Thursday, October 04, 2012

The good times used to kill me......



Jag kör på motorvägen. Det är sommar och redan väldigt varmt ute trots det är tidigt på morgonen. Med mig i bilen har jag två vänner som tjivas lite lättsamt om vilken skiva vi ska lyssna på. Jag ångar att jag redan tagit på mig min vita finskjorta och slips. Jag känner hur svetten sakta sipprar fram och skjortan är redan lite fuktig under säkerhetsbältet. 

Vi är på väg till Helsingborg. Jag ska spela där ikväll, solo, på en stor utomhus fest anordnad av något universitetsförbund eller något liknande. Jag vet inte så noga jag är mest inriktad på att göra ett riktigt schysst gig. Vi kommer fram till Helsingborg utan att behöva stanna en enda gång på vägen, vilket är konstigt för mina goda vänner har trots klockan inte slagit elva på morgonen druckit flera burkar folköl. Solen bränner på ett sätt man inte är van vid här i våra nordliga breddgrader.
Jag träffar kvällens sköna arrangörer. En tvättäkta redig skåning med ett glatt leende och märkbart intresse för osignadmusik. En hitflyttad stockholmare som också har ett glatt leende men av hans namedropping att dömma känns det som klubben mest är ett sätt för honom att få ”vara någon” här i Helsingborg. 

Dagen till ära har jag fått en egen liten loge, på en utklippt papperstjärna någon har skrivit med grön tusch: EDDIE WHEELER. Fräckt. Av någon konstig anledning gör den illaklippta papperstjärnan mig lite nervös inför kvällens spelning. Vi slår ihjäl tiden med att dra runt i Helsingborg ett tag. Sedan soundcheck, sedan middag på Burger King. Sedan tillbaka till logen för att peppa. Jag tittar ut genom fönstret och ser att parken utanför skolan börjar fyllas rejält av studenter som är rejält glada i hatten. Det känns både peppande och lite jobbigt. Akustisk musik, speciellt den av sorten jag gör brukar ha lite svårt att hävda sig i en hög ljudnivå bland massa fyllon. Men det är bara att köra.

Efter en lång väntan är det min tur, jag rullar upp på scenen och drar igång. Solen har just börjat gå ner och ljussättningen är nästan löjligt perfekt regiserad. Jag spelar mina låtar med all inlevelse och sjunger så högt jag kan utan att låta för ansträngd. Det går ganska bra och efter mina 25-30 minuter på scen har den varma solen, ljuset på scenen och min skjora gjort mig ganska svettig och trött. Jag längtar till dörren med den illaklippta stjärnan och jag längtar till den sunkiga gröna soffan i backstagelogen.

Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Redan innan jag ska öppna dörren hör jag massa röster inifrån logen. När jag sedan sakta öppnar dörren blir chocken nästan total. Mina polare har bjudit in 30-40 pers i den lilla logen och det är på håret jag ens kommer in i rummet. Folk står på bordet och sprutar öl på varandra och musiken från någon bandare är öronbedövande. Alla sjunger och dansar. Jag som ännu inte har druckit en enda öl har liksom svårt att bara haka på partytåget med en gång.
Mina kompisar kommer fram och berömmer spelningen, bjuder på grogg som någon student har haft den goda smaken att ta med sig. Sakta börjar festen infinna sig. Jag lugnar ned mig lite dricker lite mer grogg och sticker ned till scenen igen för att kolla på fler av kvällens akter. När jag kommer tillbaka är kaoset totalt. Folk står i bar överkropp och kastar ut stolar och soffkuddar genom fönstret. Alltså genom glas OCH ram. Det är total ödeläggelse. Några står och grälar och skriker på varandra, en av mina polare ramlar ned från bordet. 

Jag tar med honom ut, vi grälar lite, han springer med sänkt huvud iväg. Försvinner bort i sommarnatten. Jag kan inte göra så mycket mer än att parta vidare. Det känns som skadan redan är skedd. På något konstigt sätt känns detta väldigt befriande. Någon gång efter 3 på natten ringer polare mig igen och undrar hur han ska komma tillbaka till kårhuset. Han var arg på mig och sig själv att han hade släppt in alla in i logen, fått någon konstig skuldkänsla bandat med ilska och sprungit runt i stan tills han hade hittat centralstationen. Gått in, somnat på en bänk tills han blev utkastad av en städare. Börjat gå hem till Göteborg (!!!) men stannat vid en rastplats och börjat prata och dricka hemgjort med ett gäng polska snickare som han träffat utanför bajamajan. Jag ringer honom en taxi. 

Kvällen slutar med att vi får sova i förödelsen. I några sovsäckar. Mitt ibland resterna av kaoset.
Jag skulle fått 1800kr i gage met slutar med att vi får BETALA för fönstret och stolarna, trots ingen av oss hade egentligen gjort något. Vi åker hem bakis, trötta med ändå rätt glada. Kvällen var ju trots alla jobbiga incidenter ruskigt kul, och vi känner alla vi har med oss ett ganska roligt partyminne. Vi stannar på Mac Donalds utanför Varberg och käkar frukost. Solen ligger på och bränner. Jag kisar med mina ögon som är totalt utsmetade med kajal ifrån gårdagen. För en liten stund känner jag mig som Bon Scott.