Thursday, December 26, 2013

En midsommarnattsdröm

År 2000 tog jag studenten och var den enda i kompisgänget som hade bil. Den sommaren blev min bil kompisgängets förlängda vardagsrum. Vi åkte runt, parkerade någonstans, lyssnade på musik och drack bärs (jag drack såklart inte när jag körde). 

En kväll när jag hade släppt av de flesta av kamraterna hängde jag kvar i stan. Av en slump stötte jag på Håkan Hellström och en polare till honom. Håkan hade just släppt ”Känn ingen sorg för mig Göteborg skivan” och var stans snackis. Jag gav Håkan och hans vän en skjuts och vi satt kvar en stund i bilen och lyssnade på Bowie när vi kom fram. Håkan hittade ett par gamla trumstockar i backsätet och trummade med mot nackstödet. Jag försökte skoja till det med att jag var en vän med en bil men jag minns inte om de tyckte skämtet var så kul. Innan vi skiljdes åt fick jag frågan varför min bils ena navkapseln var borta. Jag berättade att det hade hänt dagen innan när jag gett två tjejer en skjuts till Sticky Fingers. Som ”tack” för skjutsen ”tit-flashade” den ena tjejen helt utan förvarning och för en sekund tappade jag uppmärksamheten på vägen och körde in i en trottoarkant.  Jag minns att både Håkan och hans vän åtminstone skrattade när jag berättade om den fadäsen.


I mitt jobb har jag träffat många kändisar men Håkan är en av de varmaste och gedignaste personer jag någonsin träffat. Tacksamheten han utstrålar inför att han har möjligheten att få hålla på med det han brinner för, är något jag själv inspireras av. Jag kommer alltid förknippa sommaren 2000 med studenten, bilen och Håkans första skiva. Varken nu som då förstår jag inte riktigt den musikaliska storheten i plattan men varje gång jag hör den så kommer alla varma minnen fram.  


Saturday, October 19, 2013

Åke my friend!


Jag sitter på Mammas arm och med min högra hand håller jag ett stadigt tag om hennes midja. Mamma går fort, ja hon nästan springer fram. Jag vet att vi är sena, jag vet att alla väntar på oss men det är bara Mamma som bryr sig. För mig kan dem gärna få vänta lite till. Jag skumpar vidare på Mammas arm. Det känns nästan som att rida på en kamel. Egentligen gillar jag inte att bli buren längre. Jag vet att jag har blivit för stor nu. Mina ben liksom hänger och slänger och slår emot Mammas och jag märker att både Pappa och Mamma har svårare att få ett bra grepp om mig.
Ibland när vi är i stan ser jag hur folk tittar lite undrande på oss, speciellt om min lillasyster är med. Min lillasyster har börjat gå ganska bra nu och när vi är ute så får hon vackert knata efter Mamma som bär mig. Jag ser att folk tycker det är konstigt att Mamma bär det äldre barnet, vissa kommer till och med fram och frågar när dem ser att min lillasyster ibland har svårt att hålla upp tempot. Dem tittar frågande på mig. ”Blir han buren för att han är ledsen?” Har han gråtit” Är han bara lat”? Bara tanken stör mig. Precis som om jag vill bli buren, ingen hellre än jag skulle vilja slippa det.  När någon frågar säger Mamma att jag har ont i benen. Då brukar folk innan vi går säga
- Krya på dig.
Jag tycker det låter fånigt.

Ibland när vi är i mataffärer brukar det komma fram gamla tanter och prata, speciellt när vi är fast i kassan. Ibland händer det då att Mamma berättar. Att jag inte alls har ont i benen utan att jag bara inte kan gå. Att jag har brutit mig över hundra gånger och blivit opererad sönder och samman fast att jag trots detta ändå aldrig klagar. Då brukar tanterna bli chockade och bjuder mig på Aco-kola. Det är alltid Aco-kola, det slår aldrig fel. Jag gillar inte kola speciellt inte Aco´s men jag är alltid lika artig och tar vackert emot.

Mamma och jag är äntligen framme vid hissen. Vi är på hjälpmedelcentralen men mig lurar dem inte. Jag känner hur det luktar sjukhus lång väg. Desinficering och olyckliga barn är en lukt som aldrig går att få bort när den väl har etsat sig fast i väggarna. Hissen stannar och Mamma går raskt fram och in i rummet. Där inne står människor som på rad nästan utan som om dem stod i givakt. Det hela är på gränsen till att se lite löjligt ut. Jag känner igen några ansikten men som vanligt är dem flesta nya. Alla presenterar sig för Mamma i tur och ordning. ”Berit Arbetsterapeut” , ”Susanna Sjukgymnast” , ”Rolf Hjälpmedelsspecialist”, ”Roger Hjälpmedelsutprovare” , ”Stina från rullstolstillverkaren”, ”Gun-Brit från ergonomiexpert”, ”Lisa praktikant”. Efter presentationen blir det tyst. Det enda som hörs är Gun-Brit som sörplar på sitt kaffe. Dom står fortfarande uppställda på ett led. För en sekund låtsas jag att jag är Kung och att detta är mitt hov. Inga ergonomiexperter eller sjukgymnaster bara rådgivare, munskänkar och såklart en alldeles egen lönnmördare. Jag smackar belåtet till med läpparna.

Plötsligt bryter Berit tystnaden.
- Ja vi är ju här för att prova ut en rullstol åt Edward och efter mycket funderande har vi hittat en modell vi tror ska passa hans besvär.

 Berit pratar om mig men tittar på Mamma och på sina kollegor. Leken känns inte lika rolig längre. En Lönnmördare hade aldrig vågat tala med Kungens mamma om Kungen var i samma rum. Men jag hinner inte tänka längre innan en rullstol rullas in i rummet och jag får provsitta den. Det är den första rullstolen som jag provar men trots det passar den perfekt, ja den är nästan som formgjuten för mig. Jag döper honom genast till Åke eftersom jag ska åka runt i honom.

Efter rullstolsutprovningen ska vi prova ut en sittdyna. Det tar nästan tre timmar. Jag är helt slut när vi äntligen kommer hem men trots att jag är trött åker jag runt, runt i huset som ett jehu . Sakta men säkert börjar Åka och jag bli som ett tillsammans. Mamma och pappa tittar glatt på mig och Åke, min lillasyster skrattar när vi kommer farande. Den enda som inte gillar Åke är katten Selma som gömmer sig under soffan.

Dagen efter får Åke följa med mig till förskolan. Fröken förklarar för alla barnen att jag kommer att använda Åke från och med nu. Hon förklarar att ingen får knuffa eller puffa Åke utan att först fråga mig. Ingen av barnen lyssnar alla bara tittar storögt på Åke. Under lektimman ute på gården sen vill alla barn ta sig en provtur. I utbyte mot suddgummin, Ninja turtles-bilder eller spelkulor får alla köpa sig en kort tur. När lektimmen är över stoppar jag ner alla mina nyvunna ägodelar i min svarta tygpåse som jag sedan hänger över Åkes ena handtag. Jag böjer mig fram och rycker bort ett höstlöv som fastnat i det ena framhjulet. Vår fröken Gunilla kommer ut och tillsammans tar vi oss tillbaka in i huset. Vår andra fröken Gunni börjar läsa en berättelse för oss men jag har svårt att följa med i handlingen. Jag kan inte låta bli att titta ned i min tygpåse. För en kort sekund känner jag mig rikast i världen.

 

Friday, September 13, 2013

Inte för kärleks skull


Klockan ovanför baren visar halv ett. Det är knökfullt inne på kompaniet, så fullt att folk har svårt att ta sig fram. Skrålet, musiken och klirret från glas är nästan så öronbedövande att hjärnan nästan slutar att registrera ljuden. Som tur var kom jag hit ganska tidigt och lyckades snappa åt mig ett av de åtråvärda borden alldeles vid fönstren. Att ha ett bord är lite av nyckeln till en bra kväll på Kompaniet. Att inte få tag i något bord är som att bli förvandlad till en vandrande zombie, alternativt att bara sitta eller hänga i något hörn som en panelhöna eller något stackars mobboffer. Nä, ett bord är vägen till en lyckad kväll och det känns redan som om kvällen kan bli riktigt lyckad. Jag känner hur ryggen klibbar lite lätt av svett men jag vägrar att ta av mig skinnjackan. Inte ikväll, inte nu när allt är så bra.

Jag har sett henne några gånger innan. Kanske till och med pratat med henne någon sen kväll på Sticky kanske? Men ikväll var det faktiskt hon som ville prata med mig. Jag trycker ner citronskivan ner i halsen på min Coronaflaska medan hon berättar för mig om hennes uppväxt på Västgötaslätten. Om hur alla kände alla där men trots det hur ensam hon faktiskt kände sig. Hur allt blev bättre när hon flyttade till Göteborg. Bättre men fortfarande bara okej.

-          Jag är en levande Kentlåt.

-          Ska man vara en låt kan man väl lika gärna vara en av Kent?, säger jag och vi skålar.

En timma senare sitter vi på hennes balkong i Vasastan. Vi dricker fortfarande Corona fast nu utan citronskivan. All den sura ölen gör att det svider lite i min mage men det är knappt att jag tänker på det. Jag berättar om min arkeologikurs och jag håller nästan en liten improviserad föreläsning om gladiatorerna i det antika Rom. Jag vet att det är nördigt, ja till och med idiotiskt men det känns så skönt att bara få prata. Hon är med, lyssnar på allt jag säger. Tittar på hur jag pratar och med ens vet jag att jag kommer få sova hos henne i natt. Det finns nämligen ingen snygg rocktjej under 21 i denna värld som orkar med utläggningar om antika romerska gubbar och fältslagstekniker efter klockan två på natten om hon inte är intresserad utav själva historieberättaren. Det är ett historiskt faktum.

-          Gladiatorerna började ibland sina kamper med att vända sig mot Kejsaren och säga: vi som ska dö hälsar dig. Sen Hell Caesar!

Hon skrattar och det glittrar faktiskt i hennes ögon.

-          Är det verkligen sant.
- Det är ingen som riktigt vet. Det är det som är det fina med arkeologi. Man får tro det man vill. Ingen har riktigt rätt.
- Eller fel heller?
- Exakt.
 

Jag vaknar av att jag känner hennes hand mot min kind. Det är redan långt in på dagen och solen lyser in i hela hennes lägenhet. Hon står bredvid sängen och håller frågande fram en skål flingor till mig. Endast iklädd en alldeles för stor urtvättad Mc5-tshirt. En syn för gudar.
Hon sätter sig bredvid mig och först nu ser jag att jag har sovit tillsammans med Lux Interior och gänget i the Cramps. The cramps sängkläder. Hur coolt är inte det?

-          Jag är ledsen men jag måste tyvärr kasta ut dig nu. Mina föräldrar kommer om en liten stund, de ringde nyss och de kommer alldeles snart. Det var meningen att de skulle kommit och hälsa på först ikväll. Jag är jätteledsen.

-          Det är superlungt, jag måste ändå dra, ljuger jag samtidigt som jag plockar upp min t-shirt från golvet.

Hon bär min stol ner för trapporna. Jag hasar långsamt efter. För varje trappsteg börjar min mage bubbla allt mer oroligt och tillslut känns det riktigt illa. Vid våning två oroväckande och vid våning ett vet jag att jag snart måste spy.

Utanför porten ger hon mig den varmaste och mest kärleksfulla kram jag känt på mycket länge. Men eftersom magsaften redan börjat bubbla uppför halsen avbryter jag kramen hastigt. Hon börjar backa tillbaka mot porten.

-          Vi hörs då, säger hon.

För att inte spy svarar jag inte utan visar bara tummen upp.

-          Oj där är de, ser den röda bilen, säger hon plötsligt och smäller igen porten och hon är borta.

 Det tar tio sekunder sen spyr jag på ett elskåp. Jag känner hur tårarna smetar ut min kajal och håret är i en total oordning. Jag kramar fortfarande elskåpet när jag  i ögonvrån ser hur ett medelålders par kliver ut ur en röd bil. Dom går fram till porten där jag fortfarande sitter och kramar elskåpet. Mamman tittar förfärat på mig och på min nya kompis spyan. Rock n roll looken. Allt det där hon fruktade när hennes egen dotter började köpa Guns n roses-plattor personifierat. Jag vinkar lite lätt till henne och säger.

-          Hell Caesar!

Pappan lägger armen om sin fru som för att skydda henne och de går in genom porten. Jag kan inte låta bli att skratta lite för mig själv. Tänk om de bara hade vetat att jag just sovit med deras älskade dotter.

Jag tar en taxi hem. Taxichauffören försöker övertala mig att jag bara måste åka till Libanon någon gång i mitt liv och prova Kebbe trabolsie. Det är väldens godaste maträtt försäkrar han. Jag tittar ut genom taxinfönster. För tillfället är jag inte så sugen på mat.

Friday, August 30, 2013

Dig up her bones


-          Gött att det är så svalt och skönt idag, säger Mattias med en överdrivet ironisk röst.

Vi tittar på varandra och börjar genast skratta. Jag tar en djup klunk ur min vattenflaska och känner på tyngden att jag redan druckit mer än hälften. Klockan är inte ens tio på morgonen, jag måste skaffa mer vatten. Jag öppnar dörren till vår lilla blå hyrbil och tar en titt på instrumentbrädan. Trots att bilen står i skuggan visar termometern 36 grader. Det kommer bli galet varmt idag med. Jag måste verkligen skaffa mer vatten.

-          Det är skönt att slippa svettas för en gångs skull. Hoppas det blir lite varmare under dagen. Kanske runt middagstid? Så att man kan sitta ute och äta som omväxling kanske?

Det är så fånigt men jag kan inte låta bli att skratta.

Mattias sitter på andra sidan bilen. Genom bilglaset ser jag hur han lutar sig tillbaka mot muren och tänder en ny Galouise. Jag och Mattias befinner oss i Grekland. I Peloponnesos närmare bestämt, vi sitter uppe på den höga kulle där Mykene en gång låg. Jag är här med min klass från Göteborgs universitet. Vi läser Antikens kultur och samhällsliv och detta är vår praktik och trots värmen så trivs jag som fisken i vattnet. De annars lite stela professorerna och intendenterna har helt oväntat bara blommat upp så fort vi lämnade Göteborgsuniversitets kalla grå byggnader. Det är faktiskt som en liten Indiana Jones har flugit i oss alla, eller så beror det bara på ouzon vi dricker på kvällarna.

Det var många föreståndare på universitetet som först blev lite obekväma när de hörde att jag ville följa med på utgrävningspraktiken. Det talades till och med om en alternativ lösning, en praktik hemma i Göteborg endast för mig. Men som vanligt ville jag inte gå miste om ett äventyr och lite extra skön värme. Men efter mitt möte med rektorn lyckades jag övertyga alla skeptiker.
- Skicka bara hem mig om det inte funkar liksom.


 

Men trots alla dammiga trappor, stegar och löjligt trånga gångar är det otroligt vad ett par handskar, lite vilja och ett par starka kompisar kan åstadkomma och sen med lite ouzo innanför västen, ja då flyger man fram. Och i ärlighetens namn vilken arkeolog har inte någon gång krypet omkring i dammet när allt kommer omkring?

Jag och Mattias tar oss en liten rackare bakom bilen. Den salta starka anissmaken passar alldeles utmärkt i värmen. Från toppen av den mäktiga kullen kan vi se ner i dem närliggande dalarna. En helikopter flyger över en olivodling och släpper ut vatten. Det är i mitten av augusti och vi har såklart hamnat i en av Greklands värsta värmeböljor på flera år. Under tio dagars tid har temperaturen inte ens på natten fallit under 30 grader. Till och med lokalbefolkningen verkar gå på knäna på grund av värmen. Men det är inte bara värmen som sätter sina spår i oss alla. Det gör även det hektiska schemat. Förutom studier har vi redan hunnit med besök på museum, lämningar och framförallt utgrävningsplatser. Vi har dessutom hunnit med flertalet riktigt sena fester på hotellbalkongen och som om inte detta var nog har jag redan hunnit med konststycket att bli stucken av någon konstig giftig blåsfisk när jag och en klasskamrat svalkade oss i havet för ett par dagar sedan. Både magen och benet svullnade upp kraftigt men med lite svalkande salva och kylsprej har jag fått infektionen under kontroll. Efter sjukhusbesöket med blåsfisken satte jag mig återigen i klistret genom att av misstag dricka en hel petflaska med gammalt rostigt grekiskt kranvatten. Men som tur var släppte magknipet från helvetet efter att jag fick dricka lite örtte som vår tyska värdinna Monica skaffat fram efter en ambulansliknande midnattstur på cykel uppe i bergen till vad hon kallade ”the Mountain people”. Men trots sjukhusbesök och infernalisk värme mår jag nu bra och Mattias har äntligen slutat skoja om hur jag alltid på ett eller annat sätt slutar på ett sjukhus vart i världen jag än reser.


 

Jag sätter mig bredvid Mattias med ryggen mot den svala muren. Det svider lite i ögonen av intorkat svett. Jag försöker ta av mig min fula Los Angeles raiders keps men plasten har liksom klibbat ihop med mitt svettiga hår så jag låter kepsen sitta kvar. Mattias pekar plötsligt framåt och jag ser hur resten av klassen kommer tillbaka, uppenbart trötta efter deras lilla rundvandring.

Magdalena kommer fram till oss med blicken fäst på sin digitalkamera.
- Fick du några bra bilder på gravarna?, frågar jag.
- Nä, det var så nergånget, såg ut som det mesta vi redan sett. Men jag tog en bra bild på en söt liten ödla jag såg. Magdalena skiner upp med hela ansiktet och visar oss stolt sin ödlebild. Vi sätter oss snabbt i bilarna och reser vidare.

Våra hyrbilar skumpar vidare på dammiga småvägar. Jag påminner mig själv om att det första jag ska göra när jag kommer tillbaka till stan är att köpa nytt vatten. I en ravin måste vår karavan stanna för att lämna företräde åt en gigantisk skock får. Ravinens klippor omringar oss och olivträd växer på båda sidor. Framför oss skymtar vi havet. Det är vackert som i en dröm.
 


 

Thursday, August 29, 2013

Festivaldags (igen)


På lördag ska jag och Viktor spela på Festival Del Mar ute på Asperö. Det ska såklart bli sjukt kul. Förra året var jag där i egenskap av konferencier men i ärlighetens namn ska det bli lite roligare att vara där som musiker.

Förutom Wheeler spelar flera band som är sjukt bra så därför tänkte jag passa på att tipsa om några av festivalens höjdpunkter.

Magna Mater

Ett av Göteborgs överlägset coolaste och bästa band. Progg/tung gungig rock på svenska. Lite Graveyard blandat med Träd gräs och senar. Löjligt bra band.

 

Slowgold

Sjukt gött proggigt med en asgrym sångerska.

 

Bellaroush

Kärleks-Reggae. Galet vackra  vokaliska inslag.

 

Sen har vi ju Det stora monstret! Fred på Jorden! Sara Ysamine och Lilla Maj plus massa andra grymma band som jag inte kommer ihåg just nu!

Missa inte detta! Hoppas vi ses nu på lördag. För mer info kolla denna länken
https://www.facebook.com/FestivalDelMarAspero

 

 

 

Thursday, August 15, 2013

Tillbaka från de döda......


Det var ett tag sedan jag skrev något i bloggen. Orsakerna har varit många. Dom senaste månaderna har varit bland dom konstigaste och jobbigaste jag någonsin upplevt. Men det känns som om allt sakta börjar fatt alla på sin plats.

Sommaren börjar försvinna och i morse tyckte jag det luktade höst för första gången.
Är det bara jag eller visst kan det lukta höst?

Jag har under omständigheterna haft en ganska bra sommar. Ska försöka sammanfatta lite iallafall.
 

Viktor och jag åkte till Örnsköldsvik för att spela med Wheeler. Vi var lite oroliga inför den långa tågresan (som är 24 timmar tur & retur) men med lite av SJs svindyra vin och P3-dokumentär i kupén gick det som en vals. Örnsköldsvik är så vackert. Tack Picknickfestivalen för en supergrym festival!!!

Sen åkte vi till Lidköping och spelade på Dino-scenen. Skitkul spelning. Tack för att vi fick komma!

Jag köpte mig en Mexikansk döskalle till sovrummet.

Slog nytt personbärsta på gädda i Östergötland. YEAH!!

Var med på Hammarin och Ms Henriks musikvideoinspelning. Grymma låtar grabbar!

Var med och avlivade familjens hund Bina. R.I.P Bina. (Vänta varför tog jag med detta? Det var ju inte roligt alls.)
Druckit öl.

Självklart har sommaren haft många många fler minnen men tyvärr tillåter inte Blogger mig att ladda upp fler bilder av någon konstig anledning. Jaja en annan gång kanske. Välkommen tillbaka bloggen!

/ Eddie

Saturday, May 25, 2013

All you do is talk


Oj, vilka veckor jag haft på sistonde.

Mycket jobb och många föreläsningar vilket självklart är fantastiskt kul. Förutom alla föreläsningar håller dessutom jag och min flickvän på att renovera en lägenhet vi köpte förra månaden. Att renovera är en ny erfarenhet för mig och jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket putsdamm som kan lagras i ett par jeans. Tyvärr hinner jag inte skriva lika mycket i bloggen men jag hoppas ni har överseende med detta.

I går var jag och höll ett föredrag tillsammans med Bo Harringer på Burgårdens gymnasium. Först visades Bo´s film ”Att se bortom hindren” där jag medverkar. Efter filmen hade vi ett litet snack med publiken. Det är alltid lika givande att få prata och diskutera med publiken och det är häftigt att se med egna ögon hur saker jag tar för givet i livet kan betyda så mycket för andra och vise versa.

Vill ni se det stycke där jag medverkar i filmen finns länken här:

Tack alla ni som var där!

Idag håller jag ett nytt föredrag på Aspen Rotary Club i Lerum inför ett läger i sommar som skall ge funktionshindrade barn och ungdomar en chans att lära sig att segla trots sina fysiska svårigheter. Ett grymt initiativ som jag såklart gärna vill vara med att stötta. (Även om jag själv kanske inte är seglartypen)Det ska i alla fall bli mycket spännande! Är du sugen att segla? Kolla in deras sida: http://www.lerumaspenrk.se/

Vet du någon förening eller skola eller något annat passande tillfälle för ett föredrag, tveka inte att höra av er så kanske jag kan komma bort och snacka eller bara riva av ett par låtar!


Nästa vecka kommer jag posta ännu ett utdrag ifrån boken jag håller på att skriva, till dess.

Tack för att ni finns och stöttar. Tillsammans kan vi peppa varandra!

Kram / Eddie