Wednesday, September 26, 2012

Call me tomorrow



Under mitt sista år på gymnasiet var jag väldigt skoltrött. Sista året släpade jag mig fram på magen bokstavligt talat. Jag satsade inte alls på betyg utan för mig var det mest en kamp att bara klara sig igenom min skolgång med sinnet i behåll, behålla sitt förstånd helt enkelt. Och nu i efterhand tycker jag att jag lyckades ganska bra med detta.

 I min gynmasiet parallelklass gick en kille som alltid sålde piratkopierade filmer på VHS. Vet inte hur han fick tag på dom, för detta var ju ett tag innan allt det här med internet och fildelning. Men på något sätt lyckades han alltid ha filmer som just hade haft premiär på bio i USA till hands. Jag brukade köpa massa filmer av honom. Alldeles för många.

En lunch hade jag köpt en hel systemetkasse full med film. Jag minns hur alla filmer i påsen gjorde mig omöjligt ännu skoltröttade så jag bestämde mig att åka hem. På väg ut ur korridoren mötte jag min tyskalärare som såg påsen i mitt knä och sa helt allvarligt: - Va roligt Edward, trodde du hade glömt bort tyskaprovet imorgon men jag ser ju att du har packat ned alla tyskaböckerna.
Sure.

Jag fick inga höjdarbetyg i tyska som ni förstår och när jag tog studenten var jag övertygad om att aldrig sätta mig i en skolbänk igen. Jag ville ha ett jobb såklart. Jag kollade runt lite i tidningar och var på Arbetsförmedligen. Hittade snart ett telefonjobb som jag tyckte verkade ganska bra. Det var ett handikappsförbund som samlade in pengar för att göra samhället mer lätttillgängligt och funtionabelt för människor med fysiska handikapp. Mitt jobb skulle vara att ringa runt till föredrag och informera och samla in pengar. Klockrent tänkte jag.
Jag minns jag tog på mig en finskjorta och gjorde mig redo för min första arbetsintervju. Men jag blev ganska snabbt besviken när jag såg att byggnaden där handikappförbundet hade alla sina lokaler låg i en byggnad med tusen trappor och ingen hiss. Ett förbund vars jobb var att göra samhället mer anpassat låg i en av Göteborgs minst handikappanpassade byggnader. Varför blir man inte förvånad.
Minns inte hur men inom en vecka hade jag hittat ett nytt företag. Också ett handikappförbund som också samlade in pengar men denna gången till synskade tror jag. Jag åkte dit och till min förvåning gick det att komma in. Fick utan någon som helst förklaring eller inskolning ett papper med repliker och en telefon. Jag minns att jag var nästan pinsamt dålig på att ringa till folk och tigga pengar. Jag skämdes, trots att ändamålet egentligen helgade medlen. Jag har aldrig innan eller efter någonsin tiggt om pengar. Mina arbetskamrater var uteslutande ungdomar utan några direkta karriärsmål som också bara behövde lite pengar i fickan. Alla måste varit under 20 år, alla utan Bernt. Bernt var pensionär och var en jäkel på att dra in pengar. Han ringde bara upp gamla tanter och lyckades med sitt ”sweet talk” helt överlägset dra in mest pengar varje dag. Han började alltid med: - Är detta fru Jansson? Trodde först det var Fru Janssons dotter som talade.
Trots sitt slisk lyckades han varje gång. Helt otroligt.
Efter min andra arbetsdag blev jag inkallad till chefen. Jag minns att vi hade en jättekonstig konversation. Hon började att fråga om jag rökte eller snusade på heltid. Nej svarade jag. – Men knarkar du då? På heltid alltså? Nej svarade jag. – Ok, svarade hon. Här är din lön för de två dagar du jobbat. Vill du fortsätta måste du jobba mycket bättre. Jag minns att jag tittade förvånat på min kontantutbetalda lön. 138 kr för två dagars telefonterror.

Jag slutade på stående fot.

Utanför vårt kontor låg systembolaget. Det var fredag och jag köpte några Budweiser för mitt livs första lön. Det var sommar och asvarmt ute. Jag bestämde mig för att ta några sabbatsmånader. Jag hade ju trots allt nyss tagit studenten.