Jag kör på motorvägen. Det är sommar och redan väldigt varmt
ute trots det är tidigt på morgonen. Med mig i bilen har jag två vänner som
tjivas lite lättsamt om vilken skiva vi ska lyssna på. Jag ångar att jag redan
tagit på mig min vita finskjorta och slips. Jag känner hur svetten sakta
sipprar fram och skjortan är redan lite fuktig under säkerhetsbältet.
Vi är på väg till Helsingborg. Jag ska spela där ikväll,
solo, på en stor utomhus fest anordnad av något universitetsförbund eller
något liknande. Jag vet inte så noga jag är mest inriktad på att göra ett
riktigt schysst gig. Vi kommer fram till Helsingborg utan att behöva stanna en
enda gång på vägen, vilket är konstigt för mina goda vänner har trots klockan
inte slagit elva på morgonen druckit flera burkar folköl. Solen bränner på ett
sätt man inte är van vid här i våra nordliga breddgrader.
Jag träffar kvällens sköna arrangörer. En tvättäkta redig
skåning med ett glatt leende och märkbart intresse för osignadmusik. En
hitflyttad stockholmare som också har ett glatt leende men av hans namedropping
att dömma känns det som klubben mest är ett sätt för honom att få ”vara någon”
här i Helsingborg.
Dagen till ära har jag fått en egen liten loge, på en
utklippt papperstjärna någon har skrivit med grön tusch: EDDIE WHEELER. Fräckt. Av någon konstig anledning gör den illaklippta papperstjärnan mig lite nervös
inför kvällens spelning. Vi slår ihjäl tiden med att dra runt i Helsingborg ett
tag. Sedan soundcheck, sedan middag på Burger King. Sedan tillbaka till logen
för att peppa. Jag tittar ut genom fönstret och ser att parken utanför skolan
börjar fyllas rejält av studenter som är rejält glada i hatten. Det känns både
peppande och lite jobbigt. Akustisk musik, speciellt den av sorten jag gör
brukar ha lite svårt att hävda sig i en hög ljudnivå bland massa fyllon. Men
det är bara att köra.
Efter en lång väntan är det min tur, jag rullar upp på scenen
och drar igång. Solen har just börjat gå ner och ljussättningen är nästan löjligt
perfekt regiserad. Jag spelar mina låtar med all inlevelse och sjunger så högt
jag kan utan att låta för ansträngd. Det går ganska bra och efter mina 25-30 minuter
på scen har den varma solen, ljuset på scenen och min skjora gjort mig ganska
svettig och trött. Jag längtar till dörren med den illaklippta stjärnan och jag
längtar till den sunkiga gröna soffan i backstagelogen.
Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Redan innan
jag ska öppna dörren hör jag massa röster inifrån logen. När jag sedan sakta
öppnar dörren blir chocken nästan total. Mina polare har bjudit in 30-40 pers i
den lilla logen och det är på håret jag ens kommer in i rummet. Folk står på
bordet och sprutar öl på varandra och musiken från någon bandare är öronbedövande.
Alla sjunger och dansar. Jag som ännu inte har druckit en enda öl har liksom
svårt att bara haka på partytåget med en gång.
Mina kompisar kommer fram och berömmer spelningen, bjuder på
grogg som någon student har haft den goda smaken att ta med sig. Sakta börjar
festen infinna sig. Jag lugnar ned mig lite dricker lite mer grogg och sticker
ned till scenen igen för att kolla på fler av kvällens akter. När jag kommer
tillbaka är kaoset totalt. Folk står i bar överkropp och kastar ut stolar och soffkuddar genom fönstret. Alltså genom glas OCH ram. Det är total ödeläggelse.
Några står och grälar och skriker på varandra, en av mina polare ramlar ned
från bordet.
Jag tar med honom ut, vi grälar lite, han springer med sänkt
huvud iväg. Försvinner bort i sommarnatten. Jag kan inte göra så mycket mer än
att parta vidare. Det känns som skadan redan är skedd. På något konstigt sätt
känns detta väldigt befriande. Någon gång efter 3 på natten ringer polare mig
igen och undrar hur han ska komma tillbaka till kårhuset. Han var arg på mig
och sig själv att han hade släppt in alla in i logen, fått någon konstig
skuldkänsla bandat med ilska och sprungit runt i stan tills han hade hittat
centralstationen. Gått in, somnat på en bänk tills han blev utkastad av en
städare. Börjat gå hem till Göteborg (!!!) men stannat vid en rastplats och börjat
prata och dricka hemgjort med ett gäng polska snickare som han träffat utanför
bajamajan. Jag ringer honom en taxi.
Kvällen slutar med att vi får sova i förödelsen. I några
sovsäckar. Mitt ibland resterna av kaoset.
Jag skulle fått 1800kr i gage met slutar med att vi får BETALA för fönstret och stolarna, trots ingen av oss hade egentligen gjort något. Vi åker hem bakis, trötta med ändå rätt glada. Kvällen var ju trots alla jobbiga incidenter ruskigt kul, och vi känner alla vi har med oss ett ganska roligt partyminne. Vi stannar på Mac Donalds utanför Varberg och käkar frukost. Solen ligger på och bränner. Jag kisar med mina ögon som är totalt utsmetade med kajal ifrån gårdagen. För en liten stund känner jag mig som Bon Scott.
Jag skulle fått 1800kr i gage met slutar med att vi får BETALA för fönstret och stolarna, trots ingen av oss hade egentligen gjort något. Vi åker hem bakis, trötta med ändå rätt glada. Kvällen var ju trots alla jobbiga incidenter ruskigt kul, och vi känner alla vi har med oss ett ganska roligt partyminne. Vi stannar på Mac Donalds utanför Varberg och käkar frukost. Solen ligger på och bränner. Jag kisar med mina ögon som är totalt utsmetade med kajal ifrån gårdagen. För en liten stund känner jag mig som Bon Scott.