I mitt knä ligger en liten papperslåda, ut ur en av
lufthålen sticker en liten nos ut. Nosen sniffar och vädrar otroligt. Jag hör
hur dom små klorna krafsar frenetiskt mot det mjuka pappret. Det är nästan men
bara nästan som om musen anar vad som snart kommer att hända. Nosen tittar ut
igen och börjar tugga och sakta göra hålet större. Jag ropar till Pappa att
köra fortare hem, att strunta i rödljusen. Det sista jag vill ha är en mus lös
i den mörka bilen.
Vi har just varit och köpt en liten gnagare ifrån Zooaffären
i Olskroken, det är den enda Zooaffären som säljer levande möss som foder. Jag
tittar på den lilla nosen och tycker uppriktigt synd om musen, men att ätas
eller ätas är inte en regel som jag själv har kommit på. Jag stressar på Pappa
lite till.
Väl hemma håller mamma på att ställa fram plastglasen med
saft på bordet och hon har redan poppat poppcorn. Jag och pappa tar oss ned
till nedervåningen. Där framför terrariet sitter det 10-12 ungar i tyst spänd
förväntan. Det är få saker som kan få ett tjog 10 åringar att sitta så tysta så
länge men alla väntar saligt med skräckblandad förtjusning på det som snart ska
ske framför deras ögon.
Jag håller någon kort liten lektion om att det snart är 5
månader sedan mina ormar sist åt men att en orm kan vara utan mat mycket längre
än så. Alla nickar andaktsfullt. Jag plockar sedan snabbt ut råttsnoken och
låter Boa Constriktorn först få smörja kråset. Musen släpps in och showen kan
börja. Efter bara någon minut tittar Boaormen fram ifrån sitt favoritgömställe
under stocken. Tungan dansar framför nosen och hon vädrar sitt byte.
BAM.
På en millisekund är allting över och ormen har slagit råttan och alla barnen skriker av skräckblandad förtjusning. Pappa muttrar om hur förvånad han blir varje gång över hur fort det går. Mamma kommer ned med saft och popcorn och säger något om hur synd det är om mössen som måste dö.
Alla vi barn nickar men i själva verket tycker vi det är
rätt fräckt. Denna gången blev det extra slafsigt eftersom ormen kramade ihjäl
musen så hårt att ögonen ploppade ut, något mina kompisar och klasskamrater
skulle prata om i flera år framöver.
Mitt rum eller nä, hela vårt hus är denna höst nästintill
ett zoo. Burar och djurmat ligger lite här var. Och min pappa börjar bli mäkta
trött på att sköta renhållningen. Jag har två ormar, en salamander, en groda,
fiskar och sist men inte minst en stor grön leguan. Min lillasyster har en
kanin, en hamster med 11 stycken nyfödda blinda hamsterungar . Dessutom har
familjen utöver detta 2 bondkatter.
Alla mina veckopengar går åt till djurgrejer, håvar, sand och hö. Får jag lite pengar över läggs dom i en plåtburk för mitt nästa projekt är att köpa en eremitkräfta.
Barnen börjar sakta traska hem. Showen är slut för denna gången. Men nästa gång det är dags för ormarna att krubba kommer alla garanterat vara samlade igen.
Alla mina veckopengar går åt till djurgrejer, håvar, sand och hö. Får jag lite pengar över läggs dom i en plåtburk för mitt nästa projekt är att köpa en eremitkräfta.
Barnen börjar sakta traska hem. Showen är slut för denna gången. Men nästa gång det är dags för ormarna att krubba kommer alla garanterat vara samlade igen.
Ryktet om djuren sprider sig snabbt. Ibland får jag
erbjudanden om att åka till skolor och visa upp och berätta om mina djur. Jag
har redan varit ute och ”föreläst” en del på skolor i området. Alla är alltid
lika chockade när jag plockar fram ormarna. Det roligaste är de lite äldre
skolfröknarna, att lägga en boaorm utan förvarning i deras knän slår aldrig fel
och ju mer dom skriker av panik desto mer älskar deras elever det. Ett bra knep
jag lärt mig för att bryta isen mellan mig själv och dom främmande barnen. En
annan anekdot som alltid resulterar i gapande munnar och stirrande ögon är historien
om när boaormen rymde ut ur terrariet mitt i natten och kröp in under mitt
täcke när jag låg och sov. Jag berättar alltid lite extra målande hur jag vaknade
av att den kalla ormen slingrade sig över mina ben. Varje gång jag berättar
historien, som bara låter bättre och bättre för varje gång, är det alltid
knäpptyst i salarna. Ibland lämnar jag kvar ett ömsat ormskinn som present till klassen. Det är alltid lika uppskattat.
Jag får tillockmed åka upp Stockholm till ett av Tv4s morgonprogram
och visa upp mina ormar. Alldeles innan programmet börjar döper jag mina ormar
ifall programledaren kommer att fråga vad dom heter. Mycket riktigt gör han
det. Jag får också svara på dumma frågor som varför jag inte skaffat mig några
gulliga djur istället. Jag får lite pengar för att jag är med i TV men det blir
ingen eremitkräfta denna gången. Istället köper jag Mario Paint till mitt Super
Nintendo.