Moviestar oh moviestar......

Igår var jag på filmpremiär faktiskt. How about that?
Jag har varit på några premiärer innan men den här gången var det annorlunda eftersom jag själv medverkade i filmen. Filmen heter "Att se bortom hindren" och är en produktion gjord av Bo Harringer. Filmateljén AB.

Filmen följer mig och några andra sköna människor som trots funktionshinder och massa annat trassel kör sitt eget race och följer sina drömmar. Det känns ganska knasigt att år 2012 behöva visa och pocka på det faktum att funktionshindrade ofta kan och vill leva sina liv precis som vem som helst. Men eftersom samhället tyvärr ser ut som det gör är det fortfarande viktigt att visa och sprida budskapet.
Hoppas ni gillar klippet. Vill ni se mer eller kanske sprida filmen? Maila då mig på mr@eddiewheeler.com så kan jag fixa fram en kopia.

Finally home....

Idag blir det ett lite jobbigare minne.

Fram tills jag var 8-9 år var sjukhus, hjälpmedelcentraler, kommunala sjukvårdsinstutitioner sorgligt nog lika mycket mitt hem som mina föräldrars vackra blåa hus på Mellanvägen 22 i Sävedalen. I alla fall om man ser till tiden jag spenderade där. Men om ens hem är den plats och det ställe där man har sitt hjärta och känner sig hemma vann det lilla blåa huset en sjukt överlägsen seger. Jag hatade, verkligen hatade alla dom där ställena. Alla dessa sterila kalla kulvertar man rullat i. Alla opersonliga ansikten man träffat, alla presentationer, alla hemska nedslitna väntrum och sönderbläddrade Bamsetidningar. Alla dessa kladdiga legoklossar som sjuka ungar haft i munnen men som man ändå ville leka med i brist på någon form av mänsklig stimulans. Jag hatade sjukhusen och det gör jag tyvärr fortfarande till en viss del. Sjukhusen har både tagit och gett mig så mycket.

Jag minns inte hur gammal jag var när jag fick åka hem med min sjukhussäng, för alla operationer, ändlösa sukhusvistelser flyter liksom efter ett tag tillsammans till en grå gegga. Jag tror det helt enkelt är ett slags mentalt försvar hjärnan håller upp för att man ska orka behålla sitt förstånd. Det går liksom inte att ta in all den negativa energin efter ett tag. Det skulle ta kål på en.

I vilket fall som helst, efter ett svårt kantat år av flera svåra operationer och långa sjukhusvistelser fick jag iallafall tillåtelse att åka hem trots, att jag var så gipsad att min underkropp såg ut att tillhöra en mumie. Det beställdes en stor ambulans och jag minns att det nästan blev som en happening på avdelningen jag låg. Alla sköterskor stod på rad och vinkade när ambulanspersonalen varsamt körde ut min stora sjukhussäng med alla tillhörande droppstänger och konstiga doningar (som jag fortfarande inte vet vad dom var bra för). Några av sjuksystrarna var nästan tårögda när dom såg mitt ekipage rulla ut från avdelningen. Dom visste ju alla vilket jobbigt år vi hade haft. Jag säger vi för det var såklart lika jobbigt för hela min familj som för mig själv.

När man ser någon man älskar lida då lider man själv. Svårare är det ju inte.

Vi åkte långsamt långsamt i den stora ambulansen hem till Sävedalen och efter mycket möda fick pappa och ambulanspersonalen öppnat sidodörren för att få in den stora sängen i huset. Jag skulle få vara hemma i ett par dagar som omväxling. Kunna få vila kropp och framför allt sinnet i ett par dagar. Vara i fred från alla blickar och prover som skulle tas. Kunna andas ut på riktigt. Jag var så glad.

Inne i tamburen hade mamma och min lillasyster, som fortfarande var så liten att hon inte riktigt kunde uttala mitt namn, hängt upp stora banderoller som dom själva hade omsorgsfullt målat. På banderollerna stod det : Välkommen hem Edward!!  Allt var kantat av blommor, solar, hästar och andra lite mer svårdefinerade varelser som min lillasyster i flera timmars nästan trance tecknat ned.
Bara att tänka tillbaka på det gör mig väldigt berörd, fortfarande.

Mamma hade röjt ut hela matsalen och där fick min gigantiska sjukhussäng stå. Mamma hade också placerat ett bord brevid. Vid fotändan stod en dator min pappa hade köpt. En Atari 1040ST med massa tillhörande spel. Allt var otroligt överväldigande och en sådan stor skillnad till dom torftiga sjukhussalarna jag hade tvingas att välja mig vid. Allt skulle varit som i en önskedröm om det inte hade varit för den svåra smärtan jag hade.

Jag hade väldigt ont hemma under dom dagarna, jag minns det väldigt tydligt. Jag minns hur pappa och jag skulle byta operations tejpen man tejpat över stygnen. Hur han fick badda stygnen och det nakna såret med decificerande vätska, läkarsprit. Hur det sved så det svartnade för ögonen. En procedur som tog 30 minuter per ben. Men för mig kändes som dagar.

Jag minns hur min lillasyster som saknat mig något enormt sprang fram till mig, och slängde sig om halsen, men eftersom det gjorde så fruktansvärt ont tryckte jag henne ifrån mig och skrek till av smärta. Hon blev så ledsen att hon gömde sig gråtandes under en soffa. Det tog min mamma nästan en timme att locka fram henne.

Jag minns hur vi firade en kväll med tårta och kollade på film. Den otecknade filmen om Herbie. Filmen tyckte jag var kass men känslan av att vara hemma med min familj var helt oslagbar.
  
Jag minns hur alla mina lekkamrater kom och hälsade på. Trots att jag låg helt orörlig, gipsad i en säng likt en mummie, lyckades vi ändå leka tillsammans på något vis. Jag minns att jag skrattade så jag grät. Jag skrattade så operationssåren nästan öppnade sig, men trots att det gjorde så ont kunde jag inte sluta skratta. 
Det var verkligen härligt. 
. 

The good times used to kill me......

Jag kör på motorvägen. Det är sommar och redan väldigt varmt ute trots det är tidigt på morgonen. Med mig i bilen har jag två vänner som tjivas lite lättsamt om vilken skiva vi ska lyssna på. Jag ångar att jag redan tagit på mig min vita finskjorta och slips. Jag känner hur svetten sakta sipprar fram och skjortan är redan lite fuktig under säkerhetsbältet. 

Vi är på väg till Helsingborg. Jag ska spela där ikväll, solo, på en stor utomhus fest anordnad av något universitetsförbund eller något liknande. Jag vet inte så noga jag är mest inriktad på att göra ett riktigt schysst gig. Vi kommer fram till Helsingborg utan att behöva stanna en enda gång på vägen, vilket är konstigt för mina goda vänner har trots klockan inte slagit elva på morgonen druckit flera burkar folköl. Solen bränner på ett sätt man inte är van vid här i våra nordliga breddgrader.

Jag träffar kvällens sköna arrangörer. En tvättäkta redig skåning med ett glatt leende och märkbart intresse för osignadmusik. En hitflyttad stockholmare som också har ett glatt leende men av hans namedropping att dömma känns det som klubben mest är ett sätt för honom att få ”vara någon” här i Helsingborg. 

Dagen till ära har jag fått en egen liten loge, på en utklippt papperstjärna någon har skrivit med grön tusch: EDDIE WHEELER. Fräckt. Av någon konstig anledning gör den illaklippta papperstjärnan mig lite nervös inför kvällens spelning. Vi slår ihjäl tiden med att dra runt i Helsingborg ett tag. Sedan soundcheck, sedan middag på Burger King. Sedan tillbaka till logen för att peppa. Jag tittar ut genom fönstret och ser att parken utanför skolan börjar fyllas rejält av studenter som är rejält glada i hatten. Det känns både peppande och lite jobbigt. Akustisk musik, speciellt den av sorten jag gör brukar ha lite svårt att hävda sig i en hög ljudnivå bland massa fyllon. Men det är bara att köra.

Efter en lång väntan är det min tur, jag rullar upp på scenen och drar igång. Solen har just börjat gå ner och ljussättningen är nästan löjligt perfekt regiserad. Jag spelar mina låtar med all inlevelse och sjunger så högt jag kan utan att låta för ansträngd. Det går ganska bra och efter mina 25-30 minuter på scen har den varma solen, ljuset på scenen och min skjora gjort mig ganska svettig och trött. Jag längtar till dörren med den illaklippta stjärnan och jag längtar till den sunkiga gröna soffan i backstagelogen.

Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Redan innan jag ska öppna dörren hör jag massa röster inifrån logen. När jag sedan sakta öppnar dörren blir chocken nästan total. Mina polare har bjudit in 30-40 pers i den lilla logen och det är på håret jag ens kommer in i rummet. Folk står på bordet och sprutar öl på varandra och musiken från någon bandare är öronbedövande. Alla sjunger och dansar. Jag som ännu inte har druckit en enda öl har liksom svårt att bara haka på partytåget med en gång.

Mina kompisar kommer fram och berömmer spelningen, bjuder på grogg som någon student har haft den goda smaken att ta med sig. Sakta börjar festen infinna sig. Jag lugnar ned mig lite dricker lite mer grogg och sticker ned till scenen igen för att kolla på fler av kvällens akter. När jag kommer tillbaka är kaoset totalt. Folk står i bar överkropp och kastar ut stolar och soffkuddar genom fönstret. Alltså genom glas OCH ram. Det är total ödeläggelse. Några står och grälar och skriker på varandra, en av mina polare ramlar ned från bordet. 

Jag tar med honom ut, vi grälar lite, han springer med sänkt huvud iväg. Försvinner bort i sommarnatten. Jag kan inte göra så mycket mer än att parta vidare. Det känns som skadan redan är skedd. På något konstigt sätt känns detta väldigt befriande. Någon gång efter 3 på natten ringer polare mig igen och undrar hur han ska komma tillbaka till kårhuset. Han var arg på mig och sig själv att han hade släppt in alla in i logen, fått någon konstig skuldkänsla bandat med ilska och sprungit runt i stan tills han hade hittat centralstationen. Gått in, somnat på en bänk tills han blev utkastad av en städare. Börjat gå hem till Göteborg (!!!) men stannat vid en rastplats och börjat prata och dricka hemgjort med ett gäng polska snickare som han träffat utanför bajamajan. Jag ringer honom en taxi. 

Kvällen slutar med att vi får sova i förödelsen. I några sovsäckar. Mitt ibland resterna av kaoset.
Jag skulle fått 1800kr i gage met slutar med att vi får BETALA för fönstret och stolarna, trots ingen av oss hade egentligen gjort något. Vi åker hem bakis, trötta med ändå rätt glada. Kvällen var ju trots alla jobbiga incidenter ruskigt kul, och vi känner alla vi har med oss ett ganska roligt partyminne. Vi stannar på Mac Donalds utanför Varberg och käkar frukost. Solen ligger på och bränner. Jag kisar med mina ögon som är totalt utsmetade med kajal ifrån gårdagen. För en liten stund känner jag mig som Bon Scott.