Det är fortfarande vår men trots det ovanligt varmt ute. Jag
sitter i baksätet i familjens röda volvo, jag har knäppt av mig säkerhetsbältet
och sitter i mittensätet, lutar mig fram och för en hätsk diskussion med min
mamma. Jag är alldeles nyss fyllda 13 och mamma har (av lite missriktad
moderlig kärlek) ”lurat” iväg mig på en träff för ungdomar med funktionshinder. Jag vill verkligen inte åka och det förklarar jag nu
väldigt tydligt i bilen för mamma. Precis som alla i min familj viftar vi vilt med
händerna och gapar precis som alla Italienska familjer gör i tecknade filmer.
- - Men Edward, är det inte bra att du åker dit? Kan
ju vara riktigt intressant och lärorikt att träffa andra ungdomar med
handikapp. Hade jag varit i din ålder hade det känns tryggt och bra att få
träffa andra man kan snacka om sina problem med. Få förståelse, känna
gemenskap.
Mamma värmer upp sin dödligt grymma övertalningsförmåga.
-
- Jag har varit på några träffar innan. Det är
sjukt tråkigt, du vet ju själv. Alla bara skryter om vem som har det värst typ
och det värsta är hur personalen behandlar alla som små spädbarn eller som om man
är helt utvecklingsstörd.
Jag kontrar fullt ut. Bränner
allt mitt krut.
- - Men du vi gör såhär. Jag följer med dig in och så
stannar du så länge det känns ok. Sen drar vi. Jag kan lova dig att ingen kommer att dalta.
Det står tydligt på inbjudan att detta är en träff för tonåringar och det kommer vara samtal om och för
tonåringar
.
- - Ok, ok jag åker dit men titta mig i ögonen och
svär att om dom vill att vi ska sätta oss i en ring och rulla en boll och säga
våra namn eller sjunga barnsånger då drar vi fortfare än blixten.
Mamma har
parkerat på en tiominutersparkering utanför ingången. Hon trummar på
ratten och sedan vänder hon sig om mot mig och ser mig djupt i ögonen och
säger:
- - Jag lovar Edward. Kommer dom börja rulla boll
och sjunga så drar vi. Sedan tillägger hon. Men det kommer dom inte att göra ,
det är ju trots allt en träff för tonåringar.
Men jag vet hur det blir. Jag vet alltid hur det blir. Den
goda tanken att barn/ungdomar ska träffas och dela sin börda mellan varandra är
bara en fin tanke. Men det blir ju aldrig så. Istället åker man alltid hem konstigt
nog ännu mer medveten om hur annorlunda man är. Eller rättare sagt ännu mer
medveten om hur SAMHÄLLET ser en som annorlunda. Det är konstigt. På alla dom
träffar jag var på som liten var det aldrig någon som skrattade av lättnad när
man fick prata av sig eller när man bara fick hänga. Däremot var det alltid en massa
gråt.
Mamma och jag går in i någon form utav gympasal. Det finns
ett tiotal tjejer och killar där och dom verkar vara i åldrarna 12-15. Alla utan
jag har med sig assistenter. Mamma går ut och sätter sig utanför i korridoren
men dörren in till salen lämnas öppen så det är fullt möjligt för henne att
titta in.
-
Perfekt! Tänker jag.
En nyexaminerad överengagerad ”lekledare” ställer sig i mitten av
salen och hälsar alla välkomna. När hon ber oss samlas i en ring känner jag
att jag nästan inte kan hålla skrattet tillbaka men när jag ser att hon
faktiskt inte ens tittar någon av oss ”handikappade” i ögonen utan endast på
assistenterna när hon talar sväljer jag skrattet i halsen ganska fort. Hon
babblar vidare och går igenom alla de punkter hon just lärt sig från sin pedagoglinje.
-
Kom närmare allihopa, nu ska vi leka en lek så
vi lär känna varandra lite bättre först. Det är alltid lättare att prata och
vara om isen är bruten. Här har jag en boll. Vi ska nu rulla bollen till varandra
och när bollen kommer just till dig, då ska du säga ditt namn och rulla vidare
bollen.
Jag borde koka av ilska inombords men istället känner jag
bara ett stort: SKÖNT. Då kan man åka härifrån. Jag tittar på lektanten med
förakt. Att hon inte fick lära sig på pedagoglinjen att det kanske inte går att
nå en boll som rullar på marken om man sitter i rullstol är väl inte så
konstigt. Men att hon inte med lite vanligt folkvett fattar detta är desto
konstigare. Att ingen av assistenterna eller oss ungdomar reagerar är kanske
lika konstigt men eftersom dom flesta är så sjukt vana att bli såhär behandlade
lyfter ingen ens på ögonbrynen.
Jag möter mammas blick i korridoren. Hon ser så ledsen ut
att jag nästan tycker synd om henne. Hon trodde verkligen på detta. Eller
snarare ville tro.
Vi sätter oss i bilen och åker hem. Någon timma senare hänger jag hos hemma hos en kompis, vi kollar på någon halvkass actionfilm och snackar ganska grabbigt. Jag känner mig precis som vilken 13-åring som helst. Det känns så befriande.
No comments:
Post a Comment