Monday, September 10, 2012

We could be heroes, Raggadish

Raggadish del 1.

För att se raggadish-klippet klicka nedan:


Ibland känns det som livet automatiskt indelas i olika stadier. Jag syftar inte på baby-stadiet, knarkande-tonåringen-stadiet , sur-pensionär-stadiet, utan olika stadier, eller kanske faser man själv kan dela in sitt liv i. Tex. åren då jag bodde på den adressen, jobbade på det där jobbet. Eller hängde med dom där människorna. Kanske är det jag som överanalyserar, eller kanske är det ett sätt för människan att lättare förstå livet, men det där med faser och stadier kan vara väldigt intressant.
Året 2005 kommer alltid vara en sådan slags fas för mig. 2005 var ett extremt roligt år, ett extremt hektiskt och tröttande år men på något sätt la jag då grunden till det liv jag nu lever. Jag hade spelat in några demospår i Peekabo-studio och var ute och spelade live ganska mycket. Jag tror det var i slutet av Januari eller i början av Februari då jag fick ett telefonsamtal från SVT. Dom hade hört talas om mig och ville gärna träffa mig för att göra en liten intervju och få lite filmmaterial. Dom gick igång på hela konceptet med Eddie Wheeler och tyckte jag verkade perfekt för programmet. För er som aldrig såg Raggadish kan man säga att det var ett slags ungdomsprogram som med lagom dos ”coolness” och humor tog sig an ungdomars liv och problem. Redan i första telefonsamtalet vi hade sa jag att jag hade en liten Englands-turné inplanerad och dom tyckte det lät riktigt coolt och vilje följa med och jag fick bra vibbar av hela idén. Det är många som genom åren tyckte hela Eddie Wheeler grejen har varit riktigt fräck men det är få som jag tycker har möjlighet och kunskap att ge en riktigt bra bild. Man vill ju inte framstå som ett offer eller en helt deppig missanpassad person på nationell primetime liksom. Men som tur var var alla inblandade perfekt med på noterna denna gången.

2005 hade jag dessutom slutat i goth-glamrockbandet ”Sonic Death Monkeys” (ja, uppkallat efter bandet i filmen High Fidelity, vi var ju alla skivnördar liksom) men jag hade fortfarande kvar nyckeln till vår fantastiska replokal. Replokalen låg exakt under Kortedala torg och tusen rock n roll anekdoter kan knytas till denna mytomspunna plats. För alla ni som varit och festat där vet exakt vad jag pratar om. Göteborgs sista utpost av föredetta svartklubbar från den gamla goda skolan. Men mer om detta en annan gång.

Vi träffades där och efter riktigt bra intervju åkte vi hem till mitt föräldrahem i sävedalen. Vi skulle sova där och farsan skulle ge oss en skjuts till flyget nästa morgon. Jag minns inte hur vi alla fick plats i bilen. Med det gick på något vis. Kvällen innan vi åkte iväg bjöd mamma på spontan finmiddag för hela filmteamet. Alla åt och prisade maten trots att hela gänget endast tjugominuter innan tryckt i sig feta pizzor. Men blir man bjuden blir man bjuden.

Turnen skulle passera flera städer men SVTs filmteam skulle endast vara med i London och i Windsor. Med mig som roddare och finsällskap hade jag min barndomsvän Andreas Johnson (lyssna på hans band ”Alpacca Sports” by the way).

Redan på flygplatsen började SVTs filmteam dricka starksprit och vi hakade på. jag förstod rätt fort att detta skulle bli en dokumentär där det blev ytterst viktigt för mig att vara med i redigeringen och framför allt klippningen av materialet ;-). Resan gick som smort trots att några i teamet skrämde upp Andreas rejält inför flygningen. En flygrädsla jag tror fortfarande sitter kvar i killen.

Väl i England gick som som smort. Vi vandrade runt i stan och tog lite sköna bilder sen åkte vi till Windor och gjorde turnens första spelning. Väl framme fick jag mig en rejäl kalldush när personalen i puben sa att jag hade fått fel datum. Jag hade enligt dom uppfattat helt fel dag, allt detta fick jag släng i mitt ansikte samtidigt som ett filmteam står och filmar i bakgrunden. Inte så bra början men det hela löste sig när det visade sig att det var barpersonalen som hade fel. Puh.

Det var väldigt enkelt och roligt att jobba med sådana proffs som Svt-teamet var. Allt flöt riktigt fint och vi bondade verkligen bra. Efter spelningen hade vi en härlig middag och efterfest, sen drog Andreas och jag själva vidare till nästa stopp: York. Det var där allt började bli.... difust.

Vårt bokade boende visade sig vara i en liten friggebod på ett medeltida munkkloster. Vi hade egen nyckel , egen ingång till gården och var extremt avskilja från övriga gäster, något som skulle visa sig vara ett smart drag. Spelningen för kvällen var på den extremt engelska puben ”The Stone roses” i York´s gamla kärna. Spelningen var arrangerad av Owen Richards, sångare i ”The Grammatics” och även i det avsomnade bandet ”Colour of Fire”. En riktigt skön kille som trots en länd på 1.78 max vägde 50 kilo. Vi blev extremt väl mötta men jag lyckades inte prestera riktigt lika bra som när filmteamet var med. Kanske var det pressen som släppt. Kanske var det gårdagens alla grattis drinkar, bekostade av DINA tv-licenspengar. Jag minns iallafall att jag avslutade spelningen med en cover på Broder Daniels ”Work”. Det lät så där.

Efterfesten blev hård och lång. Efter flera timmars party hamnade vi på något hyperaktivt disko i någon förort. Andreas och jag kom från varandra redan vid entrén. Lite senare ser jag andreas dansandes på det svettiga dansgolvet, med mitt gitarrcase på ryggen och vinterjacka och handskar på. Han lyckades flera gånger , oavsiktligt, nästan nocka omkull några tjejer med mitt stora och otympliga gitarrcase på ryggen. Hela scenen var en syn för gudar.

Efter ytterligare några timmars festande kommer plötsligt Andreas fram till mig med sitt ragg. En nork utbytesstudent som jag minns rätt. Han försöker presentera oss men jag är lite för pickalurvig och skelar och pratar osammanhängande. Den norska jäntan ser lite förbryllad ut. Jag förstår själv hur det ser ut. En skelande, slöddrande kille sittandes i en bar i en rullstol och dregglar. Inte bra. För att rädda situationen säger jag till Andreas: - Säg till henne att jag inte alltid är sån här. Och att jag inte är mongolid. Klassiker. En anekdot Andreas fortfarande gärna drar för folk. Men den kan jag bjuda på.

Kanske var det på grund av mitt dreglande men Andreas tappade det där ragget i York och vi åkte hem till vår lilla stuga på munkgården. När vi kom hem började Andreas ringa hem till nummerupplysningen i Sverige och fråga efter nummerupplysningen i England. Varför är oklart. Ungeför lika oklart varför jag satte mig i badet och somnade där. Näck utan att fyllt i något vatten. Jag minns att dom visade backhoppning på BBC. En dokumentär om Eddie the Eagle.

Dagen efter hade vi svårt att komma med tåget tillbaka till London, trots att vi köpt biljetter i god tid. Det var överbokat och Andreas och jag fick sitta på våra väskor i det där stället som ser ut som ett dragspel mellan två vagnar ni vet. Det var det enda stället där det fanns plats. Ljudet av tåget var öronbedövande efter en timmas färd. En konduktör kom fram till oss och försökte säga något, förmodligen ville han ursäkta det faktum att vi fick sitta som två lepra-utstötta mellan två tågvagnar. Men kombinationen av konduktörens extremt jobbiga och svåra skotska accent blandat med tågets oljud fattade vi typ absolut ingenting.

Jag orkar inte ens berätta om att vi senare på flygplatsen blev nekade av Ryan Air att komma ombord planet. Att vi fick sova på flygplatsen under några några bänkar som lodisar. Hur vi träffade några sköna polacker som bjöd på hembryggt och sjöng och värmde oss motvarandra. Hur jag halvsov en timma och drömde om Dinoraiders och vaknade med halft ryggskott. Ingen av oss hade pengar till frukost så vi stal några kex och ett äpple från biluthyrningsfirman Hertz disk. Ja det var verkligen missär. Sen kom vi hem.