Friday, November 23, 2012


Sommaren 1995.
Jag njuter för fullt av sommarlovet tillsammans med mina kompisar Per och Adam. Vi åker runt i min permobil, Adam sitter där framme, alldeles vid lyktorna. Han har suttit shotgun i många många timmar och det ser man. För när permobilen svänger och hjulen vrider sig lutar han kroppen lätt och ledigt  åt samma håll. Per sitter på motorn bakom mig. Han klamrar sig fast i den lilla korgen som är för smal och därför alldeles för obekväm för att kunna sitta på. Även han klamrar sig fast vant och avslappnat på den hårda platsen.

Vi åker runt, runt upp för gator ner för backar, genom parker och industriområden. Vi tror att vi kommer spendera hela sommaren såhär. Precis så som vi spenderat många tidigare sommarlov. På ständig rörelse på ständigt ny mark. Men något kommer att hända just idag som kommer att omkullkasta hela sommaren.

Vi åker ned till ån. Lägger oss i gräset och vilar. Käkar lite godis i sommarsolen. Plötsligt kommer Adam på en riktigt bra ide.
-      
  -  Kan vi inte åka till Ugglum, kolla in vad som händer där. Partillecup börjar ju i övermorgon. Borde ju vara många spelare som redan kommit dit. Vi kunde ju dra dit och snacka lite kanske? Adam ligger med armarna bakom huvudet. Kisar mot solen medan han pratar.

-- Per och jag tittar på varandra, ja varför inte? Vi vet att vi inte har något bättre för oss. Vi börjar åka mot Ugglum. Adam sitter shotgun och visar en slags primitiv softairgun han själv har byggt.
 - Man kan ladda den med omogna vinbär faktiskt. Skitbra och praktiskt, berättar han.Vinbär finns överallt och kostar inget. Och blir man tagen av någon gubbe har han inga bevis man har skjutit. Man kan ju äta alla kulorna liksom.

På vägen mot Ugglumsskolan stannar vi och plockar hela permobilfacket fullt med omogna vinbär.


(Denna bilden är tagen fem år tidigare 1990. Här åker jag i en liknande permobil tillsammans med farsan.)

Tillslut är vi framme vid skolan. Trots att vi bara några veckor innan hade vår sista lektion här känns känner jag mig redan som en främling. Dom välbekanta skolhuset gör att jag med en gång minns all tristess jag kände här men dom blir också ett bevis att hur tråkig skolan än var fanns det ändå en trygghet. En trygghet jag nu står utanför när jag denna sommar hänger mitt i luften mellan mellan- och högstadiet.

Precis som i någon halvkass 90-tals rulle man sett för manga gånger händer det helt utan förvaning. Tänk Broken Arrow, Face off, The rock, The Specialist. Ett mirakel ska ske, tiden kommer att frysas.  I fullfart fastnar permobilens hjul plötsligt i ett av skolans utstående stuprör. Det är precis som att köra rakt in i en vägg. Från en hastighet av kanske 20 kilometer i timmen till 0 på en millisekund kastas jag och Adam helt oförberedda ut ur permobilen. Vi flyger faktiskt en liten bit. Säkert nån meter men det känns som hundra, jag minns att jag hinner tänka tusen tankar under den lilla luftfärden. Jag ser redan allt framför mig. Oändliga sjukhusturer, oroliga föräldrar, en hel förlorad sommar, inställda semesterbokningar.

Jag ser redan i luften att jag kommer skada mig rejält. Jag känner att jag ligger liksom i fel vinkel och att jag  strax kommer att landa i en mycket konstig ställning. Jag kan inte dämpa fallet med varken armar eller ben så  jag spänner mig mentalt och förbereder mig för den hårda landningen.

DUNS.

Jag öppnar ögonen. Ser bara massa grus och asfalt. Jag rör försiktigt på fingrar och tår. Fingrarna funkar bra men min vänstra fot svarar inte. Jag rullar ett halvt varv så jag ligger på rygg. Där tårna ska vara finns bara en häl. Det är som om någon helt sonika bara dragit foten 180 grader utan pardon. Jag känner hur det isar i revbenen och jag vet såväl att efter över 100 brutna ben är isande, stickande smärta ofta skelettsmärta. Brännande, pulserande smärta ofta är muskelbristningar, eller sprialfrakturer. Den värsta fucking frakturen som finns, jag lovar.

Axeln känns lite kass men i jämförelse med foten är det ingenting.
Adam och Per står och tittar över mig.
-          - Edward, lever du? Hur ska vi hjälpa dig. Ska vi sätta dig i permon igen?
-          - Nej nej, rör mig inte. Jag kanske har skadat ryggen, det är bäst om jag ligger still säger jag i stötar. Jag känner hur foten börjar göra mer och mer ont.

Några ungar i vår egen ålder har kommit framspringande.  Dom hade tydligen hört krocken inifrån skolan, det lät som om något gick sönder berättar dom. Jag känner smärtan ifrån kroppen och vet att dom har rätt.
Någon ringer farsan och någon annan ringer ambulansen. Trots att farsan på den tiden jobbade i SKF- huset i Gamlestan och skolan låg i norra Sävedalen (En stäcka på kanske 6 kilometer) är han där på nolltid trotsatt han cyklar. Ambulansen som kör ifrån Östra till Ugglum (en sträcka på kanske 2 kilometer) tar nästan 40 minuter på sig.

Det står nu en hel klunga av folk runt omkring mig. Folk pratar med varandra och är märkbart oroade. En snäll tjej sätter sig på knä bredvid mig och håller upp mitt huvud som i 40 minuter har legat i en jättekonstig vinkel som gjort att jag nästan tappat känseln i ansiktet. Någon annan vänlig själ hämtar lite vatten. Adam och Per ser hela tiden till att ingen får röra mig, ja förutom hon som håller huvudet då.
Pappa har nu kommit fram och trots att han är otrolig är han som alltid i nödsituationer extremt fokuserad och nästan obehagligt lugn. Efter vad som känns som en evighet i den varma solen mitt på asfalten kommer äntligen ambulansen. Ambulansförarna kommer fram med en bår och tittar på mig. Det första dom säger är:
-          - Varför är han helt täckt av vinbär?
Först nu ser klungan av folk att jag ligger nästan täckt i vinbär. Konstigt nog hade ingen tänkt på detta innan. Jag hör hur folk börjar viska.
-          Vinbär, vinbär? Varför vinbär?
Det hela är nästan tragikomiskt.

Jag blir körd till Östrasjukhuset och placerad i ett rum. Jag har dropp och doktorerna har klippt sönder kläderna för att kunna undersöka kroppen. Kläderna slängs som trasor i en papperskorg. Alla dom nya kläderna jag nyss handlat med morsan inför skolavslutningen. Mamma lugnar och säger att vi köper nya så fort jag blir frisk igen. Frisk? Jag vet att vägen dit är lång och jag vet att den kommer bli ännu längre när jourhavande läkare ringer in en kirurg ifrån semestern för att akutoperera min fot som visade sig fått blodådrorna avslitna. Jag sövs och en för gångs skull får inte bara min kropp vila utan även hjärnan ifrån alla tankar. Det känns jätteskönt.

Jag ligger i sängen, har just vaknat till efter operationen. Mamma och pappa har under narkosuppvaket kört tillbaka mig till mitt rum. Jag mår illa och har ont överallt men mamma och pappa tröstar mig lite.
-          Du Edward kolla vilka som är här!

Dörren öppnas och Adam och Per kommer in. Jag ser att dom är ganska spända men när dom ser mig le slappnar dom av ganska fort. Vi sitter själva en stund och snackar lite. Adam berättar om hur grym hans hemmagjorda softairgun hade varit vid mer testskjutningar. Dom visar mig en tidning som dom hittat i skogen. En tecknad mangatidning med Silicontjejer som har sex med utomjordingar. Vi tittar på dom lätt perversa bilderna och skrattar tillsammans. Jag skrattar inombords för att inte mina brutna revben ska smärta. Solen håller på och gå ned och kastar en svalkande skugga över halva sjukhusrummet.




När jag 1995 kom hem från sjukhuset efter olyckan belönade jag mig själv med att färga håret. Blont!!
Ingen höjdare.