmor och Farfars gård. Den perfekt välkrattade grusgången som nu har blivit förstörd av vår bils bromsspår. Den stora gräsmattan framför huset som gått från att vara underbart grön till att nästan anta en orange-gul färg. Det är den extrema sommaren som har gjort sitt. Det känns redan i luften att även denna sommardag kommer att bli extremt varm, trots att jag inte vet något om väder och vind känner jag det på mig. Värmen är det enda som dom vuxna pratat om dom senaste veckorna och i tidningarna står det om värmerekord efter värmerekord. Men trots att alla vuxna klagar bryr jag mig inte, om sanningen ska fram gillar jag den höga temperaturen. Jag har alltid älskat värme. Värmen gör mina muskler smidigare, gör det lättare för mig att röra mig. Värmen får min fantasi att gå i taket också. Det är helt enkelt mycket enklare att leka att man är en ensam solitär cowboy i Death Valley eller kanske en blodtörstig pirat i Karibien om det är trettio grader plus ute än minus tolv.

Jag tittar till höger om mig och ser den röda ladan/garaget med dom vita knutarna där Farfar har parkerat sin bil. Farfar har tejpat fast något på insidan av rutorna precis som folk gör nere i Italien och jag undrar för en sekund varför. Framför ladan ser jag brunnen med den tunga pumpen som är rolig att leka med. Bredvid brunnen ligger den röda plastbaljan där både jag och min lillasyster badar i nu under sommaren. Jag minns plastbaljan som en gudomlig räddning från en tidigare sommar då jag av misstag hade krupit runt och satt mig i en pissmyrestack bakom ladan. När hela kroppen brann av pissmyrornas piss var det iskalla vattnet i den röda baljan helt underbart.

Plötsligt hör jag hur dörren bakom mig öppnas. Jag behöver inte vända mig om för att höra vilka som kommer ut genom dörren. Jag hör och placerar snabbt in Farmors lite släpandes, sega gång och mammas varma intensiva röst. Mamma pratar om huset hemma och om de renoveringar hon och Pappa gjort under våren. Mamma försöker övertala Farmor att komma och hälsa på men Farmor svarar inget utan sörplar bara lite lätt på det förmodligen varma kaffet.

-        -  Edward! Farmor ropar och jag vänder mig om och avbryter min lek trots att legogubbarna befinner sig mitt i en mödosam klättring upp för trappstegen.

-Edward, du ska ju snart börja skolan. Är det spännande?
  Farmors finlandssvenska accent klingar i öronen.
-       
 - 
Ja, ganska. Svarar jag och försöker låta så artig som möjligt på rösten. Jag hör hur legogubbarna ropar till mig, dom undrar hur jag kunde överge dom under deras livsfarliga färd. Om jag bara ger Farmor lite standardsvar som vuxna gillar att höra får jag nog snart återvända till leken.  Farmor torkar bort lite svett från pannan och fortsätter.
-        
Och vad ska du bli när du blir stor då?  Jag funderar lite innan jag svarar.
-        
Jag ska bli forskare och forska på hajar, eller kanske polis!  Jag känner mig nöjd med mitt svar.
Farmor tittar ned i koppen och rör runt lite med skeden, när hon tittar upp har hon något nästan lite sorgligt i blicken.
-       
-  
Ja, polis kan ju bli lite svårt för dig kanske. Du är ju ganska kort i rocken.
Plötsligt hör jag hur mamma nästan fnissar till men fnisset blir snabbt till ett litet skratt. Jag hör hur mamma säger.
-        
Vill Edward bli Polis kommer han garanterat bli Polis. Det finns massa olika jobb inom Polisen alla är inte ute och fångar bovar. Det behövs folk som tänker och använder hjärnan också.
Innan Farmor hinner svara ser jag hur Mamma tittar på Farmor och liksom förtydligar.
-          -Ärligt talat, vill han bli Polis kommer han bli Polis. Jag hör hur bestämd mamma låter på rösten.

Plötsligt förstår jag att detta är inget hon säger för att förhindra att min dröm från att spricka, jag hör hur mycket hon tror, nej VET. Vill hennes son bli Polis så kommer han ta mig tusan bli polis oavsett hur korta rockar han ska bära! Basta!

Farmor som hade tänkt att svara något blir istället tyst och tar istället en ny sörplande klunk på kaffet.
Jag vänder mig om och fortsätter klättringen tillsammans med mina lego-gubbar men jag är inte lika inne i leken denna gången. Mina tankar stör leken. Varför blir det ofta så konstigt när vi hälsar på Farmor och Farfar? Det finns något motsägelsefullt jag inte kan förstå. Dom som blir så otroligt glada varje gång vi kommer. Dom som alltid står ute på trappen långt innan dom ser vår bil bara för att vinka till oss när vi rullar in på gruset. Hur kommer det sig att dom aldrig vill hälsa på oss i Göteborg? Varje gång jag frågar Farmor om hon vill hälsa på nyper hon sig alltid för näsan och säger att
-          -Till Göteborg kan man ju inte åka. Då måste man ju gå runt med gasmask för alla avgaser.

Hur mycket jag än försäkrar och intygar för Farmor att jag aldrig har gasmask på mig trots att är i staden varje dag tar hon aldrig bort fingrarna från näsan. Nästan som om hon inte ville träffa oss. Ändå skvallrar kassettbanden om det motsatta. Kassettbanden som jag och mamma spelat in tillsammans. Varje gång jag lärt mig en ny sång i pianoläroboken så spelar jag och mamma in dessa på kassett och när bandet blir fullt skickar vi det alltid till Farmor och Farfar. Jag har själv sett hur kassettbanden noggrant står uppradade i datumordning bredvid bandspelaren i finrummet. Dom är uppenbart stolta över banden, jag kan inte få det att gå ihop i huvudet. Vi träffar ju bara varandra en gång per år. Är det tillräckligt eller för sällan. Jag vet inte ens själv.

Jag hör fötter traska i grusgången och med ens rycks jag ut ur mina tankar. Jag ser hur Pappa och Farfar kommer gåendes runt husknuten. I händerna håller dom fiskespön och en fiskeväska. Farfar ställer ned spöna mot väggen och spänner hängslena med tummarna sådär lantligt och gemytligt som han alltid gör. Det märks att han myser nu när vi är här. Vi ska snart äta och sen blir det fiske för hela slanten. Vad jag inte vet än är att jag snart ska få mitt livs första gädda, tagen på en liten röd spinnare. Hur vi ska ta hem den lilla gäddsnipan och lägga den på brunnen för att locka fram rävarna som finns i trakten. Hur spänt jag tillsammans med pappa ska stå, så fort solen gått ned, och titta ut genom storarumsfönstret i jakt på en skymt av räven. Tyvärr kommer jag att somna innan någon räv vågar sig fram och pappa kommer att bära upp mig till gästrummet för att bädda ner mig. Men till min stora förtjusning kommer gäddan vara spårlöst borta från brunnen nästa morgon.  

Thursday, April 11, 2013

Blod svett och tårar


Jag tittar fram under lövverket från den stora rododendronbusken.  I min hand håller jag min nya gula leksaksgrävmaskin som jag fått av mormors väninna tant Rut som en slags belöning för att jag nyss har opererats. Ibland händer det att jag får just belöningar för min tid på sjukhuset och jag vet aldrig riktigt hur jag ska ställa mig inför dessa. Visst tycker jag det är det kul att få leksaker men på något konstigt sätt kan jag aldrig riktigt njuta fullt ut av mina ”sympatileksaker”. Det är som om dom är märkta med någon slags osynlig penna som helt enkelt suddat ut det roliga med dom. Ju mer jag försöker leka med dom desto tydligare blir det.  Annat är det med mamma och pappas leksaker. Dom är alltid lika roliga.

 Jag håller i alla fall hårt i Ruts grävmaskin när jag kör den fram och tillbaka om och om igen tills jag slitit ned gräset så mycket att en liten väg bildas. I alla fall två hjulspår. Jag kryper in under Rododendron igen, tittar upp på dom fyra stora grenarna som i stort sett bär hela lövverket. Dom kraftiga grenarna har växt på ett sätt som gör det möjligt att sitta, ja till och med stå upp här inne. Som mitt egna lilla hemliga rum, fast utomhus. Genom dom gröna kanotliknande bladen strålar lagom mycket sol in och till och med när sommaren är som varmast är det alltid lagom temperatur i mitt hemliga rum av blad. På senhösten brukar löven krulla sig och falla ned längst med stammen och ibland stoppar jag dessa krullade löv i munnen och låtsas att det är en cigarr. Men det är långt kvar till löven ska rulla sig denna tidiga sommar.

Jag håller fortfarande hårt i min grävmaskin medan jag kryper fram över den gröna gräsmattan. Jag kör bilen med handen framför mig och snart är vi framme vid andra sidan av trädgården. Min blick är helt fokuserad på leksaken så jag ser inte ens vart jag kryper. Men jag behöver inte se jag behöver bara följa ljudet. Klonk, klonk. När jag kommer runt huskrönet tittar jag upp. Där, alldeles där trädgården slutar och möter trottoaren och asfalten, där står pappa. I bar överkropp håller han med båda händerna upp ett järnspett som han sedan låter falla. Då och då när spettet sjunkit ned extra djupt mellan gräset och trottoaren ställer han sig på spettet och häver fram stenar. Han höjer spettet igen, ja han ställer sig till och med på tå för att få några extra centimeters kraft. Pappas pose med spettet i luften påminner mig om indianerna jag såg i ”Ett med naturen” som fiskade med spjut i floden. Det är något tidslöst över hans pose. Jag rycks tillbaka ut ur mina tankar av det höga ljudet när spettet träffar ännu en sten.

Mamma och Pappa har slitit som djur denna vår och sommar. Trädgården har röjts ordentligt, träd har fällts och en ny häck har planterats. Bygget av en helt ny husdel har redan påbörjats och på husets östra sida är gräset redan upprivet och stora högar av sand ligger spridda. På dessa högar ligger presenningar och stålstänger. Detta området av trädgården är förbjudet område att leka på trots att jag faktiskt har en grävskopa. För vad passar egentligen bättre än en grävskopa i en stor grushög? Men jag har sett hur spikar och bultar sticker fram genom sanden så jag håller mig till den gräsbeklädda delen av trädgården. Jag ryser varje gång jag ser stålspikarna. Jag spenderar redan så mycket tid på sjukhus att det sista jag verkligen vill är att göra en extra vända.

Plötsligt hör jag hur pappa tappar spettet på asfalten, nej han har till och med slängt det och gått ut några steg på gatan. Med sin högerhand skymmer han solen en aning, det är precis som om han inte kan tro det han ser längre ned på gatan. Plötsligt skakar han på huvudet och går sen iväg några steg ut på gatan så att jag inte längre kan se honom. Innan jag ser vem han pratar med hör jag på hans röst att han är oroad. Pappa kommer tillbaka in på tomten och bredvid honom kommer gammelmorfar. Han är som vanligt galant och stiligt klädd. Han har på sig kraftiga skor och svarta fina arbetsbyxors, så svarta och rakt strukna att dom nästan kunde tas för ett par finbyxor. På överkroppen har han som vanligt sin fina vita skjorta men först nu ser jag att skjortan är helt blodig. Dom översta knapparna är slarvigt uppknäppta och det droppar blod från hans ansikte. Gammelmorfar låter lite irriterad på rösten.

-         Äh, Kalle det är ingen fara. Låt mig bara vaska av mig lite så kommer jag och hjälper dig. Detta är väl ingen fara. Jag råka bara ramla från bussen. Sånt som händer.

Gammelmorfar, en av dom där gubbarna ifrån den gamla skolan. Från den där generationen som verkligen slet sig till allt. Den där sista generation som aldrig ville vara till besvär. Trots att han är 80 år skulle han aldrig banga ett tillfälle att hjälpa oss med lite hårt fysiskt arbete och trots att hans ben och rygg är sedan åratal av slit är synbart svaga är hans expertis och lugnande sätt verkligen en hjälpande hand.

När jag ser gammelmorfars nerblodade vita skjorta minns jag med ens en incident i höstas då gammelmorfar hade klättrat högt upp i äppelträdet för att ta ner dom mogna vackra röda höstäpplena. Då slutade det med ambulans efter att han ramlat ned ifrån stegen. Även då, liggandes fastspänd på båren med hela ryggen sönderslagen försökte han övertala ambulansmännen att spänna loss honom så att han kunde gå hem.
Jag ser hur gammelmorfar står framför mig, tittar på mig leendes med sitt blödande ansikte och skäms. Skäms för att han är till besvär, skäms för att han är gammal men kanske mest för att vi oroar oss för honom. Han om någon vet vad vår familj går igenom. Han är den ende som förstår varför två föräldrar drar igång kvarterets största husrenovering trots att deras barn inte gör något annat än åker till sjukhus. Han om någon förstår att projekten är det enda som håller familjen vid liv i vissa stunder. Det är därför han trots sina nedskavda knäskålar och värkande rygg tar spårvagnen ifrån Husargatan till östra sjukhuset så fort det blir vackert väder.

Plötsligt hör jag hur fönstret öppnas och jag hör lugna mammas lugna med bestämda stämma.
-          Kalle, kör honom till sjukhuset med en gång, det blöder för kraftigt. Dom får fixa det.

-           Haha, detta är väl ingenting, skrockar gammelmorfar som nästan får en kallsup av allt blod som rinner bakvägen.

Men mammas ord är lag och Pappa och gammelmorfar åker efter protester och mycket armviftande in till sjukhuset. Jag sitter ensam kvar i sandlådan med min grävmaskin och kör upp ännu en väg. Det har kommit in sand i grävmaskingens hjul och jag stör mig på hur mycket den gnisslar när jag kör den. Ingen riktig grävmaskin skulle gnissla på det sättet. Jag lägger ifrån mig grävmaskinen och tittar ut mot gatan. Plötsligt hör jag hur mamma kommer trippandes ned för trappan bakom mig. Jag hör hur porslin och glas klingar emot varandra, avslöjande, nästan som en kobjällra. Mamma ställer ned brickan med saft och mackor bredvid mig. Hon sätter sig själv på sandlådans kant och tar ett glas saft eftersom hon varken tål brödet eller påläggen men som hon vet att jag älskar. Hönökaka med leverpastej och röd paprika. Med en liten dutt aromat på paprikan. Den röda paprikan är dekorativt utskuren , nästan som ett litet konstverk. Som en vacker röd tavla i en trädgård av kaos. Jag gillar sånt. 



Gammelmorfar och gammelmormor