Call me tomorrow

Under mitt sista år på gymnasiet var jag väldigt skoltrött. Sista året släpade jag mig fram på magen bokstavligt talat. Jag satsade inte alls på betyg utan för mig var det mest en kamp att bara klara sig igenom min skolgång med sinnet i behåll, behålla sitt förstånd helt enkelt. Och nu i efterhand tycker jag att jag lyckades ganska bra med detta.

 I min gynmasiet parallelklass gick en kille som alltid sålde piratkopierade filmer på VHS. Vet inte hur han fick tag på dom, för detta var ju ett tag innan allt det här med internet och fildelning. Men på något sätt lyckades han alltid ha filmer som just hade haft premiär på bio i USA till hands. Jag brukade köpa massa filmer av honom. Alldeles för många.

En lunch hade jag köpt en hel systemetkasse full med film. Jag minns hur alla filmer i påsen gjorde mig omöjligt ännu skoltröttade så jag bestämde mig att åka hem. På väg ut ur korridoren mötte jag min tyskalärare som såg påsen i mitt knä och sa helt allvarligt: - Va roligt Edward, trodde du hade glömt bort tyskaprovet imorgon men jag ser ju att du har packat ned alla tyskaböckerna.
Sure.

Jag fick inga höjdarbetyg i tyska som ni förstår och när jag tog studenten var jag övertygad om att aldrig sätta mig i en skolbänk igen. Jag ville ha ett jobb såklart. Jag kollade runt lite i tidningar och var på Arbetsförmedligen. Hittade snart ett telefonjobb som jag tyckte verkade ganska bra. Det var ett handikappsförbund som samlade in pengar för att göra samhället mer lätttillgängligt och funtionabelt för människor med fysiska handikapp. Mitt jobb skulle vara att ringa runt till föredrag och informera och samla in pengar. Klockrent tänkte jag.

Jag minns jag tog på mig en finskjorta och gjorde mig redo för min första arbetsintervju. Men jag blev ganska snabbt besviken när jag såg att byggnaden där handikappförbundet hade alla sina lokaler låg i en byggnad med tusen trappor och ingen hiss. Ett förbund vars jobb var att göra samhället mer anpassat låg i en av Göteborgs minst handikappanpassade byggnader. Varför blir man inte förvånad.

Minns inte hur men inom en vecka hade jag hittat ett nytt företag. Också ett handikappförbund som också samlade in pengar men denna gången till synskade tror jag. Jag åkte dit och till min förvåning gick det att komma in. Fick utan någon som helst förklaring eller inskolning ett papper med repliker och en telefon. Jag minns att jag var nästan pinsamt dålig på att ringa till folk och tigga pengar. Jag skämdes, trots att ändamålet egentligen helgade medlen. Jag har aldrig innan eller efter någonsin tiggt om pengar. Mina arbetskamrater var uteslutande ungdomar utan några direkta karriärsmål som också bara behövde lite pengar i fickan. Alla måste varit under 20 år, alla utan Bernt. Bernt var pensionär och var en jäkel på att dra in pengar. Han ringde bara upp gamla tanter och lyckades med sitt ”sweet talk” helt överlägset dra in mest pengar varje dag. Han började alltid med: - Är detta fru Jansson? Trodde först det var Fru Janssons dotter som talade.
Trots sitt slisk lyckades han varje gång. Helt otroligt.

Efter min andra arbetsdag blev jag inkallad till chefen. Jag minns att vi hade en jättekonstig konversation. Hon började att fråga om jag rökte eller snusade på heltid. Nej svarade jag. – Men knarkar du då? På heltid alltså? Nej svarade jag. – Ok, svarade hon. Här är din lön för de två dagar du jobbat. Vill du fortsätta måste du jobba mycket bättre. Jag minns att jag tittade förvånat på min kontantutbetalda lön. 138 kr för två dagars telefonterror.

Jag slutade på stående fot.

Utanför vårt kontor låg systembolaget. Det var fredag och jag köpte några Budweiser för mitt livs första lön. Det var sommar och asvarmt ute. Jag bestämde mig för att ta några sabbatsmånader. Jag hade ju trots allt nyss tagit studenten.

Here comes the rain again!

Minns ni Montesquieu´s klimatlära?
Jag vet inte om den stämmer men när det kommer till mig är det nästan löjligt hur mycket jag själv påverkas av årstiderna. Speciellt när det kommer till ljuset. Visst håller jag med alla höstälskare att det är mysigt med tända ljus och filmkvällar när vinden tjuter som en varg utanför men ärligt talat, man blir ju helt slut och deppig av allt mörker.

Men i år har jag en plan! För att undvika att helt gå i idé i höst har jag satt upp en slags ”to do-” lista med lite saker jag bara måste tag tag i i höst. För att inte alls duka under. Tiden ska inte bara få ticka i väg, det är dags att bli kreativ igen. Som en slags energi-ekorre helt enkelt.

Här är en sammanfattning av listan:

1.       Jag ska skriva massa ny musik. Många nya låtar.

2.       Plocka upp mitt Pianospelande på allvar igen.

3.       Försöka uppdatera denna bloggen så ofta jag orkar.

4.       Hänga med kompisar i icke krogrelaterande miljöer. Party och sena kvällar tillsammans med höstens mörker är ingen bra kombo i höst känner jag.

5.       Ska försöka lära mig lite grunder i videoredigering.

6.       Jag ska försöka göra min sambo lite gladare genom att lära mig hänga upp tvätt bättre.

Alla mål ovan känns helt klart realistiska, förutom nr 6 kanske.
Vi får väl se hur det går. Men huvudsaken är väl att ha ett mål antar jag?

 
(hösten känns verkligen som en spark i ansiktet)

Talk show host

Är man liten på jorden får man vara slängd i käften, eller? Skiter det sig med att bli en sång och dansman kan man alltid bli en programledare eller hur?

Postar här tre avsnitt av GBG sessions, en ny klubbidé jag och Henke kör tillsammans med Veckansgig.se. Tanken är att blanda lite snack och spelningar från riktigt grymma band runt gbg-området.

Kolla gärna in!
Mycket nöje!

GBG Sessions DEL 1



GBG Sessions DEL 2




GBG Sessions DEL 3

För några helger sedan fick jag hedersuppdraget att vara festivalkonferencier på den nystartade musikfestivalen "Festival Del Mar" på vackra Asperö. Det snackas ju hela tiden om att musikindustrin går på knäna och att allt är eländes elände hela tiden och därför gör det mig lite extra glad i hjärtat att se alla dessa sköna eldsjälar som slår ett slag för musiken och speciellt den som är på ”gräsrotsnivå”. Skiter i allt det där med ekonomi och bara kör. Det är grymt, klart man vill stötta sådana initiativ.


Jag hade skrivit ett litet manus men som vanligt improviserade jag bort manuset redan från start. Sätt mig på en scen framför en publik och sen händer något bara. Babbling away liksom. Precis som denna bloggen kanske? (Är inte internet en scen och läsarna en publik egentligen?)
I allfall hade jag sjukt kul och jag vill verkligen tacka alla på festival Del Mar speciellt Javier som drog mig in i projektet med hull och hår! Tack!


Ledsen för att det var en del i publiken som trodde på det där skämtet att jag hade störst backstage loge på festivalen full med champange och Call Girls. Hoppas ni inte fick skit för det.
Alla band spelade sjukt bra och speciellt imponerad blev jag av Leche Burre. Vilket löjligt bra drag. Att dom dessutom avslutade sitt set med ett encore som innefattade ett sådant där ormdans-tåg man nästan bara ser på film var en solklar höjdare! Kolla gärna in filmen nedan, tack till Dan och Viktor som ville hänga på!

Förresten, Håkan Hellström var med på samma färja ut till Asperö men han bangade och åkte vidare till Brännö! Du vet inte vad du missade Håkan! Nästa år räknar jag med att du är där! =)

 

This town aint big enough for the both of us!

Publicerat den 24 maj 2012

Tjabba!
Klockan är bara 10 på morgonen, det är den 24 maj och det är redan 23 grader ute. Det är svårt att koncentrera sig och skriva för jag har ont i magen efter att ätit alldeles för mycket av Axas extremt goda musli Guldfrukt. Guldfrukt for president! Hittade en rolig skiva som fick mig att återigen vandra längst med minnenas allé. I mitt förra inlägg nämnde jag ju glam-goth-rockbandet Sonic Death Monkies som jag spelade i. Hittade av en slump en samlingsskiva Studie Främjandet satte i hop. En slags samlingsskiva av många av de band som spelade i Studie Främjandes studiecirklar eller bara band som avände deras replokaler. I vilket fall trängs vårt band med riktigt sköna band som Skyron, The Sorayas, Transport Legaue och Boogieman. Men det roligaste är nog att vår rätt keffa låt hamnat alldeles ovanför Mustasch, som då på den tiden var taggade till tusen och exploderade av energi. Som vi alla vet gick det liiiiite bättre för Mustasch än för Sonic Death Monkies (för Wheeler med för den delen). Men it aint over ´till the fat Lady sings.

Kolla in plats 16 disk två :-) Innan jag och Henke började lira tillsammans spelade jag in rätt många demos. En av låtarna hamnade faktiskt på en annan samlingsskiva som följde med musiktidningen Groove. Dom tyckte jag lät lite som Johnny Cash, vilket är fortfarande en av de helt klart finare komplimanger min musik dragit till sig. Den sämsta är nog när en knatte i Lysekil tyckte jag lät som Per Gessle. Uh, ryser fortfarande.

På tal om Lysekil, kommer aldrig glömma min första spelning i Lysekil. Detta var alldeles efter Raggadish hade sänts på SVT. Jag spelade solo på ett café som ägdes av en fantastiskt skön tjej vid namn Mia. En genomgo person som i första hand tänkte på alla förutom henne själv och själva affärsrörelsen. En äkta eldsjäl som säkert bara stängde fiket bara för att kunna åka till Sölvesborg och Sweden Rock en vecka per år. Hennes favoritband var Mustasch. Hade jag berättat att vi fanns på samma platta hade hon säkert av ren lycka höjt mitt gage. Jag kom till Lysekil sent. En timma efter utsatt tid och när jag kom in stressad och genomblöt av regn möttes jag redan i tamburen av spontana aplåder. På dörren satt det en lapp där det stod: Ikväll: Eddie Wheeler känd från TV! Hela fiket var fyllt till bristningsgränsen av massa tonåringar. Det fanns inget PA , mickar eller något annat i musikväg så jag fick verkligen köra helt akustiskt. Det var så mycket folk att det fanns ingen chans att alla kunde sett eller hört allt. Mellan låtarna ropade kidsen massa frågor till mig. – Hur känns det att vara på tv? Det hela var en mycket märklig situation. Det var rätt uppenbart att ingen brydde sig om musiken utan ville mest se och ”hänga” med någon som varit på tv. Det var både extremt rolig men samtidigt rätt sorgligt att se hur många unga som nästan krampaktigt vill efterlikna eller vara en del av något som enligt samhället är ”coolt”.

Spelningen blev snabbt en slags Q&A stund med låtar varvat om varandra. Minns också att Mia berättade att Bion höll stängt denna kväll eftersom dom hade hört att en ”slags kändis” skulle komma till Lysekil. The town was just not big enough for the both of us. Efter spelningen skrev jag autografer på blåa servetter och på mobiltelefonbatterier. När vi åkte sprang folk ut på gatan och stog och vinkade. En helt galet rolig kväll jag aldrig kommer att glömma. På tal om spelningar i Bohuslän och eldsjälar. Går det att finna en större eldsjäl en Uddevallas egna Lars Wallin? En sann hjälte som istortsett ensam hållt upp hela Uddevallas musikliv på sina axlar i mer än 10 år. Jag har spelat två eller tre gånger på Lars Wallins klubbkvällar och två gånger på hans musikfestival och det finns ingen som kan tävla mot honom när det kommer till att känna sig välkommen och uppskattad som artist och som människa! Om du läser detta Lars, TACK! Lars är dessutom en sjukt spännande person som varit lika många gånger på turne i austialien som gemene svenson varit I Danmark. Här är några fina bilder som Rockfoto tog när jag och Henke spelade på Uddevalla festivalen sist.

We could be heroes, Raggadish

Raggadish del 1.

För att se raggadish-klippet klicka nedan:


Ibland känns det som livet automatiskt indelas i olika stadier. Jag syftar inte på baby-stadiet, knarkande-tonåringen-stadiet , sur-pensionär-stadiet, utan olika stadier, eller kanske faser man själv kan dela in sitt liv i. Tex. åren då jag bodde på den adressen, jobbade på det där jobbet. Eller hängde med dom där människorna. Kanske är det jag som överanalyserar, eller kanske är det ett sätt för människan att lättare förstå livet, men det där med faser och stadier kan vara väldigt intressant.
Året 2005 kommer alltid vara en sådan slags fas för mig. 2005 var ett extremt roligt år, ett extremt hektiskt och tröttande år men på något sätt la jag då grunden till det liv jag nu lever. Jag hade spelat in några demospår i Peekabo-studio och var ute och spelade live ganska mycket. Jag tror det var i slutet av Januari eller i början av Februari då jag fick ett telefonsamtal från SVT. Dom hade hört talas om mig och ville gärna träffa mig för att göra en liten intervju och få lite filmmaterial. Dom gick igång på hela konceptet med Eddie Wheeler och tyckte jag verkade perfekt för programmet. För er som aldrig såg Raggadish kan man säga att det var ett slags ungdomsprogram som med lagom dos ”coolness” och humor tog sig an ungdomars liv och problem. Redan i första telefonsamtalet vi hade sa jag att jag hade en liten Englands-turné inplanerad och dom tyckte det lät riktigt coolt och vilje följa med och jag fick bra vibbar av hela idén. Det är många som genom åren tyckte hela Eddie Wheeler grejen har varit riktigt fräck men det är få som jag tycker har möjlighet och kunskap att ge en riktigt bra bild. Man vill ju inte framstå som ett offer eller en helt deppig missanpassad person på nationell primetime liksom. Men som tur var var alla inblandade perfekt med på noterna denna gången.

2005 hade jag dessutom slutat i goth-glamrockbandet ”Sonic Death Monkeys” (ja, uppkallat efter bandet i filmen High Fidelity, vi var ju alla skivnördar liksom) men jag hade fortfarande kvar nyckeln till vår fantastiska replokal. Replokalen låg exakt under Kortedala torg och tusen rock n roll anekdoter kan knytas till denna mytomspunna plats. För alla ni som varit och festat där vet exakt vad jag pratar om. Göteborgs sista utpost av föredetta svartklubbar från den gamla goda skolan. Men mer om detta en annan gång.

Vi träffades där och efter riktigt bra intervju åkte vi hem till mitt föräldrahem i sävedalen. Vi skulle sova där och farsan skulle ge oss en skjuts till flyget nästa morgon. Jag minns inte hur vi alla fick plats i bilen. Med det gick på något vis. Kvällen innan vi åkte iväg bjöd mamma på spontan finmiddag för hela filmteamet. Alla åt och prisade maten trots att hela gänget endast tjugominuter innan tryckt i sig feta pizzor. Men blir man bjuden blir man bjuden.

Turnen skulle passera flera städer men SVTs filmteam skulle endast vara med i London och i Windsor. Med mig som roddare och finsällskap hade jag min barndomsvän Andreas Johnson (lyssna på hans band ”Alpacca Sports” by the way).

Redan på flygplatsen började SVTs filmteam dricka starksprit och vi hakade på. jag förstod rätt fort att detta skulle bli en dokumentär där det blev ytterst viktigt för mig att vara med i redigeringen och framför allt klippningen av materialet ;-). Resan gick som smort trots att några i teamet skrämde upp Andreas rejält inför flygningen. En flygrädsla jag tror fortfarande sitter kvar i killen.

Väl i England gick som som smort. Vi vandrade runt i stan och tog lite sköna bilder sen åkte vi till Windor och gjorde turnens första spelning. Väl framme fick jag mig en rejäl kalldush när personalen i puben sa att jag hade fått fel datum. Jag hade enligt dom uppfattat helt fel dag, allt detta fick jag släng i mitt ansikte samtidigt som ett filmteam står och filmar i bakgrunden. Inte så bra början men det hela löste sig när det visade sig att det var barpersonalen som hade fel. Puh.

Det var väldigt enkelt och roligt att jobba med sådana proffs som Svt-teamet var. Allt flöt riktigt fint och vi bondade verkligen bra. Efter spelningen hade vi en härlig middag och efterfest, sen drog Andreas och jag själva vidare till nästa stopp: York. Det var där allt började bli.... difust.

Vårt bokade boende visade sig vara i en liten friggebod på ett medeltida munkkloster. Vi hade egen nyckel , egen ingång till gården och var extremt avskilja från övriga gäster, något som skulle visa sig vara ett smart drag. Spelningen för kvällen var på den extremt engelska puben ”The Stone roses” i York´s gamla kärna. Spelningen var arrangerad av Owen Richards, sångare i ”The Grammatics” och även i det avsomnade bandet ”Colour of Fire”. En riktigt skön kille som trots en länd på 1.78 max vägde 50 kilo. Vi blev extremt väl mötta men jag lyckades inte prestera riktigt lika bra som när filmteamet var med. Kanske var det pressen som släppt. Kanske var det gårdagens alla grattis drinkar, bekostade av DINA tv-licenspengar. Jag minns iallafall att jag avslutade spelningen med en cover på Broder Daniels ”Work”. Det lät så där.

Efterfesten blev hård och lång. Efter flera timmars party hamnade vi på något hyperaktivt disko i någon förort. Andreas och jag kom från varandra redan vid entrén. Lite senare ser jag andreas dansandes på det svettiga dansgolvet, med mitt gitarrcase på ryggen och vinterjacka och handskar på. Han lyckades flera gånger , oavsiktligt, nästan nocka omkull några tjejer med mitt stora och otympliga gitarrcase på ryggen. Hela scenen var en syn för gudar.

Efter ytterligare några timmars festande kommer plötsligt Andreas fram till mig med sitt ragg. En nork utbytesstudent som jag minns rätt. Han försöker presentera oss men jag är lite för pickalurvig och skelar och pratar osammanhängande. Den norska jäntan ser lite förbryllad ut. Jag förstår själv hur det ser ut. En skelande, slöddrande kille sittandes i en bar i en rullstol och dregglar. Inte bra. För att rädda situationen säger jag till Andreas: - Säg till henne att jag inte alltid är sån här. Och att jag inte är mongolid. Klassiker. En anekdot Andreas fortfarande gärna drar för folk. Men den kan jag bjuda på.

Kanske var det på grund av mitt dreglande men Andreas tappade det där ragget i York och vi åkte hem till vår lilla stuga på munkgården. När vi kom hem började Andreas ringa hem till nummerupplysningen i Sverige och fråga efter nummerupplysningen i England. Varför är oklart. Ungeför lika oklart varför jag satte mig i badet och somnade där. Näck utan att fyllt i något vatten. Jag minns att dom visade backhoppning på BBC. En dokumentär om Eddie the Eagle.

Dagen efter hade vi svårt att komma med tåget tillbaka till London, trots att vi köpt biljetter i god tid. Det var överbokat och Andreas och jag fick sitta på våra väskor i det där stället som ser ut som ett dragspel mellan två vagnar ni vet. Det var det enda stället där det fanns plats. Ljudet av tåget var öronbedövande efter en timmas färd. En konduktör kom fram till oss och försökte säga något, förmodligen ville han ursäkta det faktum att vi fick sitta som två lepra-utstötta mellan två tågvagnar. Men kombinationen av konduktörens extremt jobbiga och svåra skotska accent blandat med tågets oljud fattade vi typ absolut ingenting.

Jag orkar inte ens berätta om att vi senare på flygplatsen blev nekade av Ryan Air att komma ombord planet. Att vi fick sova på flygplatsen under några några bänkar som lodisar. Hur vi träffade några sköna polacker som bjöd på hembryggt och sjöng och värmde oss motvarandra. Hur jag halvsov en timma och drömde om Dinoraiders och vaknade med halft ryggskott. Ingen av oss hade pengar till frukost så vi stal några kex och ett äpple från biluthyrningsfirman Hertz disk. Ja det var verkligen missär. Sen kom vi hem.

Jesus from surburbia!

Posted december 03, 2009 15:18:58

Jag brukar ha som vana att skriva upp alla gigs jag gjort i en liten bok. Ibland om jag kommer ihåg så skriver jag även upp vilka låtar jag spelade. När jag bläddrar tillbaka i boken är det märkligt hur väl jag kommer ihåg vissa gigs medans andra är totalt bortblåsta. Det finns dock många gigs som jag aldrig kommer att glömma. Otroligt galna minnen om nätter och partyn som aldrig tog slut. Men allt har ju inte alltid varit toppen heller. Vissa kassa spelningar finns också inpräntade i boken, spelningar som fått mig att seriöst fundera att hänga guran på väggen för gott. Som tur var är dom spelningarna rätt få.

Att uppträda är verkligen något speciellt, något magiskt. Man lever liksom på lyssnarnas energi. Riktigt märkligt och nästan lite kusligt. Som att hoppa trapets utan det där nätet som tar emot ifall man faller. Kanske är det just det ”farliga” som är just tjusningen?

En av dom mest minnesvärda och galnaste grejer jag gjort på en scen hade dock inget med musik att göra. Jag fick ett erbjudande för flera år sedan av en snubbe, vi kan kalla honom för öhh Mange X. Mange X ville att jag skulle komma upp till Nacka i Sthlm och vara med och prata lite på hans konferens. Konferensen handlade om att se det positiva i livet och ta tag och försöka hitta och sedan utveckla det man faktiskt är bra på. Massa banknissar och höjdare inom näringslivet var där. Stället var fullproppat av folk som på utsidan verkligen hade ”lyckats” men fortfarande letade efter någon form utav självbekräftelse. En riktigt kul grej tyckte jag. Sagt och gjort! Jag och min polare Fred åkte upp till Nacka med X2000 och var riktigt laddade.

Konferensen var förlagd på Quality Hotel i Nacka och vi hade fått ett riktigt fint rum inbokade. Fred och jag käkade och drack gott. Kanske lite för gott och satte sedan upp allt på Mange X´s nota. Vi hade minsann hört hur man som konsult skulle bete sig.

Efter middagen skulle jag göra entré. Mange X stod på en scen och höll ett litet föredrag inför hela konferensen på ca 300 pers. Sedan slängde han på en film som SVT gjorde om mig för många år sedan. Tror det var runt 89-90 någonting? Själva filmen spelades in under en mycket jobbig period av mig liv. Massa operationer och sjukhus, smärta med även glädje. Något som filmen lyckats blanda och belysa oerhört gripande. Har faktiskt fortfarande inte kunnat se hela filmen. Det är helt enkelt för jobbigt för mig än idag att se den lille killen med kort blont hår som än gång var jag, snacka om ormar och amerikansk fotboll.

Efter 45 minuter mycket starka minuter på den vita duken gjorde jag sen entré. Det var då det galna började. Folk reste sig, en del sprang liksom fram till scenen och tog mina händer. När ljuset i salongen tändes såg jag hur både en del män och flera kvinnor hade gråtit kraftigt och tittade på mig som helt plötsligt hade warpats 15 år fram i tiden och var helt plötsligt en rocker. Det gjorde tydligen ett mäktigt intryck. Jag och Mange hade ett litet samtal på scenen och jag snackade om lite saker jag tänkt på och mål jag kämpat för under mina svåra stunder och år. Efter ”gigget” kom det fram folk och bokstavligt talat kastade sig framför mina fötter. Två medelålderskvinnor visade foton på deras döttrar och undrade om jag kanske ville dejta dessa. När båda upptäckte att det fanns fler spekulanter började dessa kvinnor nästan gräla och skryta om vems dotter som var snyggaste. (Detta är faktiskt helt sant hur konstigt det än låter!!) En man kom fram och tryckte min hand och ville ha råd då hans som hade hamnat i någon form av skuldsituation till kriminella. Stämningen var helt sjuk. Folk trodde jag var en Jesus i rullstol och skinnjacka. Folk ville ha autografer och ta kort. Det är läskigt och helt sjukt vilken makt en film och en välförberedd entré kan ha på folk.

Fred och jag smet så fort vi kunde ut ifrån cirkusen och gjorde sthlms nattliv. Vi hamnade på Dailys tror jag och festade sent in på småtimmarna. Efter en extremt galen utekväll kom vi hem till hotellet igen. Vi åkte upp till vår våning och försökte komma in. Men det visade sig att vår elektroniska nyckel inte längre fungerade. Fred lade märke till att dörren inte var stängd och vi beslöt i vårt lite förfriskade tillstånd att försöka bända upp dörren. Vi ryckte upp en palm ur en blomkruka och använde denna som en slags improviserad kofot. Efter två minuter hör vi en milt sagt irriterad herres röst innanför dörren.

- Vad är det frågan om, vem fan vill in mitt i natten.

Vi insåg först då att vi faktiskt försökte bryta oss in i ett främmande hotellrum. Dörren öppnas och där står en storväxt man i bara boxers som stirrar på två killar lite väl glada i hatten med en hel yuccapalm i nävarna samt flera kilo blomjord på mattan.

- Tjena Eddie!! Fan va bra det var idag jag blev så tagen av din film och föredrag! Du är grym, säger mannen i dörren och ler. Varken palmjorden på matten eller inbrottsförsöket verkade finnas i mannens medvetande.

- Ehh tack säger jag och rättar till luggen och lutar mig mot palmen.

Fred och jag åkte sedan up till rätt våning och det visade sig föga förvånande att kortet fungerade mycket fint när det väl sattes in i rätt dörr. Vi såg också att tvn fortfarande stod på högsta volym och det som på Tv 1000 varit en actionfilm (The Rock)när vi lämnade rummet vid 20-tiden visade sig nu vid 04-tiden vara en P-rulle (kan ej namnet) på högsta volym.

Dagen efter hade vi mycket att förklara för Mange X, däribland var alla grejer i minibaren tagit vägen. Jag blev aldrig inbjuden till något mer konvent.
Men jag var fortfarande en stjärna i frukostmatsalen morgonen efter.

Blickstilla

Jag står blickstilla. Jag vågar inte ens andas. Det är så mycket jag skulle vilja ändra på. Så mycket jag önskar jag kunde rå över. Så många tankar och önskningar där inne i själen. Men jag vågar inte ens tänka tanken, jag vågar inte ens be om en förändring. För jag vet att det är för mycket begärt. Att ens tänka tanken att tända ett hopp hade varit för smärtsamt, ifall hoppets låga till sist hade slocknat. Jag står stilla, jag rör mig inte. Jag vet att minsta lilla rörelse kunde sätta stenen i rullning. Krossa glas, förstöra den perfekt nyfallna snön. Jag står blickstilla. / eddie

Hello mama Afrika , nov , 2007

Skapad av Eddie Wheeler fre, november 27, 2009 00:41:57

Tja!

Kom just hem från ännu en klubbkväll. Ikväll spelade Red Boulevard room på LATE NIGHT CLUB. Vilken astrevlig kväll det blev. Tack alla ni som kom, tack bandet och framförallt tack Henke!! Det hade omöjligtvis kunnat bli en klubb utan din hjälp, din lugna och trevliga personlighet samt inte minst tålamod med alla problem (och med mig). TACK!

Hela grejen med att jag halkade in på klubb-biten är rätt intressant. Jag var så trött på alla band som jag mötte som hela tiden klagade på att dom aldrig fick uppmärksamhet, press eller spelningar. Men är det så konstigt egentligen? Det vimlar ju av bra artister och talangfulla människor där ute. Vill man synas måste man jobba för det. Jag tror det glada 60-talets tid är förbi då man bara kunde gigga precis överallt. Fixa ett band, göra ett gig, kliva ned från scenen och vips stod det en fet amerikan med cigarr i logen och ville signa.(ok riktigt så kanske det inte var) Idag måste man kämpa, kanske hårdare än någonsin samtidigt som det paradoxalt är lättare att nå ut än någonsin. Kanske just därför?

Nåväl, jag var trött att tigga och flörta efter spelningar och beslöt att fixa mina egna gigs. Abonera egna spelställen, ta lite risker, spela lite. Och det gick bra. Vilket jag är extremt tacksam för. Men det är alla sköna vänner där ute som hjälper, utan er hade det inte kunnat bli något. Så TACK igen och alla ni band! Våga chansa lite!

Nä nog med tackande! Hittade några bilder från när jag var i Sydafrika för några år sedan. Alla anekdoter man var med om där nere skulle kunna fylla ett femtiotal blogginlägg framöver, vilken resa det var!!! Men bilderna jag hittade var från Taffelberget. Det stora och enormt höga berg som omger hela Kapstaden. Ett helt otroligt vackert spektakel faktiskt. Från berget som är tusen meter högt ser man flera kilometer. Molnen liksom "rinner" som scenrök ned från kanten av berget. Helt otroligt vackert faktiskt. Viktor och jag åkte dit tidigt en morgon, tog linbanan upp och bara satt där och tittade i timmar. Dom hade även en sovenirshop högst uppe på berget. Där köpte jag en mugg med den överlägset fulaste porträttet av Nelson Mandela jag någonsin sett. Jag gav muggen till min vän Mattias på en välkommen hem fest några veckor sedan. Han rev av pappret skådade bilden och sa: - Fy fan. Sen fyllde han muggen utan pardon med bärs.

På vägen hem åkte vi taxi och taxichaufören frågade oss hur det var på uppe på berget. Det visade sig att trots hans 50-levnadsår i Kapstaden aldrig hade kunnat ta sig upp på toppen eftersom linbanan kostade nästan 100kr. Det var helt enkelt för dyrt. Han tjänade 130 kr om han hade tur under en hel vecka. Där satt jag med Afrikas fulaste mugg som jag betalat nästan 40kr för i mitt knä och skämdes lite.
Senare på dagen träffade vi några vänner på en strand lite utanför Kapstaden i Camps Bay. En extremt trevlig fransos vid namn Jerome, som bodde i samma hus som oss, var där. Vi sitter där och pratade och bara njöt av solen när Jerome studsade upp och sprang i väg över sanddynorna. Han springer fram till en skabbig herrelöshund som såg ut att ha både rabies och SARS på samma gång. Hunden springer iväg och tappar något som han hade i i munnen. Det visade sig vara en död gammal rutten fågel som Jerome tar upp i handen och stolt kommer tillbaka för att visa upp sitt byte. Det visar sig senare att Jerome var ornitolog och forskade på fåglar. Exemplaret var tydligen extremt ovanligt. Men som första intryck var det lite märkligt.

Samma kväll var vi på en klubb där det spelade två band som tagna ur en 80-tals hårdrocks video. Tuperathår, leopard brallor och gälla neonfärger. Det var Scorpions och Tvisted Sisters för hela slanten. Hela stället var som taget från en film ifrån 80-talets New York. En extra märklig känsla för mig som en månad innan jag for till Sydafrika just kommit hem från just New York. Inne på klubben var det nästan bara vita sydafrikaner och alla pratade nästan med lite Italiensk new york brytning. En stor stark kostade 8 svenska kronor så alla i vårt sällskap förköpte sig. Hela kvällen höll alla på att fråga:
- Vill du ha en av mina bärs, jag har så många?
- Nä, tack jag har 9 st på bordet där borta.

När vi gick ut från klubben satt det ett gäng svarta sydafrikaner och spelade trummor under en palm. Låter kanske inte så märkligt med det var så sjuka kontraster.

Sydafrika var härligt, ska som sagt dra några riktigt roliga minnen därifrån någon annan gång.

nu ska jag sova och ladda för KILL CITY imorgon, kommer bli fett!

/ Ed

Party like Its 1999 (igen), oktober 28, 2009

Skapad av Eddie Wheeler ons, oktober 28, 2009 16:21:50

Är riktigt laddad inför den kommande helgen. Det är så mycket som händer det är nog bra att jag får skriva ned det innan jag glömmer. På Torsdag alltså imorgon när jag skriver detta, spelar Before you die och Kerry McGee. Två tokbra band som jag är rätt stolt att jag lyckats boka in på klubben. Lyssna gärna på länkarna nedan:

http://www.myspace.com/beforeyoudiemf
http://www.myspace.com/oldkerrymckee

på fredag kör jag och Simon KILL CITY och på lördag blir det ännu en Late Night Club då med en semiakustisk spelning med stockholmsbandet likväl våra fina vänner i ICKE LIKA MED. Vilken helg. Det känns extra kul att få ”ge igen” till Sthlms-killarna eftersom dom gav mig, Henke och Jonathan en sådan oförglömlig kväll sist i sthlm.

Då gjorde vi ett akustiskt gig på restaurang Bara Vi på Söder. Vi blev bjudna på den kanske godaste vego-maten jag någonsin ätit. När det väl var dags att spela var Jonathan borta eftersom han hade gått ut på stan för att leta efter sin pappa. Typ 30 sekunder innan vi gick upp på scen var han tillbaka fast utan pappa. Spelningen gick toppen trots att det satt massa fulla engelskmän och skrålade för full hals.

Efterfesten blev utan dess like. Vi hamnade på Kvarnen (igen) där jag i en enda beställning brände exakt hela gaget vi tre fick för att täcka våra resekostnader till hufudstaden samt för gigget. Lyckat. När kvarnen stängde gick vi till ICKE LIKA MEDs replokalen som förövrigt även varit Entombed gamla repa. Vi hittade ett gigantiskt jack i väggen och någon sa att där hade Dregen dragit en slägga på fyllan. Alla tittade med stor vördnad på hålet i väggen.

Vi gjorde även ett gig i replokalen klockan 05.00 på morgonen. Det kan varit det värsta gig jag någonsin medverkat i. Alla spelade liksom olika låtar samtidigt och takten var typ obefintlig. Jag minns att ett par tjejer hade följt med från Kvarnen. Dom hade hört Olle och Martins skryt om hur bra göteborgskillarna var och hade tydligen stora förväntningar på vad som skulle komma. Under gigget satt dom där och tittade med stora ögon. Öronen var bokstavligt talat vända bakåt, sådär som katter gör när dom hör obehagligt höga ljud. Jag tror inte ens dom sa hej då till oss när vi sen drog.

Vi fick tillslut vår sömn på sthlm centralen mitt under morgonrusningen. Vi beställde var sin macka och en kopp te sen somnade alla mitt i kaféet. Jag väcktes av en finnig tonåring som jobbade där, han som såg precis ut som den där finniga tonåringen i The Simpsons, han som alltid är i målbrottet ni vet. Han hade tydligen ringt en Securitas vakt som var där och ”ledde” oss ut mitt framför ögonen på dom kostymklädda affärsgubbarna och mammorna med barnvagnar. Det var som en stor sfär av svart unken rock n roll runt omkring oss. Håret var i trasor jag hade smink i ansiktet och vi stank gammal möglig replokal och bärs. Vi hade tydligen legat/suttit där i flera timmar och sovit medans killen försökt väcka oss. Några mammor mumlade något om knark madans vi gick.

Ja vilken helg det kommer att bli! Väl mött!

/ E

Stockholm syndrome, oktober 29, 2009

Skapad av Eddie Wheeler mån, oktober 26, 2009 14:49:36

Något som är riktigt kasst är att vara trött. Men när man är trött på grund av en god orsak känns det hela rätt ok. Då blir plötsligt tröttheten en konstant pågående påminnelse om det roliga man upplevt. Nu när jag sitter och skriver dessa rader befinner jag mig i en just sådan ”godartad trötthet”. Tillbaka från Stockholm där man blev sannerligen en upplevelse rikare. MUSE var i toppform och gjorde ett fantastiskt bra gig. Inga utfyllnadspartier inga såsiga eller manglande partier bara tokbra musik och en perfekt utvald setlist. För att läsa en recension på konserten klicka länken nedan:

http://www.expressen.se/noje/musik/1.1756027/martin-carlsson-om-muse-man-blir-helt-vimmelkantig

Förutom konserten i sthlm hann vi med massa annat gött. Bland annat var vi en snabbis i Jönköping också. Läs sammanfattningen nedan:

Fredag:

· Träffa Fred!

· Leta efter en Pizzeria i Jönköping för att slutligen hamna på en dyr jättedyr krog som hette Rock och Bar. Rock och Bar var ingen bar och spelade absolut INGEN rock. Snacka om missvisande namn.

· Den sanna historien om en snubbe som stekte sin egen pung på spisen går hem hos polarna men våra bordsgrannar tittar lite konstigt på oss.

· Likt vårt förra besök i Jönköping blev Dan återigen uppbjuden av en främmande man som ville dansa och likt förra gången blev återigen en liten fight i baren. Jönköping alltså.

· Efter klockan 00.00 började jag återigen bjuda allt och alla på Jäeger. Eddie alltså.

· Diskuterade radioaktivitet, nobels fredspris och kotor med en Kiropraktor.

· Hamnade nästan i en verbalfight en en kille som tyckte Rammones OCH Green Day var bästa punkbanden ever!

· Hemma från krogen lyssnade vi på Dr Alban och Basic Element fram tills 04.00 hemma hos Fred. Slutsats: det finns visst gränser för ironi.

· På natten drömde jag om rymden och på morgonen åt jag Yoghurt och kokt ägg till frukost. Tack ni som gick ut och köpte käk!

Lördag:

· Slänger nästan ut vår GPS ut genom rutan när den jobbiga överpedagogiska stämman leder oss iväg på vägar som inte finns inne i Stockholm.

· Hyr lakan och örngott på vandrarhemmet som jag sedan ”glömmer” att använda.

· Går på MUSE!

· Träffar massa assköna vänner och annat löst folk på konserten.

· Käkar sallad och drar en bärs efteråt med Snake och syster.

· Blir så gruvligt besviken när det visar sig att mitt ”supercard” jag fått i receptionen inte alls går till alla dörrar och hemliga ställen som utlovat, utan endast till toaletter och städskrubbar. Det visar sig även att kortet inte ens kan låsa upp dörren in till mitt egna rum jag hyrt. Jag som blev lovad ett multipass!!!

Söndag

· Fika

· Hemresa

· Sova

Vi avslutar med lite tråkiga bilder från en grymt rolig tripp!

Dont mind the mind oktober 21, 2009

oktober 21, 2009

Hej.

Dags att börja skriva igen. Det känns rätt ok att få starta en blogg nu när den värsta blogghysterin har lagt sig. Dessutom känns det mer personligt och är lättare att redigera än en vanlig hemsida.

Som vanligt är det rätt mycket som händer för tillfället. Jag och henke spelade in massa sång igår i studion och det lät riktigt bra. Dom nya låtarna vi spelar in är helt på svenska och det känns otroligt kul att få göra låtar på svenska som omväxling. Det är som om musiken blir både intimare och ärligare automatiskt så fort man sjunger på modersmålet. Inte så konstigt när man tänker efter kanske. Vi vet inte riktigt när skivan blir klar, om det blir en EP eller en fullängdare. Låtarna finns där i huvudet och på papper/servetter/biljetter och kvitton allt finns nedklottrat, allt är redo att spelas in. Något som går rätt långsamt. Men som min kära lågstadiefröken Birgitta alltid sa: - Ingen ser hur lång tid det tog att göra men alla ser hur fint det blev!
Så sant som det är sagt!!

På fredag drar jag och lite vänner upp till Sthlm och kollar på Muse. Ska bli hur kul som helst. Sist jag såg Muse var på Cirkus i Sthlm 2003 tror jag. Då vad det jag och Viktor som var uppe och härjade på KGB bar kvällen INNAN konserten. Där träffade vi Magnus från Weeping Willows som dj.a och fösökte övertala honom att spela "Girlfriend in a Coma" ungefär 3 gånger varje timma. Det gick sådär. Men han var trevlig Magnus.

Dagen efter satt vi på Karolinska sjukhuset (!!!) och käkade en paj (!!!!) som var kryddad med nejlika och saffran (jag skojar inte) det smakade fruktansvärt illa. Jag tror tillockmed viktor gick och spydde. Om det berodde på pajen eller kvällen på KGB låter vi var osagt. Trots vi var slitna dagen efter var det en sjukt sjukt bra konsert! Efter konserten (dags att namedroppa igen) träffade jag Nicke Borg från Backyard babies, jag minns inte så mycket vad vi sa bara att vi pratade om pajer, kvinnor och Morrissey. Ja se där.... Kul att tänka tillbaka på den tid då vi var unga och söta och ansiktena var besparade från det som komma skulle. sena kvällar, skillsmässor och magsår... håll till godo