Thursday, December 26, 2013

En midsommarnattsdröm

År 2000 tog jag studenten och var den enda i kompisgänget som hade bil. Den sommaren blev min bil kompisgängets förlängda vardagsrum. Vi åkte runt, parkerade någonstans, lyssnade på musik och drack bärs (jag drack såklart inte när jag körde). 

En kväll när jag hade släppt av de flesta av kamraterna hängde jag kvar i stan. Av en slump stötte jag på Håkan Hellström och en polare till honom. Håkan hade just släppt ”Känn ingen sorg för mig Göteborg skivan” och var stans snackis. Jag gav Håkan och hans vän en skjuts och vi satt kvar en stund i bilen och lyssnade på Bowie när vi kom fram. Håkan hittade ett par gamla trumstockar i backsätet och trummade med mot nackstödet. Jag försökte skoja till det med att jag var en vän med en bil men jag minns inte om de tyckte skämtet var så kul. Innan vi skiljdes åt fick jag frågan varför min bils ena navkapseln var borta. Jag berättade att det hade hänt dagen innan när jag gett två tjejer en skjuts till Sticky Fingers. Som ”tack” för skjutsen ”tit-flashade” den ena tjejen helt utan förvarning och för en sekund tappade jag uppmärksamheten på vägen och körde in i en trottoarkant.  Jag minns att både Håkan och hans vän åtminstone skrattade när jag berättade om den fadäsen.


I mitt jobb har jag träffat många kändisar men Håkan är en av de varmaste och gedignaste personer jag någonsin träffat. Tacksamheten han utstrålar inför att han har möjligheten att få hålla på med det han brinner för, är något jag själv inspireras av. Jag kommer alltid förknippa sommaren 2000 med studenten, bilen och Håkans första skiva. Varken nu som då förstår jag inte riktigt den musikaliska storheten i plattan men varje gång jag hör den så kommer alla varma minnen fram.  


Saturday, October 19, 2013

Åke my friend!


Jag sitter på Mammas arm och med min högra hand håller jag ett stadigt tag om hennes midja. Mamma går fort, ja hon nästan springer fram. Jag vet att vi är sena, jag vet att alla väntar på oss men det är bara Mamma som bryr sig. För mig kan dem gärna få vänta lite till. Jag skumpar vidare på Mammas arm. Det känns nästan som att rida på en kamel. Egentligen gillar jag inte att bli buren längre. Jag vet att jag har blivit för stor nu. Mina ben liksom hänger och slänger och slår emot Mammas och jag märker att både Pappa och Mamma har svårare att få ett bra grepp om mig.
Ibland när vi är i stan ser jag hur folk tittar lite undrande på oss, speciellt om min lillasyster är med. Min lillasyster har börjat gå ganska bra nu och när vi är ute så får hon vackert knata efter Mamma som bär mig. Jag ser att folk tycker det är konstigt att Mamma bär det äldre barnet, vissa kommer till och med fram och frågar när dem ser att min lillasyster ibland har svårt att hålla upp tempot. Dem tittar frågande på mig. ”Blir han buren för att han är ledsen?” Har han gråtit” Är han bara lat”? Bara tanken stör mig. Precis som om jag vill bli buren, ingen hellre än jag skulle vilja slippa det.  När någon frågar säger Mamma att jag har ont i benen. Då brukar folk innan vi går säga
- Krya på dig.
Jag tycker det låter fånigt.

Ibland när vi är i mataffärer brukar det komma fram gamla tanter och prata, speciellt när vi är fast i kassan. Ibland händer det då att Mamma berättar. Att jag inte alls har ont i benen utan att jag bara inte kan gå. Att jag har brutit mig över hundra gånger och blivit opererad sönder och samman fast att jag trots detta ändå aldrig klagar. Då brukar tanterna bli chockade och bjuder mig på Aco-kola. Det är alltid Aco-kola, det slår aldrig fel. Jag gillar inte kola speciellt inte Aco´s men jag är alltid lika artig och tar vackert emot.

Mamma och jag är äntligen framme vid hissen. Vi är på hjälpmedelcentralen men mig lurar dem inte. Jag känner hur det luktar sjukhus lång väg. Desinficering och olyckliga barn är en lukt som aldrig går att få bort när den väl har etsat sig fast i väggarna. Hissen stannar och Mamma går raskt fram och in i rummet. Där inne står människor som på rad nästan utan som om dem stod i givakt. Det hela är på gränsen till att se lite löjligt ut. Jag känner igen några ansikten men som vanligt är dem flesta nya. Alla presenterar sig för Mamma i tur och ordning. ”Berit Arbetsterapeut” , ”Susanna Sjukgymnast” , ”Rolf Hjälpmedelsspecialist”, ”Roger Hjälpmedelsutprovare” , ”Stina från rullstolstillverkaren”, ”Gun-Brit från ergonomiexpert”, ”Lisa praktikant”. Efter presentationen blir det tyst. Det enda som hörs är Gun-Brit som sörplar på sitt kaffe. Dom står fortfarande uppställda på ett led. För en sekund låtsas jag att jag är Kung och att detta är mitt hov. Inga ergonomiexperter eller sjukgymnaster bara rådgivare, munskänkar och såklart en alldeles egen lönnmördare. Jag smackar belåtet till med läpparna.

Plötsligt bryter Berit tystnaden.
- Ja vi är ju här för att prova ut en rullstol åt Edward och efter mycket funderande har vi hittat en modell vi tror ska passa hans besvär.

 Berit pratar om mig men tittar på Mamma och på sina kollegor. Leken känns inte lika rolig längre. En Lönnmördare hade aldrig vågat tala med Kungens mamma om Kungen var i samma rum. Men jag hinner inte tänka längre innan en rullstol rullas in i rummet och jag får provsitta den. Det är den första rullstolen som jag provar men trots det passar den perfekt, ja den är nästan som formgjuten för mig. Jag döper honom genast till Åke eftersom jag ska åka runt i honom.

Efter rullstolsutprovningen ska vi prova ut en sittdyna. Det tar nästan tre timmar. Jag är helt slut när vi äntligen kommer hem men trots att jag är trött åker jag runt, runt i huset som ett jehu . Sakta men säkert börjar Åka och jag bli som ett tillsammans. Mamma och pappa tittar glatt på mig och Åke, min lillasyster skrattar när vi kommer farande. Den enda som inte gillar Åke är katten Selma som gömmer sig under soffan.

Dagen efter får Åke följa med mig till förskolan. Fröken förklarar för alla barnen att jag kommer att använda Åke från och med nu. Hon förklarar att ingen får knuffa eller puffa Åke utan att först fråga mig. Ingen av barnen lyssnar alla bara tittar storögt på Åke. Under lektimman ute på gården sen vill alla barn ta sig en provtur. I utbyte mot suddgummin, Ninja turtles-bilder eller spelkulor får alla köpa sig en kort tur. När lektimmen är över stoppar jag ner alla mina nyvunna ägodelar i min svarta tygpåse som jag sedan hänger över Åkes ena handtag. Jag böjer mig fram och rycker bort ett höstlöv som fastnat i det ena framhjulet. Vår fröken Gunilla kommer ut och tillsammans tar vi oss tillbaka in i huset. Vår andra fröken Gunni börjar läsa en berättelse för oss men jag har svårt att följa med i handlingen. Jag kan inte låta bli att titta ned i min tygpåse. För en kort sekund känner jag mig rikast i världen.

 

Friday, September 13, 2013

Inte för kärleks skull


Klockan ovanför baren visar halv ett. Det är knökfullt inne på kompaniet, så fullt att folk har svårt att ta sig fram. Skrålet, musiken och klirret från glas är nästan så öronbedövande att hjärnan nästan slutar att registrera ljuden. Som tur var kom jag hit ganska tidigt och lyckades snappa åt mig ett av de åtråvärda borden alldeles vid fönstren. Att ha ett bord är lite av nyckeln till en bra kväll på Kompaniet. Att inte få tag i något bord är som att bli förvandlad till en vandrande zombie, alternativt att bara sitta eller hänga i något hörn som en panelhöna eller något stackars mobboffer. Nä, ett bord är vägen till en lyckad kväll och det känns redan som om kvällen kan bli riktigt lyckad. Jag känner hur ryggen klibbar lite lätt av svett men jag vägrar att ta av mig skinnjackan. Inte ikväll, inte nu när allt är så bra.

Jag har sett henne några gånger innan. Kanske till och med pratat med henne någon sen kväll på Sticky kanske? Men ikväll var det faktiskt hon som ville prata med mig. Jag trycker ner citronskivan ner i halsen på min Coronaflaska medan hon berättar för mig om hennes uppväxt på Västgötaslätten. Om hur alla kände alla där men trots det hur ensam hon faktiskt kände sig. Hur allt blev bättre när hon flyttade till Göteborg. Bättre men fortfarande bara okej.

-          Jag är en levande Kentlåt.

-          Ska man vara en låt kan man väl lika gärna vara en av Kent?, säger jag och vi skålar.

En timma senare sitter vi på hennes balkong i Vasastan. Vi dricker fortfarande Corona fast nu utan citronskivan. All den sura ölen gör att det svider lite i min mage men det är knappt att jag tänker på det. Jag berättar om min arkeologikurs och jag håller nästan en liten improviserad föreläsning om gladiatorerna i det antika Rom. Jag vet att det är nördigt, ja till och med idiotiskt men det känns så skönt att bara få prata. Hon är med, lyssnar på allt jag säger. Tittar på hur jag pratar och med ens vet jag att jag kommer få sova hos henne i natt. Det finns nämligen ingen snygg rocktjej under 21 i denna värld som orkar med utläggningar om antika romerska gubbar och fältslagstekniker efter klockan två på natten om hon inte är intresserad utav själva historieberättaren. Det är ett historiskt faktum.

-          Gladiatorerna började ibland sina kamper med att vända sig mot Kejsaren och säga: vi som ska dö hälsar dig. Sen Hell Caesar!

Hon skrattar och det glittrar faktiskt i hennes ögon.

-          Är det verkligen sant.
- Det är ingen som riktigt vet. Det är det som är det fina med arkeologi. Man får tro det man vill. Ingen har riktigt rätt.
- Eller fel heller?
- Exakt.
 

Jag vaknar av att jag känner hennes hand mot min kind. Det är redan långt in på dagen och solen lyser in i hela hennes lägenhet. Hon står bredvid sängen och håller frågande fram en skål flingor till mig. Endast iklädd en alldeles för stor urtvättad Mc5-tshirt. En syn för gudar.
Hon sätter sig bredvid mig och först nu ser jag att jag har sovit tillsammans med Lux Interior och gänget i the Cramps. The cramps sängkläder. Hur coolt är inte det?

-          Jag är ledsen men jag måste tyvärr kasta ut dig nu. Mina föräldrar kommer om en liten stund, de ringde nyss och de kommer alldeles snart. Det var meningen att de skulle kommit och hälsa på först ikväll. Jag är jätteledsen.

-          Det är superlungt, jag måste ändå dra, ljuger jag samtidigt som jag plockar upp min t-shirt från golvet.

Hon bär min stol ner för trapporna. Jag hasar långsamt efter. För varje trappsteg börjar min mage bubbla allt mer oroligt och tillslut känns det riktigt illa. Vid våning två oroväckande och vid våning ett vet jag att jag snart måste spy.

Utanför porten ger hon mig den varmaste och mest kärleksfulla kram jag känt på mycket länge. Men eftersom magsaften redan börjat bubbla uppför halsen avbryter jag kramen hastigt. Hon börjar backa tillbaka mot porten.

-          Vi hörs då, säger hon.

För att inte spy svarar jag inte utan visar bara tummen upp.

-          Oj där är de, ser den röda bilen, säger hon plötsligt och smäller igen porten och hon är borta.

 Det tar tio sekunder sen spyr jag på ett elskåp. Jag känner hur tårarna smetar ut min kajal och håret är i en total oordning. Jag kramar fortfarande elskåpet när jag  i ögonvrån ser hur ett medelålders par kliver ut ur en röd bil. Dom går fram till porten där jag fortfarande sitter och kramar elskåpet. Mamman tittar förfärat på mig och på min nya kompis spyan. Rock n roll looken. Allt det där hon fruktade när hennes egen dotter började köpa Guns n roses-plattor personifierat. Jag vinkar lite lätt till henne och säger.

-          Hell Caesar!

Pappan lägger armen om sin fru som för att skydda henne och de går in genom porten. Jag kan inte låta bli att skratta lite för mig själv. Tänk om de bara hade vetat att jag just sovit med deras älskade dotter.

Jag tar en taxi hem. Taxichauffören försöker övertala mig att jag bara måste åka till Libanon någon gång i mitt liv och prova Kebbe trabolsie. Det är väldens godaste maträtt försäkrar han. Jag tittar ut genom taxinfönster. För tillfället är jag inte så sugen på mat.

Friday, August 30, 2013

Dig up her bones


-          Gött att det är så svalt och skönt idag, säger Mattias med en överdrivet ironisk röst.

Vi tittar på varandra och börjar genast skratta. Jag tar en djup klunk ur min vattenflaska och känner på tyngden att jag redan druckit mer än hälften. Klockan är inte ens tio på morgonen, jag måste skaffa mer vatten. Jag öppnar dörren till vår lilla blå hyrbil och tar en titt på instrumentbrädan. Trots att bilen står i skuggan visar termometern 36 grader. Det kommer bli galet varmt idag med. Jag måste verkligen skaffa mer vatten.

-          Det är skönt att slippa svettas för en gångs skull. Hoppas det blir lite varmare under dagen. Kanske runt middagstid? Så att man kan sitta ute och äta som omväxling kanske?

Det är så fånigt men jag kan inte låta bli att skratta.

Mattias sitter på andra sidan bilen. Genom bilglaset ser jag hur han lutar sig tillbaka mot muren och tänder en ny Galouise. Jag och Mattias befinner oss i Grekland. I Peloponnesos närmare bestämt, vi sitter uppe på den höga kulle där Mykene en gång låg. Jag är här med min klass från Göteborgs universitet. Vi läser Antikens kultur och samhällsliv och detta är vår praktik och trots värmen så trivs jag som fisken i vattnet. De annars lite stela professorerna och intendenterna har helt oväntat bara blommat upp så fort vi lämnade Göteborgsuniversitets kalla grå byggnader. Det är faktiskt som en liten Indiana Jones har flugit i oss alla, eller så beror det bara på ouzon vi dricker på kvällarna.

Det var många föreståndare på universitetet som först blev lite obekväma när de hörde att jag ville följa med på utgrävningspraktiken. Det talades till och med om en alternativ lösning, en praktik hemma i Göteborg endast för mig. Men som vanligt ville jag inte gå miste om ett äventyr och lite extra skön värme. Men efter mitt möte med rektorn lyckades jag övertyga alla skeptiker.
- Skicka bara hem mig om det inte funkar liksom.


 

Men trots alla dammiga trappor, stegar och löjligt trånga gångar är det otroligt vad ett par handskar, lite vilja och ett par starka kompisar kan åstadkomma och sen med lite ouzo innanför västen, ja då flyger man fram. Och i ärlighetens namn vilken arkeolog har inte någon gång krypet omkring i dammet när allt kommer omkring?

Jag och Mattias tar oss en liten rackare bakom bilen. Den salta starka anissmaken passar alldeles utmärkt i värmen. Från toppen av den mäktiga kullen kan vi se ner i dem närliggande dalarna. En helikopter flyger över en olivodling och släpper ut vatten. Det är i mitten av augusti och vi har såklart hamnat i en av Greklands värsta värmeböljor på flera år. Under tio dagars tid har temperaturen inte ens på natten fallit under 30 grader. Till och med lokalbefolkningen verkar gå på knäna på grund av värmen. Men det är inte bara värmen som sätter sina spår i oss alla. Det gör även det hektiska schemat. Förutom studier har vi redan hunnit med besök på museum, lämningar och framförallt utgrävningsplatser. Vi har dessutom hunnit med flertalet riktigt sena fester på hotellbalkongen och som om inte detta var nog har jag redan hunnit med konststycket att bli stucken av någon konstig giftig blåsfisk när jag och en klasskamrat svalkade oss i havet för ett par dagar sedan. Både magen och benet svullnade upp kraftigt men med lite svalkande salva och kylsprej har jag fått infektionen under kontroll. Efter sjukhusbesöket med blåsfisken satte jag mig återigen i klistret genom att av misstag dricka en hel petflaska med gammalt rostigt grekiskt kranvatten. Men som tur var släppte magknipet från helvetet efter att jag fick dricka lite örtte som vår tyska värdinna Monica skaffat fram efter en ambulansliknande midnattstur på cykel uppe i bergen till vad hon kallade ”the Mountain people”. Men trots sjukhusbesök och infernalisk värme mår jag nu bra och Mattias har äntligen slutat skoja om hur jag alltid på ett eller annat sätt slutar på ett sjukhus vart i världen jag än reser.


 

Jag sätter mig bredvid Mattias med ryggen mot den svala muren. Det svider lite i ögonen av intorkat svett. Jag försöker ta av mig min fula Los Angeles raiders keps men plasten har liksom klibbat ihop med mitt svettiga hår så jag låter kepsen sitta kvar. Mattias pekar plötsligt framåt och jag ser hur resten av klassen kommer tillbaka, uppenbart trötta efter deras lilla rundvandring.

Magdalena kommer fram till oss med blicken fäst på sin digitalkamera.
- Fick du några bra bilder på gravarna?, frågar jag.
- Nä, det var så nergånget, såg ut som det mesta vi redan sett. Men jag tog en bra bild på en söt liten ödla jag såg. Magdalena skiner upp med hela ansiktet och visar oss stolt sin ödlebild. Vi sätter oss snabbt i bilarna och reser vidare.

Våra hyrbilar skumpar vidare på dammiga småvägar. Jag påminner mig själv om att det första jag ska göra när jag kommer tillbaka till stan är att köpa nytt vatten. I en ravin måste vår karavan stanna för att lämna företräde åt en gigantisk skock får. Ravinens klippor omringar oss och olivträd växer på båda sidor. Framför oss skymtar vi havet. Det är vackert som i en dröm.
 


 

Thursday, August 29, 2013

Festivaldags (igen)


På lördag ska jag och Viktor spela på Festival Del Mar ute på Asperö. Det ska såklart bli sjukt kul. Förra året var jag där i egenskap av konferencier men i ärlighetens namn ska det bli lite roligare att vara där som musiker.

Förutom Wheeler spelar flera band som är sjukt bra så därför tänkte jag passa på att tipsa om några av festivalens höjdpunkter.

Magna Mater

Ett av Göteborgs överlägset coolaste och bästa band. Progg/tung gungig rock på svenska. Lite Graveyard blandat med Träd gräs och senar. Löjligt bra band.

 

Slowgold

Sjukt gött proggigt med en asgrym sångerska.

 

Bellaroush

Kärleks-Reggae. Galet vackra  vokaliska inslag.

 

Sen har vi ju Det stora monstret! Fred på Jorden! Sara Ysamine och Lilla Maj plus massa andra grymma band som jag inte kommer ihåg just nu!

Missa inte detta! Hoppas vi ses nu på lördag. För mer info kolla denna länken
https://www.facebook.com/FestivalDelMarAspero

 

 

 

Thursday, August 15, 2013

Tillbaka från de döda......


Det var ett tag sedan jag skrev något i bloggen. Orsakerna har varit många. Dom senaste månaderna har varit bland dom konstigaste och jobbigaste jag någonsin upplevt. Men det känns som om allt sakta börjar fatt alla på sin plats.

Sommaren börjar försvinna och i morse tyckte jag det luktade höst för första gången.
Är det bara jag eller visst kan det lukta höst?

Jag har under omständigheterna haft en ganska bra sommar. Ska försöka sammanfatta lite iallafall.
 

Viktor och jag åkte till Örnsköldsvik för att spela med Wheeler. Vi var lite oroliga inför den långa tågresan (som är 24 timmar tur & retur) men med lite av SJs svindyra vin och P3-dokumentär i kupén gick det som en vals. Örnsköldsvik är så vackert. Tack Picknickfestivalen för en supergrym festival!!!

Sen åkte vi till Lidköping och spelade på Dino-scenen. Skitkul spelning. Tack för att vi fick komma!

Jag köpte mig en Mexikansk döskalle till sovrummet.

Slog nytt personbärsta på gädda i Östergötland. YEAH!!

Var med på Hammarin och Ms Henriks musikvideoinspelning. Grymma låtar grabbar!

Var med och avlivade familjens hund Bina. R.I.P Bina. (Vänta varför tog jag med detta? Det var ju inte roligt alls.)
Druckit öl.

Självklart har sommaren haft många många fler minnen men tyvärr tillåter inte Blogger mig att ladda upp fler bilder av någon konstig anledning. Jaja en annan gång kanske. Välkommen tillbaka bloggen!

/ Eddie

Saturday, May 25, 2013

All you do is talk


Oj, vilka veckor jag haft på sistonde.

Mycket jobb och många föreläsningar vilket självklart är fantastiskt kul. Förutom alla föreläsningar håller dessutom jag och min flickvän på att renovera en lägenhet vi köpte förra månaden. Att renovera är en ny erfarenhet för mig och jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket putsdamm som kan lagras i ett par jeans. Tyvärr hinner jag inte skriva lika mycket i bloggen men jag hoppas ni har överseende med detta.

I går var jag och höll ett föredrag tillsammans med Bo Harringer på Burgårdens gymnasium. Först visades Bo´s film ”Att se bortom hindren” där jag medverkar. Efter filmen hade vi ett litet snack med publiken. Det är alltid lika givande att få prata och diskutera med publiken och det är häftigt att se med egna ögon hur saker jag tar för givet i livet kan betyda så mycket för andra och vise versa.

Vill ni se det stycke där jag medverkar i filmen finns länken här:

Tack alla ni som var där!

Idag håller jag ett nytt föredrag på Aspen Rotary Club i Lerum inför ett läger i sommar som skall ge funktionshindrade barn och ungdomar en chans att lära sig att segla trots sina fysiska svårigheter. Ett grymt initiativ som jag såklart gärna vill vara med att stötta. (Även om jag själv kanske inte är seglartypen)Det ska i alla fall bli mycket spännande! Är du sugen att segla? Kolla in deras sida: http://www.lerumaspenrk.se/

Vet du någon förening eller skola eller något annat passande tillfälle för ett föredrag, tveka inte att höra av er så kanske jag kan komma bort och snacka eller bara riva av ett par låtar!


Nästa vecka kommer jag posta ännu ett utdrag ifrån boken jag håller på att skriva, till dess.

Tack för att ni finns och stöttar. Tillsammans kan vi peppa varandra!

Kram / Eddie

Friday, May 03, 2013

Sink or Swim


Så fort lektionen är över rafsar jag ner allt på bänken ned i min alldeles för stora lila skolväska. När jag hänger upp skolväskan bak på rullstolen rasslar det retsamt tomt där inne, trots att jag faktiskt stoppat ned tre böcker, ett pennset och min påse med nyvunna glaskulor.

Det är vår och glaskule-rushen har börjat på skolgården. När jag träffar andra barn i min ålder från andra skolor och pratar om spelkulehysterin på vår skola brukar dom skratta. Spelkulor? Sånt man lekte med för hundra år sedan ju! Ska ni inte skaffa slangbellor och äppelknyckarbyxor också? Men jag vet att hade dom gått på Ugglumskolan denna våren hade dom ryckts med. Alla barnen är ute på skolgården och hysterin är total.
– Satsa pyrra, tar emot små!
- Nä, det gills inte, STRÄCKNING!!!!
- Satsa tjugofyra, en prov!!!

Precis som på fiskmarknaden ropas det ut säljande erbjudanden över hela skolgården och till och med lärarna rycks med. Dom står alltid och tittar på med en rykande kaffekopp i handen och skrattar och pratar med varandra. Pyramiden, gropen, frispel. Spelsätten är många men jag spelar alltid på samma sätt. Jag stället alltid upp en tolva eller en tjugofyra och låter barnen satsa. Jag väljer alltid platsen vid den svarta hårda träskolbänken utanför treornas hemklassrum för där är asfalten extra knagglig och oregelbunden. Där studsar kulorna alltid till min fördel.

Trots att det ekar och skramlar tomt i min skolväska känner jag att den väger mer än vanligt. Alltså har jag gjort en riktigt bra dag. Den knaggliga asfalten stod verkligen på min sida även idag. Jag ställde upp en tolva och drog in minst tjugofem kulor innan någon prickade den. Dessutom var det bara en glas-spagge alltså inte värd så mycket. Jag ler stolt och känner mig som en lyckad affärsman när jag åker hissen ner till bottenvåningen där träslöjden, bamban och entrén ligger bredvid varandra.
Jag öppnar hissdörren och ser med ens ut över foajén och igenom den stora glasdörren som utgör entrén. På andra sidan står familjens vita Volvo parkerad. Bredvid den står pappa och i handen håller han min gymnastikväska. NEJ! Pappa har inte glömt! Jag vet med ens att vi ska åka till Bräcke och simma, träna. Det absolut tråkigaste jag vet.

Jag är inte dum. Jag vet hur träningen är nyttig för mig. Jag kan till och med känna det i min kropp efter varje träningspass. Hur kroppen liksom sakta ledas upp, hur jag rör mig lättare, nästan svävar fram. Hur mycket längre jag orkar sitta i stolen utan att behöva vila efter varje träningspass och hur skönt och stilla man framförallt sover sen på kvällen. Men träningen har en jobbig basksida. Träningen är en symbol. Simträningen är den där lilla nageln i ögat jag aldrig blir av med, en påminnelse att hur väl jag än anpassar mig och lever ett liv som alla andra i min klass kan jag aldrig RIKTIGT bli som dom andra i min klass. Träningen är den där lilla bromsande glaskulan som hindrar mig att glida över till den andra, den där avspända sidan. Den där sidan där man inte behöver tänka, och kämpa för att klara sin vardag. Sidan där man bara kan vara ett barn som inte behöver tänka på framtiden. Träningen är en symbol för att aldrig kommer att slippa sjukhuset helt, trots att träningen på Bräcke gör sitt bästa för att få mig att glömma.
Min arga blick möter pappas och hans ursäktande men bestämda min gör mig ännu argare. Bilfärden ut till Hisingen är den tystaste vi någonsin har gjort tillsammans. Inte ett ord sägs i bilen under hela resan. Pappa spelar Queen på kassettradion. På full volym sjunger Freddie Mercury passande:

If I could only reach you

If I could make you smile
If I could only reach you
That would really be a breakthru
Oh yeah

Dom automatiska dörrarna öppnas när Pappa och jag går in i entrén till Bräckes rehab. Pappa går bakom mig och ger min rullstol en liten varsam knuff då och då, precis som om han inte litar på mig och tror att jag kommer att smita så fort jag får chansen. Han är lurig farsan och han har rätt. Hade jag kunnat hade jag stuckit snabbt som en liten iller.

Den varma kvalmiga luften av klor slår emot oss väl inne i byggnaden. Det liksom stramar när man andas. Det är något jobbigt i luften. Nej det är inte bara luften det är fel på. Det är något jobbigt med hela byggnaden när jag tänker efter. En byggnad, fylld med roliga saker, glada målningar på väggarna, allt för att dölja det faktum att det faktiskt är ett sjukhus. Det står ett slippernytt 8-bits Nintendo alldeles innanför entrén men trots att det vimlar av barn har jag aldrig sett något spela på det. Det är nog lukten. Hur mycket dom än gör väggarna glada luktar det fortfarande sjukhus. Latexhandskar och alkogel, tvättmedel och disinfektion. Alla lukter är dom samma. Till och med det där förbannade lejonet på badlakanen. Västra Götalands landsting. Bräcke lurar inte mig trots att det är lika förrädiskt som en köttätande växt.

När Pappa och jag sedan sitter i bilen på väg hem är stämningen inte lika tryckt. Pappa frågar om vi ska stanna och unna oss en glass och trots att jag inte gillar glass svarar jag ja, bara för att visa Pappa att jag grävt ner stridsyxan. Jag gnuggar huden med min ena tumme för att se om den fortfarande luktar klor. Ja, det gör den.

  -Tänk dig hon Cilla, säger plötsligt Pappa och syftar på en av sjukgymnasterna på Bräcke.
Hon är i den där poolen säkert fem-sex timmar om dagen. Hur orkar hon med värmen? Att hon inte blir knäpp av all den där hjärntvättande barnmusiken?

Jag ryser till vid bara tanken att behöva jobba på Bräcke men svarar sen.

- Det kanske är därför som hon är så skrynklig i ansiktet? 
  - 
Förmodligen, nickar Pappa samtidigt som han svänger in på Triumfglass parkering.

Friday, April 26, 2013

Play with me


Jag sitter på Farmor och Farfars trapp och leker med några legogubbar som jag haft med mig i fickan ända ifrån Göteborg. Dom hårda legogubbarna har skavt genom mina hängsle-jeans och både jag och gubbarna är nu glada att få vara ute i den friska klara luften. Jag tittar ut över Farmor och Farfars gård. Den perfekt välkrattade grusgången som nu har blivit förstörd av vår bils bromsspår. Den stora gräsmattan framför huset som gått från att vara underbart grön till att nästan anta en orange-gul färg. Det är den extrema sommaren som har gjort sitt. Det känns redan i luften att även denna sommardag kommer att bli extremt varm, trots att jag inte vet något om väder och vind känner jag det på mig. Värmen är det enda som dom vuxna pratat om dom senaste veckorna och i tidningarna står det om värmerekord efter värmerekord. Men trots att alla vuxna klagar bryr jag mig inte, om sanningen ska fram gillar jag den höga temperaturen. Jag har alltid älskat värme. Värmen gör mina muskler smidigare, gör det lättare för mig att röra mig. Värmen får min fantasi att gå i taket också. Det är helt enkelt mycket enklare att leka att man är en ensam solitär cowboy i Death Valley eller kanske en blodtörstig pirat i Karibien om det är trettio grader plus ute än minus tolv.

Jag tittar till höger om mig och ser den röda ladan/garaget med dom vita knutarna där Farfar har parkerat sin bil. Farfar har tejpat fast något på insidan av rutorna precis som folk gör nere i Italien och jag undrar för en sekund varför. Framför ladan ser jag brunnen med den tunga pumpen som är rolig att leka med. Bredvid brunnen ligger den röda plastbaljan där både jag och min lillasyster badar i nu under sommaren. Jag minns plastbaljan som en gudomlig räddning från en tidigare sommar då jag av misstag hade krupit runt och satt mig i en pissmyrestack bakom ladan. När hela kroppen brann av pissmyrornas piss var det iskalla vattnet i den röda baljan helt underbart.

Plötsligt hör jag hur dörren bakom mig öppnas. Jag behöver inte vända mig om för att höra vilka som kommer ut genom dörren. Jag hör och placerar snabbt in Farmors lite släpandes, sega gång och mammas varma intensiva röst. Mamma pratar om huset hemma och om de renoveringar hon och Pappa gjort under våren. Mamma försöker övertala Farmor att komma och hälsa på men Farmor svarar inget utan sörplar bara lite lätt på det förmodligen varma kaffet.

-        -  Edward! Farmor ropar och jag vänder mig om och avbryter min lek trots att legogubbarna befinner sig mitt i en mödosam klättring upp för trappstegen.

-Edward, du ska ju snart börja skolan. Är det spännande?
  Farmors finlandssvenska accent klingar i öronen.
-       
 - 
Ja, ganska. Svarar jag och försöker låta så artig som möjligt på rösten. Jag hör hur legogubbarna ropar till mig, dom undrar hur jag kunde överge dom under deras livsfarliga färd. Om jag bara ger Farmor lite standardsvar som vuxna gillar att höra får jag nog snart återvända till leken.  Farmor torkar bort lite svett från pannan och fortsätter.
-        
Och vad ska du bli när du blir stor då?  Jag funderar lite innan jag svarar.
-        
Jag ska bli forskare och forska på hajar, eller kanske polis!  Jag känner mig nöjd med mitt svar.
Farmor tittar ned i koppen och rör runt lite med skeden, när hon tittar upp har hon något nästan lite sorgligt i blicken.
-       
-  
Ja, polis kan ju bli lite svårt för dig kanske. Du är ju ganska kort i rocken.
Plötsligt hör jag hur mamma nästan fnissar till men fnisset blir snabbt till ett litet skratt. Jag hör hur mamma säger.
-        
Vill Edward bli Polis kommer han garanterat bli Polis. Det finns massa olika jobb inom Polisen alla är inte ute och fångar bovar. Det behövs folk som tänker och använder hjärnan också.
Innan Farmor hinner svara ser jag hur Mamma tittar på Farmor och liksom förtydligar.
-          -Ärligt talat, vill han bli Polis kommer han bli Polis. Jag hör hur bestämd mamma låter på rösten.

Plötsligt förstår jag att detta är inget hon säger för att förhindra att min dröm från att spricka, jag hör hur mycket hon tror, nej VET. Vill hennes son bli Polis så kommer han ta mig tusan bli polis oavsett hur korta rockar han ska bära! Basta!

Farmor som hade tänkt att svara något blir istället tyst och tar istället en ny sörplande klunk på kaffet.
Jag vänder mig om och fortsätter klättringen tillsammans med mina lego-gubbar men jag är inte lika inne i leken denna gången. Mina tankar stör leken. Varför blir det ofta så konstigt när vi hälsar på Farmor och Farfar? Det finns något motsägelsefullt jag inte kan förstå. Dom som blir så otroligt glada varje gång vi kommer. Dom som alltid står ute på trappen långt innan dom ser vår bil bara för att vinka till oss när vi rullar in på gruset. Hur kommer det sig att dom aldrig vill hälsa på oss i Göteborg? Varje gång jag frågar Farmor om hon vill hälsa på nyper hon sig alltid för näsan och säger att
-          -Till Göteborg kan man ju inte åka. Då måste man ju gå runt med gasmask för alla avgaser.

Hur mycket jag än försäkrar och intygar för Farmor att jag aldrig har gasmask på mig trots att är i staden varje dag tar hon aldrig bort fingrarna från näsan. Nästan som om hon inte ville träffa oss. Ändå skvallrar kassettbanden om det motsatta. Kassettbanden som jag och mamma spelat in tillsammans. Varje gång jag lärt mig en ny sång i pianoläroboken så spelar jag och mamma in dessa på kassett och när bandet blir fullt skickar vi det alltid till Farmor och Farfar. Jag har själv sett hur kassettbanden noggrant står uppradade i datumordning bredvid bandspelaren i finrummet. Dom är uppenbart stolta över banden, jag kan inte få det att gå ihop i huvudet. Vi träffar ju bara varandra en gång per år. Är det tillräckligt eller för sällan. Jag vet inte ens själv.

Jag hör fötter traska i grusgången och med ens rycks jag ut ur mina tankar. Jag ser hur Pappa och Farfar kommer gåendes runt husknuten. I händerna håller dom fiskespön och en fiskeväska. Farfar ställer ned spöna mot väggen och spänner hängslena med tummarna sådär lantligt och gemytligt som han alltid gör. Det märks att han myser nu när vi är här. Vi ska snart äta och sen blir det fiske för hela slanten. Vad jag inte vet än är att jag snart ska få mitt livs första gädda, tagen på en liten röd spinnare. Hur vi ska ta hem den lilla gäddsnipan och lägga den på brunnen för att locka fram rävarna som finns i trakten. Hur spänt jag tillsammans med pappa ska stå, så fort solen gått ned, och titta ut genom storarumsfönstret i jakt på en skymt av räven. Tyvärr kommer jag att somna innan någon räv vågar sig fram och pappa kommer att bära upp mig till gästrummet för att bädda ner mig. Men till min stora förtjusning kommer gäddan vara spårlöst borta från brunnen nästa morgon.  

Thursday, April 11, 2013

Blod svett och tårar


Jag tittar fram under lövverket från den stora rododendronbusken.  I min hand håller jag min nya gula leksaksgrävmaskin som jag fått av mormors väninna tant Rut som en slags belöning för att jag nyss har opererats. Ibland händer det att jag får just belöningar för min tid på sjukhuset och jag vet aldrig riktigt hur jag ska ställa mig inför dessa. Visst tycker jag det är det kul att få leksaker men på något konstigt sätt kan jag aldrig riktigt njuta fullt ut av mina ”sympatileksaker”. Det är som om dom är märkta med någon slags osynlig penna som helt enkelt suddat ut det roliga med dom. Ju mer jag försöker leka med dom desto tydligare blir det.  Annat är det med mamma och pappas leksaker. Dom är alltid lika roliga.

 Jag håller i alla fall hårt i Ruts grävmaskin när jag kör den fram och tillbaka om och om igen tills jag slitit ned gräset så mycket att en liten väg bildas. I alla fall två hjulspår. Jag kryper in under Rododendron igen, tittar upp på dom fyra stora grenarna som i stort sett bär hela lövverket. Dom kraftiga grenarna har växt på ett sätt som gör det möjligt att sitta, ja till och med stå upp här inne. Som mitt egna lilla hemliga rum, fast utomhus. Genom dom gröna kanotliknande bladen strålar lagom mycket sol in och till och med när sommaren är som varmast är det alltid lagom temperatur i mitt hemliga rum av blad. På senhösten brukar löven krulla sig och falla ned längst med stammen och ibland stoppar jag dessa krullade löv i munnen och låtsas att det är en cigarr. Men det är långt kvar till löven ska rulla sig denna tidiga sommar.

Jag håller fortfarande hårt i min grävmaskin medan jag kryper fram över den gröna gräsmattan. Jag kör bilen med handen framför mig och snart är vi framme vid andra sidan av trädgården. Min blick är helt fokuserad på leksaken så jag ser inte ens vart jag kryper. Men jag behöver inte se jag behöver bara följa ljudet. Klonk, klonk. När jag kommer runt huskrönet tittar jag upp. Där, alldeles där trädgården slutar och möter trottoaren och asfalten, där står pappa. I bar överkropp håller han med båda händerna upp ett järnspett som han sedan låter falla. Då och då när spettet sjunkit ned extra djupt mellan gräset och trottoaren ställer han sig på spettet och häver fram stenar. Han höjer spettet igen, ja han ställer sig till och med på tå för att få några extra centimeters kraft. Pappas pose med spettet i luften påminner mig om indianerna jag såg i ”Ett med naturen” som fiskade med spjut i floden. Det är något tidslöst över hans pose. Jag rycks tillbaka ut ur mina tankar av det höga ljudet när spettet träffar ännu en sten.

Mamma och Pappa har slitit som djur denna vår och sommar. Trädgården har röjts ordentligt, träd har fällts och en ny häck har planterats. Bygget av en helt ny husdel har redan påbörjats och på husets östra sida är gräset redan upprivet och stora högar av sand ligger spridda. På dessa högar ligger presenningar och stålstänger. Detta området av trädgården är förbjudet område att leka på trots att jag faktiskt har en grävskopa. För vad passar egentligen bättre än en grävskopa i en stor grushög? Men jag har sett hur spikar och bultar sticker fram genom sanden så jag håller mig till den gräsbeklädda delen av trädgården. Jag ryser varje gång jag ser stålspikarna. Jag spenderar redan så mycket tid på sjukhus att det sista jag verkligen vill är att göra en extra vända.

Plötsligt hör jag hur pappa tappar spettet på asfalten, nej han har till och med slängt det och gått ut några steg på gatan. Med sin högerhand skymmer han solen en aning, det är precis som om han inte kan tro det han ser längre ned på gatan. Plötsligt skakar han på huvudet och går sen iväg några steg ut på gatan så att jag inte längre kan se honom. Innan jag ser vem han pratar med hör jag på hans röst att han är oroad. Pappa kommer tillbaka in på tomten och bredvid honom kommer gammelmorfar. Han är som vanligt galant och stiligt klädd. Han har på sig kraftiga skor och svarta fina arbetsbyxors, så svarta och rakt strukna att dom nästan kunde tas för ett par finbyxor. På överkroppen har han som vanligt sin fina vita skjorta men först nu ser jag att skjortan är helt blodig. Dom översta knapparna är slarvigt uppknäppta och det droppar blod från hans ansikte. Gammelmorfar låter lite irriterad på rösten.

-         Äh, Kalle det är ingen fara. Låt mig bara vaska av mig lite så kommer jag och hjälper dig. Detta är väl ingen fara. Jag råka bara ramla från bussen. Sånt som händer.

Gammelmorfar, en av dom där gubbarna ifrån den gamla skolan. Från den där generationen som verkligen slet sig till allt. Den där sista generation som aldrig ville vara till besvär. Trots att han är 80 år skulle han aldrig banga ett tillfälle att hjälpa oss med lite hårt fysiskt arbete och trots att hans ben och rygg är sedan åratal av slit är synbart svaga är hans expertis och lugnande sätt verkligen en hjälpande hand.

När jag ser gammelmorfars nerblodade vita skjorta minns jag med ens en incident i höstas då gammelmorfar hade klättrat högt upp i äppelträdet för att ta ner dom mogna vackra röda höstäpplena. Då slutade det med ambulans efter att han ramlat ned ifrån stegen. Även då, liggandes fastspänd på båren med hela ryggen sönderslagen försökte han övertala ambulansmännen att spänna loss honom så att han kunde gå hem.
Jag ser hur gammelmorfar står framför mig, tittar på mig leendes med sitt blödande ansikte och skäms. Skäms för att han är till besvär, skäms för att han är gammal men kanske mest för att vi oroar oss för honom. Han om någon vet vad vår familj går igenom. Han är den ende som förstår varför två föräldrar drar igång kvarterets största husrenovering trots att deras barn inte gör något annat än åker till sjukhus. Han om någon förstår att projekten är det enda som håller familjen vid liv i vissa stunder. Det är därför han trots sina nedskavda knäskålar och värkande rygg tar spårvagnen ifrån Husargatan till östra sjukhuset så fort det blir vackert väder.

Plötsligt hör jag hur fönstret öppnas och jag hör lugna mammas lugna med bestämda stämma.
-          Kalle, kör honom till sjukhuset med en gång, det blöder för kraftigt. Dom får fixa det.

-           Haha, detta är väl ingenting, skrockar gammelmorfar som nästan får en kallsup av allt blod som rinner bakvägen.

Men mammas ord är lag och Pappa och gammelmorfar åker efter protester och mycket armviftande in till sjukhuset. Jag sitter ensam kvar i sandlådan med min grävmaskin och kör upp ännu en väg. Det har kommit in sand i grävmaskingens hjul och jag stör mig på hur mycket den gnisslar när jag kör den. Ingen riktig grävmaskin skulle gnissla på det sättet. Jag lägger ifrån mig grävmaskinen och tittar ut mot gatan. Plötsligt hör jag hur mamma kommer trippandes ned för trappan bakom mig. Jag hör hur porslin och glas klingar emot varandra, avslöjande, nästan som en kobjällra. Mamma ställer ned brickan med saft och mackor bredvid mig. Hon sätter sig själv på sandlådans kant och tar ett glas saft eftersom hon varken tål brödet eller påläggen men som hon vet att jag älskar. Hönökaka med leverpastej och röd paprika. Med en liten dutt aromat på paprikan. Den röda paprikan är dekorativt utskuren , nästan som ett litet konstverk. Som en vacker röd tavla i en trädgård av kaos. Jag gillar sånt. 



Gammelmorfar och gammelmormor

Thursday, February 21, 2013

You give me fever


Min lillasyster ligger på rygg på några filtar inne i TV-rummet. Hon är bara ett halvår gammal och hon sprattlar med armarna och sparkar med sina sockbeklädda små fötter. Trots att hon sparkar och rör sig ser man i hennes glansiga ögon att något är fel. Jag sitter på knä på golvet alldeles intill henne och försöker få i henne lite vätska med hjälp av nappflaskan. Från min plats på golvet ser jag in i köket. Där vid diskbänken står mamma och pratar i telefon. Jag hör på hennes röst att hon är mycket spänd och väldigt orolig. Mamma trummar med fingrarna på diskbänken.

Jag tittar tillbaka, ned på den lilla krabaten som ligger på filten. Samma gula filt som jag sett tusentals gånger förut. Trots att jag är för ung för att kunna läsa ordentligt vet jag redan att det står: Tillhör Västra Götalands Landsting på den. Det dumma lejonet med svärdet ser bara fånigt ut bredvid texten. Han står där beskyddande och försvarande. Men trots alla hundra gånger jag svept honom runt mig har han aldrig skyddat eller bevarat mig eller någon annan i min familj. Han är en jäkla loser, tänker jag för mig själv. Inte beskyddade han min lillasyster i natt när hon fick sitt första krampanfall. Eller gjorde han det?

Min lillasyster slutar plötsligt att dricka och på några korta sekunder ser jag hur hon liksom försvinner bort in i sig själv. Dom matta ögonen blir ännu mattare och det är som om hela livsgnistan för ett par sekunder försvinner. Utan förvarning rullas plötsligt ögonen tillbaka och allt jag ser är hennes perfekt snöljusa små ögonvitor. Hon börjar skaka kraftigt precis som om hon fick elektriska stötar och det hörs som ett gurglande ljud ur hennes strupe. Som en röst från den andra sidan sömnen.

- ”Mamma, mamma, nu krampar hon igen”, ropar jag och jag förvånas själv över hur lugn jag låter. Jag försöker låta sådär lugn som alltid mamma och pappa alltid låtit när dom har hjälp mig efter jag själv har skadat mig riktigt illa. Mamma släpper telefonen och på tre steg är hon framme och nere på golvet hos mig och min syster. Mamma håller om min lillasyster och förklarar för mig att doktorn har sagt att kramperna inte är så farliga. Det ser bara väldigt obehagligt ut. Det är feberkramper som små barn ibland har. Mamma lägger min syster på sidan och häller ut vatten från nappflaskan på en filt och baddar sedan min systers lilla svettiga ansikte. Hon pratar lugnande med min syster och trots att jag förstår att hon inte kan höra är det precis som om mammas lugnande ord får min syster att ta kontroll över sitt tillstånd. Kramperna avtar. Precis som förra gången, helt utan förvarning rullas plötsligt ögonen tillbaka och efter ett par sekunder ser jag hur min syster helt yrvaket tittar alldeles förskräckt runt i rummet. Hon ser helt utpumpad ut och somnar nästan med det samma. Men innan hon somnar trycker mamma i henne en sked febernedsättande. Jag känner hur jag suckar djupt och inser plötsligt att jag hållit andan under min systers kamp mot febern. Jag slappnar av i kroppen och med en gång är det jag som känner mig trött och frånvarande.


Jag, Mamma och min syster.
Det är precis som om mamma kan läsa mina tankar för jag hinner inte tänka mer innan hon säger:
-”Edward, jag tycker du borde gå och lägga dig och sova lite, du har ju varit uppe hela natten. Du måste ju vara jättetrött”.

Jag nickar frånvarande med ögonen ofukuserat stirrandes mot väggen. Jag tänker tillbaka på natten.
Jag minns hur jag vaknade av mina föräldrars oroliga röster. Jag ser hur Pappa springer omkring med min skakande lillasyster i famnen. Hans förtvivlade ansikte får mig att nästan bli illamående. Det skrämmer mig något oerhört. Så många gånger Pappa suttit bredvid mig alltid lugn och saklig trots det varit helt hysteriskt eller kaos runt omkring mig med dropp och operationspersonal. Som den gången när mitt ben hade hamnat snett och sköterskorna och läkarna fick dra det tillbaka för hand. Som jag skrek av skräck när dom höll fast mig. Mina skrik fick dom två unga läkarstuderande att börja gråta och gå ut ur salen. Men Pappa höll min hand med sitt lugnande ansikte och det fick mig att slappna av innan det small till i benet.


Jag och min syster. 
Plötsligt inser jag att pappas förtvivlade ansikte kan bara betyda en sak. Min syster håller på att dö. Hon dör! Insikten gör att jag blir svart inombords. Jag biter så hårt jag kan i sängens torra träknopp och kramar stolpen tills händerna gör ont. Jag ser hur Pappa har öppnat ett fönster och håller ut min syster för att hon ska få luft och kylas ned. Men hon bara skakar som förbytt. Plötsligt slutar hon skaka. Allt blir liksom tyst tills Pappa skriker:

- ”Jag tror hon är död men jag åker till sjukhuset i alla fall”.
Pappa flyger endast klädd i kallingar ned för trappan och sekunderna senare hör jag hur en bil startas för att med en rivstart flyga iväg. Mamma sitter redan med sjukhuset i telefonen och jag hör hur hon förklarar att en man med ett barn med kramper och andingsstopp är på väg upp.


Jag och min syster på hennes student. 
Det var ingen större fara denna gången. Min syster hade fått feberkramper som tydligen inte är så ovanligt för små barn att få. Pappa hade blivit lugnad och informerad uppe på sjukhuset. När han efter några timmar senare på morgonen kom hem med min syster i dom gula Västra Götalands filtarna förklarade han allt lugnande och pedagogiskt för oss. Han berättar också att flera av systrarna frågade honom varför han var på sjukhuset igen? Han hade ju åkt hem dagen innan. Han hade då förklarat att han hade åkt hem med mig. Han hade bara varit hemma och bytt unge helt enkelt. Sköterskorna hade inte skrattat åt hans svarta skämt.


Thursday, February 14, 2013

Feel good, hit of the summer


Det förlovade landet. (Iallafall när man är 17 typ)



Festivalvakten visiterar mig grundligt. Letar bak i rullstolens fack, känner på mina ben. Han har gröna plasthandskar på sig, som om alla ungdomar här på festivalen var smittsamma och det sista han i denna värld vill uppleva är att få deras korkade festival-syndrom. Hans sätt att visitera får mig att tänka på sjukhusundersökningar. Samma monotona upprepande rörelser helt utan inlevelse. Plötsligt stannar han upp och hela ansiktet skär sig i en sur min som verkligen inte passar hans runda ansikte.

-” Vad har du här då?”, med sitt pekfinger  trycker han ut och in i den vätskefyllda påsen jag har tejpat fast på magen. Han fortsätter barskt. ”Du vet väl att det är förbjudet att smuggla in alkohol på festivalområdet?”
–”Äh, alltså det är min stomipåse”, säger jag med en lagom spelad skam.
- ”Åh, alltså jag, öhh, stick in bara”. Med sina gröna plasthandskar visar han att jag är välkommen att rulla in på festivalen. Access granted. Som väntat.


Jag ställer mig på insidan av gaten och väntar. När jag ser mina kompisar komma in utan problem går vi med raka steg till närmsta baja-maja för att dela på vår insmugglade flytande guldgruva. Ett klassiskt gammalt rullstolssmuggelknep. Knepet är lika enkelt som genialt.

1. Sprätta upp en ny baginbox.
2. Tejpa fast vinpåsen på magen, se till att påsens kanter verkligen sitter fast. Använd helst svart tejp som inte syns igenom tröjan lika lätt.
3. Ta på en tjocktröja. Helst svart.
4. Se extra extremt handikappad ut när du går igenom ”festivaltullen”.
5. Om du mot förmodan blir visiterad och påkommen, hänvisa kränkt till din ”stomipåse” på magen.
6. Uppsök närmsta handikappsanpassade baja-maja. Finns det ingen anpassad på området, ställ er bakom en vanlig.
7. Party like its 1999 (again).

(Kan även användas vid passkontroller, stenabåtar, klubbar och konserter i stan mm. Förf. Anm.)

Min kompis Viktor, jag och några andra i vårt sällskap går ner mot stora scenen. Det är redan flera tusen ungdomar samlade. Värmen och tusentals hoppande fötter har på två dagar förstört och totalt torkat ut gräsmattan framför den stora scenen. Vandringen på grusstigen har gjort mig lite andfådd och när jag andas in blandas det torra dammet med dofterna ifrån vildsvinskebabståndet.

Scenen, Hulingen, men vilket band är det?

Vi ställer oss på den vänstra sidan. Alldeles så nära sjön Hulingen vi kan komma. Uppe på scenen trängs festivalens ljudtekniker. Alla är män i trettioårsåldern, alla har långt hår och jeansen hängandes så att dom visar halva röven. För en sekund undrar jag om det är någon slags dresscode att ha långt hår och gällivarehäng? En slags uniform man bara måste bära för att få jobba här?


Konserten börjar plötsligt, bandet är taggat med publiken är ganska lam. Vinet har gjort oss modigare så vi plockar fram påsen och dricker lite mer öppet. Solen skiner och svetten rinner längst med ryggen. Viktor börjar dansa med någon han känner igen i från skolan. Dom hoppar fram och tillbaka, in i varandra med spända magar.  När dom uppblåsta magarna träffar varandra studsar dom nästan omkull. Alla tre skrattar så vi kiknar.  Viktors bekant plockar fram en apelsin som han slänger mot scenen. Apelsinen träffar bastrummans utsida rätt över trycket som säger: Queens of the stoneage. I vår fantasi hör vi hur apelsinen ger låten ett extra trumslag. Alla ler stolt. På sätt och vis har vi nu spelat med i en Queens of the stoneage konsert. Eller i alla fall påverkat den, åtminstone i en mikroskopisk grad.

Bilder från ett reportage Expressen gjorde om tillgänglighet på festivaler. För att läsa klicka HÄR!
Det blir många fler konserter den dagen, många fler danser men inga fler apelsiner så vi börjar vandra tillbaka till campingen i mörkret. Vi passerar vakterna igen, går längst med den långa sandade vägen som tar oss tillbaka till asfalten och tillbaka till husvagnscampingen. Vi passerar matstånden och jag köper en hamburgare och en loka.

När vi kommit upp för backen ser jag ut över hela den mörka ganska tomma campingen. I tältet utanför vår husvagn lyser det och jag ser siluetter igenom den mörka plasten. Hör skratt och skrik som ekar ut över natten. Det sitter ett tjugotal personer i hoptryckta där inne. Grötig musik spelas ifrån en kassettbandare som förmodligen spelats på en så hög volym att förstärkaren är sönder. Lyssnar man tydligt i låtarnas lugna parti kan man ana att det är Rage against the machine vi lyssnar på. Men när bandet brassar på som mest hörs det bara ett väs, precis som från en maskin. Ingen verkar bryr sig om ljudet. Jag klättrar in i den fullbelamrade husvagnen och letar fram min väska. Jag får lysa med min telefon en bra stund innan jag hittar den under en av sängarna. I väskan plockar jag fram min gasmask. Dags att gå på toa och jag har väl förberett mig för att inte störas av baja-majornas festivalstank.

När jag kommer ut med gasmasken börjar folk skratta och jag skämtar lite om ”kemiskkrigsföring” innan jag tar mig till toan. Det är svalt men inte för svalt och när jag kommer bort kanske hundra meter ifrån husvagnstältet känns allt så overkligt vackert. Natten, musiken ifrån festivalområdet som kan höras lite då och då när vinden blåser på ifrån rätt håll. Stjärnorna på himlen och daggen i gräset som fastnar på rullstolens drivringar och på ett perfekt sätt fuktar mina händer som blivit alldeles för torra av allt körande i festivalens tjocka damm. Jag sätter på mig masken ordentligt och går in på toan.

Nästa dag blir jag visiterad av samma festivalvakt. Han kollar rullstolsfacket, mina ben och till och med skor. När han just ska klämma på magen hindrar han sig. Han tittar lite skumt och sätter handen lite försiktigt på magen. Han backar plötsligt ett steg som om han bannade sig själv. 
–”Märkligt, ingen stomipåse idag?” säger han sammanbitet mellan tänderna.
-”Nä, jag har blivit frisk över natten, märkligt vad en festival kan påverka en positivt”. Säger jag och ler överdrivet.  Han skakar på huvudet och visar sen med sina gröna plasthandskar att det är fritt fram för mig att gå in.
-”Stick in nu innan jag ångar mig”, säger han och ler.

Tuesday, February 12, 2013

Rockstar eller roller pig?



Jag blev för några veckor sedan kontaktad av Partille Tidning. Dom ville göra en intervju med mig, prata lite om mitt handikapp och om min musik.

Självklart tycker jag det är roligt att få uppmärksamhet för det jag faktiskt gör men jag har gjort ganska många intervjuer vid det här laget och jag kan säga att dom alltid har en förmåga att skilja sig ganska markant från varandra.

Just därför är det lite läskigt att tacka ja till att göra en intervju med just en tidning. Det är så mycket som ska klaffa mellan dig och den som intervjuar. Vad kommer personen i fråga att fokusera på och vad tycker just journalisten är värt att lyfta fram? Är det dig som person och din energi som är intressant eller kommer du bli ännu en snyfthistoria med någon taskig bild där du ser ut som en ”roller pig” med stora glansiga tårfyllda ögon? Jag vet inte hur dom gör men på något sätt kan tidningarna alltid få fram sådana bilder om dom känner för det. Photoshop antar jag.

Men denna gången blev det faktiskt riktigt bra och jag tackar Johanna Lundström för detta. Kul att hon var så insatt i musiken att hon till och med visste vilka Bauhaus var.
Respect sister!

Läs artikeln här:
Hårdare i sin skörhet

Foto: Johanna Lundström

Thursday, February 07, 2013

The Ship of Dreams


Jag öppnar ögonen och tittar ut genom sjukhussalens stora fönster. På fönsterbläcket står mitt nya fina Playmobilskepp jag fått av mamma och pappa som belöning för operationen. Skeppet är stort och fint, fullt med kanoner och pirater. Jag tittar igen på skeppet och jag längtar så tills jag är såpass stark och frisk att jag kan leka med det att det nästan gör ont i bröstet. Jag är verkligen stolt över mitt skepp. Inte för att jag egentligen är så stolt över själva plastskeppet utan för vad skeppet egentligen symboliserar. Det är min Standleycup buckla, min OS-medalj jag vunnit mot lidandet. En utdragen hård serie som jag vann med 4-3 i matcher, alla på bortaplan. Alla vunna på sudden death i övertid. 

Solen skiner där ute, det är redan Mars men trots att jag kan se det underbara vädret utanför fönstret är det omöjligt för mig att avgöra om det är varmt eller kallt utomhus. Jag drar upp mitt gula täckte med Västra götalands-loggan närmare hakan. Så fort pappa kommer tillbaka ska jag be honom att sänka airconditionen i sjukhussalen. Mina ögon ömmar efter operationen igår så jag är tvungen att titta bort från det starka ljuset som skiner in genom fönstret. Varannan gång jag blinkar klibbar mina ögonfransar igen lite. Det är fortfarande lite klister kvar i dom, en slags klibbig rest kvar från operationen som får mig att känna mig extra ofräsch och smutsig. Trots jag är noggrant tvättad känner jag mig extremt ofräsch. Halsen ömmar när jag sväljer , förmodligen efter tuberna som tryckts ned när jag varit medvetslös under operationen. Huvudet värker, musklerna värker men det är inget emot smärtan som kommer ifrån det stora såret jag har på höften. Jag vänder mig försiktigt så jag ligger på vänstersida, allt för att inte belasta såret. Trots jag befinner mig i ett bedrövligt skick känns det ändå ganska bra. För första gången har jag verkligen längtat till en operation. Situationen hade blivit ohållbar. I flera veckor innan operationen hade jag varit helt sängliggandes och smärtan hade gjort att jag inte kunnat sova på nätterna. Den lösa titanspiken som bara tre år tidigare opererats in i min höft flyttade slutligen på sig och på sin resa genom köttet skar han sönder både vävnad och den sköra benpipan. Det hela var extremt smärtsamt och långdraget. Den jäveln.


Östra Sjukhusets barnavdelning som det hette på den gamla "goda" tiden. Fy vad jag hatade detta stället.

Den lösa skruven fick min höft att svälla upp som en gigantisk ballong full av var och vätska och smärtan var verkligen outhärdlig. Två dagar innan operationen hade jag legat där i mammas och pappas säng och druckit Fantomen-läsk och ätit popcorn. Jag hade legat på min vänstra sida likt en romare vid ett symposium för att inte nudda höften. Popcornen hade blivit mina druvor men värken hade varit min egen. På tv visades vinterspelen i Albertville men trots att Tv:n var på kunde jag inte följa med. Jag minns att jag tänkte.
-”Nu orkar jag inte hålla ut mer, nu måste vi snart operera”.

Min egna Stanley Cup-pokal
 Ja, för en gångs skull hade jag verkligen sett framemot en operation. Visserligen har jag dagen efter operationen förmodligen lika ont men jag vet att saker och ting kommer att bli annorlunda nu. Höften känns redan bättre. Plötsligt ser jag Pappa komma tillbaka in i salen. Pappa ser nedstämd ut.
– ”Jag fick inte med mig TVn, säger han besviket”, och går raskt fram till bordet som står bredvid sängen. Han håller fram sugröret till glaset med äppeljuice.
 – ”Någon hade snott med sig TV-kabeln hem”.” Så lågt att sno saker från ett barnsjukhus, hur kan man göra något sånt”, säger han, för sig själv, för att sedan skaka på huvudet.
 – ”Drick lite mer nu, såja jättebra!”.

Det "riktiga" skeppet inne på barnsjukhuset. Det är väl dagar man hängt vid detta skeppet.

Jag försöker sova den natten men det går inte så bra. Smärtan ifrån min höft ger mig frossa och tillsammans med den starka smärtlindrande medicinen ifrån mitt dropp faller jag in och ut ur ett gäckande drömlikande tillstånd. Jag ser händer framför ögonen och hör konstiga röster. Allt är ganska obehagligt men varje gång jag vaknar till ordentligt ser jag Pappa sittandes bredvid sängen. Hela natten. Varje gång jag vaknar sitter han där och håller fram ett glas juice eller en fuktad handduk åt mig. Hela natten.

På morgonen kommer Mamma och Pappa får åka hem för att duscha och byta kläder och förmodligen för att sova lite. Varken Pappa eller jag har kunnat sova ordentligt på 3-4 dagar nu.
 Mamma har med sig lite frukt och några Kalle Anka pockets. Vi pratar lite om hur jag känner mig och om hur bra operationen gick. Mamma går runt i rummet och pratar om hur katterna har det hemma. Plötsligt kommer Mormor på besök. När hon ser mig skriker hon till, nästan teatraliskt, för att sedan rusa fram emot sängen. Mamma stoppar henne vänligt men bestämt och säger åt henne att vara försiktig när hon kramar mig. Jag och Mormor kramas sen …försiktigt…. Jag pekar på mitt Playmobilskepp som står i fönstret och mormor går fram och tittar med spelat intresse på Piratkaptenens gröna papegoja. Hon tittar sedan på mig med ett uppriktigt hjärtligt intresse och hennes ögon är tårfyllda.

Plötsligt knackar det på dörren och mamma går för att öppna. Där ute står ett helt lag av läkare och studenter. Jag hör hur ortopeden och överläkaren frågar mamma om han får visa sina elever mina ärr och några bilder i studiesyfte. Mamma säger tveksamt att det är ok. Läkarna kommer in en efter en och alla ser lite bortkomna ut i rummet. Jag ser hur dom tittar på mig och på mitt piratskepp och alla har något olustigt i ansiktet. Kanske är det just leksakerna som får dom alla att inse att det faktiskt är ett barn och inte bara en anonym kropp som dom faktiskt har att göra med. Detta har dom uppenbarligen inte tränat på i läkarlinjen tidigare.

Överläkaren kommer bort med snabba steg till mig och utan att hälsa lyfter han på täcket och visar mina bara små såriga ben och operationsärr. Han pekar med en penna och förklarar var och hur han la sina snitt och hur han stiftade fast sina skruvar. Alla lyssnar med en spänd förväntan. Plötsligt hejdar överläkaren sig och tittar på mitt piratskepp i fönstret.
”Oj”, säger han plötsligt och hans stämma låter inte alls längre så barsk och härskande utan faktiskt riktigt mänsklig.
– ”Det var mig ett fint piratskepp. Ett sådant fint skepp har inte min son, men han önskade nog att han hade ett”. Överläkaren tittar på mig och skrattar lite försiktigt.
Jag ser honom riktigt djupt in i ögonen och svarar.
– ”Men din son kanske inte har gjort en sådan här jobbig operation heller”? 
Det blir helt tyst i rummet och alla eleverna tassar ut försiktigt. Bara överläkaren står kvar. Han kliar sig i håret och rättar till glasögonen.
– ”Nä det har han faktiskt inte gjort”. Han vänder sig snabbt om och tassar nästan med svansen mellan benen snabbt ut ur rummet.

Efter någon timma knackar det nytt på rummet. En av mina favoritsköterskor står i dörröppningen. Hon tittar på mig och ler så man ser alla hennes vackra vita tänder. Hon nästan bubblar av glädje.
- Titta Edward vem som är här och kolla vad han har med sig! Hon öppnar dörren på vid gavel och där står pappa med familjens egna TV i händerna. Han bär in den och ställer den på den andra tomma sjukhussängen. Han går raskt ut och hämtar en IKEA-påse som innehåller familjens VHS-spelare samt en kabel.
– ”Ikväll ska vi kolla på film du och jag, säger han stolt. Dom visar Herbie på tvåan”!


Kolla så glad jag är över att äntligen fått komma hem till mitt rum (som renoveras). Lägg märke till att jag fortfarande har sjukhusskjortan på mig.