Friday, November 02, 2012

Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal


Det är fortfarande vår men trots det ovanligt varmt ute. Jag sitter i baksätet i familjens röda volvo, jag har knäppt av mig säkerhetsbältet och sitter i mittensätet, lutar mig fram och för en hätsk diskussion med min mamma. Jag är alldeles nyss fyllda 13 och mamma har (av lite missriktad moderlig kärlek) ”lurat” iväg mig på en träff för ungdomar med funktionshinder. Jag vill verkligen inte åka och det förklarar jag nu väldigt tydligt i bilen för mamma. Precis som alla i min familj viftar vi vilt med händerna och gapar precis som alla Italienska familjer gör i tecknade filmer.

-          - Men Edward, är det inte bra att du åker dit? Kan ju vara riktigt intressant och lärorikt att träffa andra ungdomar med handikapp. Hade jag varit i din ålder hade det känns tryggt och bra att få träffa andra man kan snacka om sina problem med. Få förståelse, känna gemenskap.
 Mamma värmer upp sin dödligt grymma övertalningsförmåga.
-       
Jag har varit på några träffar innan. Det är sjukt tråkigt, du vet ju själv. Alla bara skryter om vem som har det värst typ och det värsta är hur personalen behandlar alla som små spädbarn eller som om man är helt utvecklingsstörd.
Jag kontrar fullt ut. Bränner allt mitt krut.

-        -  Men du vi gör såhär. Jag följer med dig in och så stannar du så länge det känns ok. Sen drar vi. Jag kan lova dig att ingen kommer att dalta. Det står tydligt på inbjudan att detta är en träff för tonåringar  och det kommer vara samtal om och för tonåringar
.
-          - Ok, ok jag åker dit men titta mig i ögonen och svär att om dom vill att vi ska sätta oss i en ring och rulla en boll och säga våra namn eller sjunga barnsånger då drar vi fortfare än blixten.

Mamma har parkerat på en tiominutersparkering utanför ingången. Hon trummar på ratten och sedan vänder hon sig om mot mig och ser mig djupt i ögonen och säger:

-          - Jag lovar Edward. Kommer dom börja rulla boll och sjunga så drar vi. Sedan tillägger hon. Men det kommer dom inte att göra , det är ju trots allt en träff för tonåringar.

Men jag vet hur det blir. Jag vet alltid hur det blir. Den goda tanken att barn/ungdomar ska träffas och dela sin börda mellan varandra är bara en fin tanke. Men det blir ju aldrig så. Istället åker man alltid hem konstigt nog ännu mer medveten om hur annorlunda man är. Eller rättare sagt ännu mer medveten om hur SAMHÄLLET ser en som annorlunda. Det är konstigt. På alla dom träffar jag var på som liten var det aldrig någon som skrattade av lättnad när man fick prata av sig eller när man bara fick hänga. Däremot var det alltid en massa gråt.

Mamma och jag går in i någon form utav gympasal. Det finns ett tiotal tjejer och killar där och dom verkar vara i åldrarna 12-15. Alla utan jag har med sig assistenter. Mamma går ut och sätter sig utanför i korridoren men dörren in till salen lämnas öppen så det är fullt möjligt för henne att titta in.
-          Perfekt! Tänker jag.

En nyexaminerad överengagerad ”lekledare” ställer sig i mitten av salen och hälsar alla välkomna.  När hon ber oss samlas i en ring känner jag att jag nästan inte kan hålla skrattet tillbaka men när jag ser att hon faktiskt inte ens tittar någon av oss ”handikappade” i ögonen utan endast på assistenterna när hon talar sväljer jag skrattet i halsen ganska fort. Hon babblar vidare och går igenom alla de punkter hon just lärt sig från sin pedagoglinje.

-          Kom närmare allihopa, nu ska vi leka en lek så vi lär känna varandra lite bättre först. Det är alltid lättare att prata och vara om isen är bruten. Här har jag en boll. Vi ska nu rulla bollen till varandra och när bollen kommer just till dig, då ska du säga ditt namn och rulla vidare bollen.

Jag borde koka av ilska inombords men istället känner jag bara ett stort: SKÖNT. Då kan man åka härifrån. Jag tittar på lektanten med förakt. Att hon inte fick lära sig på pedagoglinjen att det kanske inte går att nå en boll som rullar på marken om man sitter i rullstol är väl inte så konstigt. Men att hon inte med lite vanligt folkvett fattar detta är desto konstigare. Att ingen av assistenterna eller oss ungdomar reagerar är kanske lika konstigt men eftersom dom flesta är så sjukt vana att bli såhär behandlade lyfter ingen ens på ögonbrynen.

Jag möter mammas blick i korridoren. Hon ser så ledsen ut att jag nästan tycker synd om henne. Hon trodde verkligen på detta. Eller snarare ville tro. 

Vi sätter oss i bilen och åker hem. Någon timma senare hänger jag hos hemma hos en kompis, vi kollar på någon halvkass actionfilm och snackar ganska grabbigt. Jag känner mig precis som vilken 13-åring som helst. Det känns så befriande.