Wednesday, October 10, 2012

Finally home....



Idag blir det ett lite jobbigare minne.

Fram tills jag var 8-9 år var sjukhus, hjälpmedelcentraler, kommunala sjukvårdsinstutitioner sorgligt nog lika mycket mitt hem som mina föräldrars vackra blåa hus på Mellanvägen 22 i Sävedalen. I alla fall om man ser till tiden jag spenderade där. Men om ens hem är den plats och det ställe där man har sitt hjärta och känner sig hemma vann det lilla blåa huset en sjukt överlägsen seger. Jag hatade, verkligen hatade alla dom där ställena. Alla dessa sterila kalla kulvertar man rullat i. Alla opersonliga ansikten man träffat, alla presentationer, alla hemska nedslitna väntrum och sönderbläddrade Bamsetidningar. Alla dessa kladdiga legoklossar som sjuka ungar haft i munnen men som man ändå ville leka med i brist på någon form av mänsklig stimulans. Jag hatade sjukhusen och det gör jag tyvärr fortfarande till en viss del. Sjukhusen har både tagit och gett mig så mycket.

Jag minns inte hur gammal jag var när jag fick åka hem med min sjukhussäng, för alla operationer, ändlösa sukhusvistelser flyter liksom efter ett tag tillsammans till en grå gegga. Jag tror det helt enkelt är ett slags mentalt försvar hjärnan håller upp för att man ska orka behålla sitt förstånd. Det går liksom inte att ta in all den negativa energin efter ett tag. Det skulle ta kål på en.

I vilket fall som helst, efter ett svårt kantat år av flera svåra operationer och långa sjukhusvistelser fick jag iallafall tillåtelse att åka hem trots, att jag var så gipsad att min underkropp såg ut att tillhöra en mumie. Det beställdes en stor ambulans och jag minns att det nästan blev som en happening på avdelningen jag låg. Alla sköterskor stod på rad och vinkade när ambulanspersonalen varsamt körde ut min stora sjukhussäng med alla tillhörande droppstänger och konstiga doningar (som jag fortfarande inte vet vad dom var bra för). Några av sjuksystrarna var nästan tårögda när dom såg mitt ekipage rulla ut från avdelningen. Dom visste ju alla vilket jobbigt år vi hade haft. Jag säger vi för det var såklart lika jobbigt för hela min familj som för mig själv.

När man ser någon man älskar lida då lider man själv. Svårare är det ju inte.

Vi åkte långsamt långsamt i den stora ambulansen hem till Sävedalen och efter mycket möda fick pappa och ambulanspersonalen öppnat sidodörren för att få in den stora sängen i huset. Jag skulle få vara hemma i ett par dagar som omväxling. Kunna få vila kropp och framför allt sinnet i ett par dagar. Vara i fred från alla blickar och prover som skulle tas. Kunna andas ut på riktigt. Jag var så glad.

Inne i tamburen hade mamma och min lillasyster, som fortfarande var så liten att hon inte riktigt kunde uttala mitt namn, hängt upp stora banderoller som dom själva hade omsorgsfullt målat. På banderollerna stod det : Välkommen hem Edward!!  Allt var kantat av blommor, solar, hästar och andra lite mer svårdefinerade varelser som min lillasyster i flera timmars nästan trance tecknat ned.
Bara att tänka tillbaka på det gör mig väldigt berörd, fortfarande.

Mamma hade röjt ut hela matsalen och där fick min gigantiska sjukhussäng stå. Mamma hade också placerat ett bord brevid. Vid fotändan stod en dator min pappa hade köpt. En Atari 1040ST med massa tillhörande spel. Allt var otroligt överväldigande och en sådan stor skillnad till dom torftiga sjukhussalarna jag hade tvingas att välja mig vid. Allt skulle varit som i en önskedröm om det inte hade varit för den svåra smärtan jag hade.

Jag hade väldigt ont hemma under dom dagarna, jag minns det väldigt tydligt. Jag minns hur pappa och jag skulle byta operations tejpen man tejpat över stygnen. Hur han fick badda stygnen och det nakna såret med decificerande vätska, läkarsprit. Hur det sved så det svartnade för ögonen. En procedur som tog 30 minuter per ben. Men för mig kändes som dagar.

Jag minns hur min lillasyster som saknat mig något enormt sprang fram till mig, och slängde sig om halsen, men eftersom det gjorde så fruktansvärt ont tryckte jag henne ifrån mig och skrek till av smärta. Hon blev så ledsen att hon gömde sig gråtandes under en soffa. Det tog min mamma nästan en timme att locka fram henne.

Jag minns hur vi firade en kväll med tårta och kollade på film. Den otecknade filmen om Herbie. Filmen tyckte jag var kass men känslan av att vara hemma med min familj var helt oslagbar.
  
Jag minns hur alla mina lekkamrater kom och hälsade på. Trots att jag låg helt orörlig, gipsad i en säng likt en mummie, lyckades vi ändå leka tillsammans på något vis. Jag minns att jag skrattade så jag grät. Jag skrattade så operationssåren nästan öppnade sig, men trots att det gjorde så ont kunde jag inte sluta skratta. 
Det var verkligen härligt.